Framtida publiceringsformer

Nätet har som bekant ställt den humanistiska forskningen inför en rad utmaningar. Inte bara ligger sällsynt arkivmaterial nu öppet för envar, akten att publicera resultat har också i grunden förändrats. Det vetenskapliga samtalet är förstås inte opåverkat av webb 2.0. Men hur bör man egentligen tänka kring framtida publiceringsformer? Själv har jag under några år drivit bokserien Mediehistoriskt arkiv, där vetenskapliga resultat förpackats för att tilltala både en kultursideläsande allmänhet liksom akademiskt specialintresserade. Medialt har det varit en tämligen framgångsrik strategi, därtill har ett redaktionsråd bevakat den vetenskapliga kvaliteten. De senaste böckerna om exempelvis fildelning har också paralellpublicerats i elektronisk form med fri cc-licens.

Ändå har dessa publikationer alltjämt utförts inom bokens bokstavliga ramar. Men är det en framtida strategi? Den akademiska världen förändras långsamt; inom humaniora är det fortfarande textuella monografier som gäller, men nätet håller tveklöst på att underminera denna genre. Det handlar inte vad som är bra eller dålig forskning, snarare hur denna förpackas och distribueras. Så kallade webböcker är kanhända en väg framåt; som jag påtalat tidigare utgör radiocheferna Mats Svegfors och Cilla Benkös, _Journalistik 3.0_ en intressant prototyp.

Inom den mer akademiska publiceringsindustrin diskuteras problemet (för det är ett problem) också tämligen intensivt. Hur bör exempelvis de stora internationella universitetsförlagen uppgradera sig själva? Är det bara e-böcker som gäller, eller ska man försöka hitta andra publiceringsformer också? En ny artikel, A Truly New Genre av Alexandra Juhasz, professor i medievetenskap vid Pitzer College i USA, uppmärksammar frågan på ett lika pedagogiskt som adekvat sätt. Även om nästan ingen akademiker ställer sig frågan, påpekar hon frankt att “a scholar should ask: What book medium is best suited for my study — codex, e-book, video-book, other?” Juhasz har tidigare publicerat en videobok om YouTube på MIT Press (kopplad till tidskriften Vector). Intressant nog får jag länken till denna artikel via vår förläggare på Columbia University Press (som senare i år ger ut Patrick Vonderaus och min bok om iPhone; vi hyser en from förhoppning om att de kanske kan bygga en bokapp kring vårt manus). Med andra ord, det stora amerikanska universitetsförlagen funderar en hel del i dessa banor.

Men vad är då Juhasz rekommendation? Ja, när det gäller forskningsresultat kring nya medier och nätet menar hon att det inte finns någon anledning att lämna den digitala domänen. “I have found that digital publication is ideal for inquiry into and expression about Internet and visual culture, new media forms, digital archives and databases. Given its home and topic, it never made sense for my project to leave the Net.” Beträffande mitt eget arbete med manuskriptet Kulturarvet som data är min ambition just att både publicera det som ett slags webbok på www.kulturarvetsomdata.se liksom en traditionell bok. Nätets stora problem är nämligen fortsatt den uppmärksamhetens kris som råder där. En av samtidens stora paradoxer är ju att trots nätets ubikvitära tillgänglighet, så syns en bok i den analoga världen fortfarande mest och bäst.

CC-Harry

Sedan några dagar tillbaka är den bok om Harry Schein, som jag gjorde tillsammans med Lars Ilshammar och Per Vesterlund förra året, gratis tillgänglig med en cc-licens. Citizen Schein blev minst sagt omskriven när den publicerades – ett axplock av recensionerna finns samlade på KB:s webb – och bokens enskilda kapitel kan laddas ned här.

Citizen Schein, som pdf i sin helhet återfinns här.

Böcker i molnet

Häromdagen publicerade jag en kommentar i SvD om sajten 24Symbols – ett slags böckernas Spotify. Texten är ytterligare en betraktelse från min sida om de underliggande digitala förändringar som bibliotekssektorn står inför – vilka alls inte kommer att lösa sig självmant. Artikeln slutar så här:

I stället för att köpa en e-bok inhandlar man alltså ett helt bibliotek (eller åtminstone tillgång till det). Hur strömmande böcker skall kopplas till bibliotekssektorns digitala förhoppningar är därför en knivig fråga som man verkligen hoppas att den nya litteraturutredningen tar tag i ordentligt. Från ett förlagsperspektiv är en sajt som 24symbols kanske lösningen på e-lånens olösbara problematik, eller för den delen Googles bokprojekt som ju skannat in sig i ett hörn. Men knappast för bibliotek. Den digitala utvecklingen antyder snarare att deras verksamhet sakta men obönhörligen undermineras.

