”Arkivet − ett medium?”
I mars 1945 skickade fotografen Ralph Weizsäcker en räkning till stadsförvaltningen i Römerstadt, nuvarande Rýmařov i Tjeckien. Några dagar tidigare hade han, utsänd av det nazityska Propagandaministeriets avdelning för bildande konst, med hjälp av färgdiafilm fotograferat ett antal fresker i stadens Lindenkirche. Det var bilder som han nu ville ha betalt för innan det blev för sent – fronten var inte långt borta och Röda armén kunde anfalla vilken dag som helst. På den faktura som bevarats är specificerat kostnader för elektricitet; Weizsäcker behövde ljussätta freskerna och hela 180 kilowattimmar gick åt till en kostnad av 33 riksmark. Huruvida Weizsäcker fick sina pengar är oklart – och tyvärr har inte heller hans bilder bevarats. Men det finns 39.000 andra sparade färgdiapositiv i bildarkivet på Centralinstitutet för konsthistoria i München. Dessa bilder är resultatet av en mediearkivariska räddningsaktion som ett antal ledande nazister bestämde sig för att genomföra med start i december 1943. Under trycket av ett alltmer intensifierat bombkrig utgick en order från högsta ort, ett ”Führerbefehls”, med ”riktlinjer för utförandet av uppdraget för färgupptagningar av täck- och väggmålningar i historiska byggnadsminnesmärken inom Stortyskland.” Tanken var att med hjälp av diabilder i färg dokumentera både rikets eget – och konfiskerade – kulturarv från den förstörelse som inte bara hotade, utan allmer framstod som ett fruktansvärt faktum. När inte längre byggnaderna och målningarna kunde skyddas från fiendens eld, kunde man åtminstone med kamerans hjälp bevara bilden av ett tusenårigt kulturarv. Ordern vittnar såtillvida å ena sidan på ett makabert sätt om insikter i krigets utgång, å den andra sidan om hur man på ett rationellt sätt med moderna mediers hjälp försökte att arkivariskt lösa den enorma ”gallring” som förestod.
”Arkivet − ett medium?” Arkiv, samhälle och forskning nr 2, 2005 – ladda ned artikeln här.