Läs hela texten här

Streckare om digitala bibliotek

Idag har jag publicerat en text i SvD om svårigheterna för bibliotek att uppgradera sig till den digitala domänen – Många hinder återstår för digitala bibliotek. Artikeln tar sin utgångspunkt i den juridiska trätan mellan Google bokskanningsprojekt och amerikanska förlag och författarorganisationer, vilken pågått i flera år – och som häromveckan tog en ny (negativ) vändning. Även om digitalisering av böcker och skapandet av ett universellt digitalt bibliotek skulle vara en tillgång för många, går den överenskommelse parterna försökt enas kring, alltför långt, om man nu ska tro domare Denny Chin som ägnat sig åt fallet – hans utlåtande återfinns här. I den digitala sfären kolliderar helt enkelt förlagens och författarnas behov av kontroll och intäkter med bibliotekens uppdrag att förse medborgare med fri kunskap och information. Domen mot Googles bokskanningsprojekt tyder därför på att digitala bibliotek fortsatt kommer att förbli en utopi.

Mediekonferenser på gång

I början av maj (12-13/5) anordnar KB och filmvetenskapen på Stockholms universitet konferensen Medium to Medium. Om vi nu lever i ett slags mediekonvergensens epok är tanken med konferensen att historisera olika mediala förflyttningar och kopplingar mellan kommunikationsformer under 1900-talet, framför allt beträffande film och television. Och givetvis är det samtidens digitala medielandskap som orsakar dessa ompositioneringar och nyläsningar. Konferensen är öppen för alla (som alltid när KB:s forskningsavdelning står som värd) och programet kan laddas ned som pdf här.


I veckan som gick blev det därtill klart att KB tillsammans med SFI samt filmvetenskapen vid Lunds och Stockholms universitet anordnar en konferens kring filmarkivet.se – det digitala filmarkiv som på kort tid rönt betydande uppmärksamhet och blivit lika omskrivet som populärt bland nätanvändare. Tanken med denna konferens – med arbetstiteln Filmens 1900-tal, vilken kommer att äga rum i början av december 2011– är att ta sig an ett rörligt dokumentärt bildmaterial som länge spelat en undanskymd roll i filmhistorien. Eller som det heter i konferensinbjudan:


Att 1900-talet är den rörliga bildens sekel är en välkänd och ofta upprepad sanning – först framkallat i biografens kolmörker och sedan i tv-mediets flimrande ljus. Biografen var framför allt det tempel där spelfilmen helgades; en omskriven plats för strålande filmstjärnor och berömda regissörer. Vad som uppmärksammats i mindre omfattning är att spelfilmen alltid ingick i större, omfattande filmprogram med aktualitetsfilm, reklamfilm, journalfilm eller andra dokumentära kortfilmer. I filmhistorien har sådana rörliga bilder spelat en ganska undanskymd roll. Trots att de utgör en inte obetydlig del av filmarkivens bestånd världen över har de sällan lyfts fram vare sig i undervisning, cinemateksverksamhet eller forskning. Givetvis existerar undantag, men filmmediets historia är på många sätt fortfarande synonym med spelfilmens historia.


På konferensen kommer ett tjugotal speciellt inbjudna filmvetare att presentera och diskutera, analysera och problematisera vilka slags filmhistorier som egentligen existerar. Konferensen avser med andra ord att i allmänna och specifika ordalag diskutera vad det är för (film)historia som filmarkivet.se egentligen vittnar om. En programskiss för detta evenemang kan laddas ned här – och konferensen är förstås öppen för alla intresserade.

Grusin, Jenkins & Rose

Via ett mailkonversation med Richard Grusin blir jag varse en korrespondens han haft med Henry Jenkins kring Remediation, Premediation, and Transmedia i början av mars i år – vilken egentligen återfinns på Jenkins läsvärda blogg. Åsiktsutbytet är av intresse på flera sätt, inte minst eftersom den binder ihop Jenkins idéer kring transmedia med Grusins om remediering och premediering, samt en ny bok av Frank Rose, The Art of Immersion. Information om den senare finns här, och enkom inledningen till en “blurb” om den boken gör den värd att införskaffa: “From Homer to Halo 3, from Scorsese to The Sims, the craft of story-telling has transformed utterly. Or has it?”.

Läsplattor & ny mediekonsumtion

Google publicerade häromdagen en undersökning, en Tablet survey, där nästan femtonhundra personer svarat på frågor hur de använder sina läsplattor. Eftersom iPad dominerar handlar det om ett slags första och tämligen omfattande analys hur denna apparat så sakteliga håller på att förändra västvärldens mer generella mediekonsumtionsmönster. Rapportens mest intressanta aspekt är att en av tre respondenter använder läsplattan mer än de ser på tv. 38 procent nyttjar plattan mer än två timmar per dag, och föga förvånande är spel en favoritsysselsättning. Medier som kod är på väg att ta över marknaden.

Baklänges in i framtiden – nu ska biblioteken klå Google

Ryktet gör gällande att Larry Page, för sådär en tio år sedan, på egen hand försöka skanna så många böcker som möjligt på en timme. Han lyckades ganska bra, och efter det tog Googles bokskanningsprojekt sakta form – och senare blixtrande fart. Mer än 15 miljoner böcker finns nu inskannade, och av dem är kanske så många som tre miljoner fritt tillgängliga för vem som helst. Förra veckan beslöt sig emellertid den amerikanska justisen att Google inte har rätt att fortsätta med detta projekt, framför allt eftersom upphovsrätten ställs på huvudet. I korthet, får Google inte tjäna pengar på böcker som tillhör den kulturella allmänningen och inte heller på herrelösa verk, där rättigheter kvarstår men ingen vet vem som äger dem. Bättre då att låta böckerna stå kvar på sina hyllor och samla damm – och tillsätta en utredning. Om inte upphovsrätten fungerar som den ska låser vi under tiden in kulturarvet.


Några inom biblioteksbranschen har välkomnat detta beslut; Google har redan för stor makt och det är förstås staten och det allmänna som skall bygga ett digitalt bibliotek, om man nu ska tro en artikel i dagens _New York Times_. Naturligtvis borde det vara så, men problemet är att den inte fungerar och heller inte kommer att funka. Den teknologiska kompetensen är för det första alldeles för låg inom bibliotekssektorn, och för det andra kommer ingen regeringen någonsin att skjuta till de medel som behövs för en synnerligen omfattande teknisk såväl som juridisk infrastruktur. Robert Darnton, chef för Harvads universitetsbibliotek och en återkommande kritiker av Google, har tagit initiativet till en nationellt digitalt bibliotek i USA - om 18 månader skall man ha något att visa upp. Med biblioteksmått är det rasande snabbt, men under samma tid har (eller hade) Google skannat in ytterligare fem miljoner böcker; ingen bibliotekschef har någonsin skannat en bok.


Allt som Google gör är inte bra; företaget har enorm makt, men kritiken av deras bokprojekt påminner lite om diskussionen huruvida kommersialism, eller rentav kapatalism, egentligen är något att ha. Väldigt många av oss använder Googles sökmotor, YouTube eller Gmail trots annonser och reklam. Att på samma sätt få tillgång till pdf:er av allsköns böcker genom Goole Books är inte heller så dumt, om man nu inte förfasar sig över att någon samtidigt annonserar för något som alluderar på bokens titel. I den bästa av världar vore det givetvis bäst om det fanns offentliga medel och system som skötte den digitala tillgången till kulturarvet, men de finns inte – och kommer heller inte att existera på många år. Under tiden vore det därför bra om andra mer snabbfotade aktörer fick tillfälle att fortsätta sin verksamhet. Det skulle både bokälskare och nätanvändare tjäna på.

Datamaskin gör datamaskin

Den svenska filmhistorien vimlar inte direkt av rörlig bild kring informationssamhällets framväxt. Ett lika lysande som informativt undantag utgörs dock av kortfilmen Datasaab D21 (OK-produktion, troligen 1964/65) i regi av Olle Kinch. Filmen (som kan ses här) har laddats upp av vänföreningen kring Datasaab, en avdelning inom Saab (som senare blev ett eget företag) som utvecklade och konstruerade datorer – till en början för flygindustrin och senare för bredare tillämpningsområden. Datasaabs insatser inom datorutvecklingen kan på många sätt faktiskt mäta sig med framväxten av en digital informationsindusti i USA, och filmen visar övertygande hur en datamaskin som D21 redan i mitten av 1960-talet användes inom en mängd områden i det svenska samhället. Även om det framstår som en trusim, vittnar filmen just om att redan för (nästan) femtio år sedan så började datorer bli samtidens viktigaste redskap. Eller som det välfärdsoptimsitiskt heter mot slutet av filmen: “Utvecklingen går ständigt framåt. Nu låter Datasaab D21 skapa nästa maskin. Datamaskin gör datamaskin. De system som tar de gamla programmen; man bygger vidare för att skapa morgondagens integrerade informationssystem”.

Kulturens digitalisering

Sakta men säkert börjar även politiker få upp ögonen för att olika slags åtgärder behövs för att “digitalisera kulturen” – förstått i vid bemärkelse. Senast i raden är en utmärkt debattartikel av Cecilia Magnusson och Eliza Roszkowska Öberg (båda M), Digitalisering inget hot mot kulturen. Glädjande nog lyfts även det digitala kulturarvet fram. “Kulturinstitutionernas arbete med att bevara och göra vårt kulturarv tillgängligt måste intensifieras”, skriver de. I artikeln resoneras också kring tillgänglighet och digitalt långtidsbevarande, men än viktigare är hur ett digitalt kulturarv de facto kan återinföras i det kulturella kretsloppet och därmed verkligen bli ett arv, det vill säga ett slags kulturell motor som (ånyo) kan generara innovation, fart och kreativitet. “En digitalisering av kulturarvet skapar … nya innovativa vägar för att föra ut kulturen. Den nya tekniken ger i sig upphov till nya idéer på kulturområdet. Innovativa kulturformer skapas som till exempel musikdelningstjänster, fotoutställningar på nätet och sajter med andras eller egna filmer”, som Magnusson och Roszkowska Öberg skriver. Den uppfodrande tankefiguren bör hela den svenska abm-sektorn ta till sig – och fundera några varv kring.