Imorgon börjar den kurs i digital historia jag undervisar på masterprogrammet i historiska studier på Lunds universitet. Det kommer att handla om själva kursen förstås och dess upplägg – men också något om Egyptens långa historia, Narmerpaletten och 3D. Därtill om hur ett lika anonymt förfärande som ikoniskt fotografi från Förintelsen fått sin förklaring (nästan) med olika digitala metoder. För den intresserade finns 66 slides att ladda ned här som PDF:
Historikern Lars Ilshammar har i dagarna recenserat vår bok Riksdagens mediehistoria i Dagens Arena. Han gillar vår bok och påpekar att demokratins vardag i den träder fram som en historia om kommunikationsteknik. “Ett nytt akademiskt verk lyckas sällan förändra hela perspektivet på välkända historiska ämnen. Ännu mer sällsynt är att den gör det genom att visa att vi länge har ställt fel frågor.” Författarna frågar sig inte i första hand vilka viktiga beslut som fattades eller vilka retoriskt lysande tal som hölls – de undersöker i stället “den osynliga infrastruktur som gjorde besluten möjliga: pappersflödena, telefonerna, högtalarna, stenograferna, voteringsmaskinerna och förstås – datorerna” Boken behandlar grå medier: “det dolda maskineri som får arbetet i kammaren att flyta och håller demokratin igång, men sällan syns själva.” Recensionen återfinns här.
Nästa vecka håller jag en introduktionsföreläsning på kandidatprogrammet i digitala kulturer – som just tematiserar dessa två begrepp. Det kommer att både handla om digitala kulturstudier och hur mediet alltid spelar roll eftersom digital kultur är en ny form av mediekultur. För den intresserade finns alla mina slides som en PDF här:
I veckan har kandidatprogrammet i digitala kulturer vid Lunds universitet terminstart. Jag håller i ett par föreläsningar på kursen DIKA01 – bland annat en översikt av medielandskapet (både i tid och rum). För den intresserade finns alla föreläsnings-slides som en PDF här:
I mitt nya bokmanus – en mediehistoria om digitalt kulturarv i Sverige – har jag under sommaren arbetat med ett avsnitt som handlar om arkeologins datorisering och digitalisering under 1990-talet. Det har varit ett roligt avsnitt att skriva; men också lite bökigt att ta sig an ett helt annat kunskapsfält – mina grävkunskaper är ringa. Under alla förhållanden ser delar av detta bokparti ut som följer:
Den svenska kulturarvssektorn har aldrig varit speciellt förmögen. Tvärtom, brist på pengar har närmast varit en fast konstant. De återkommande politiska motionerna till stöd för svar var i så måtto signifikanta för denna ekonomiska belägenhet; det affärsmässiga inrättandet av enheten ARKION på Riksarkivet – för att digitisera kulturarv på entreprenad – likaså. Av tradition har det emellertid funnits en verksamhet inom landets ABM-sektor där kronor och ören i regel inte saknats: uppdragsarkeologi. Det är ett samlingsbegrepp för de arkeologiska utredningar och undersökningar som staten (genom landets länsstyrelser) beslutat skall genomföras i samband med markexploateringar, detta till skillnad från så kallad universitetsarkeologi där vetenskapliga frågeställningar är drivkraft. Om en exploatör såsom ett byggföretag önskade använda mark, ja då fick de understundom betala för uppdragsarkeologi. Enligt kulturmiljölagen – tidigare fornminneslagen och ofta (fram till 2014) kallad kulturminneslagen – stod den part som ville förändra (och exploatera) mark för kostnaden om nu en fornlämning behövde utredas. Beslutsgången gjorde alltså gällande att när endera länsstyrelse fattat beslut om en arkeologisk undersökning, så anlitade byggherren en utförare av uppdraget i fråga. Dokumentationen som skapades i samband med denna arkeologiska undersökning ersatte med andra ord fornlämningen – för den avlägsnades ju för gott i en oåterkallelig process.
1959 startade Riksantikvarieämbetet en egen arkeologisk undersökningsverksamhet (UV) som över tid utvecklades till den dominerande uppdragsarkeologiska aktören i Sverige. uv stod för en alltigenom professionell arkeologisk expertis, men det var också en monopolartad verksamhet. Under 1990-talet avreglerades därför den uppdragsarkeologiska marknaden i syfte att effektivisera processen för markexploateringar, även om uv fortsatt var central; dess regionala enheter hade i början av decenniet fler än etthundrafemtio medarbetare. Marknaden för uppdragsarkeologi omsatte vid denna tidpunkt ungefär etthundra miljoner kronor om året. Kostnaden steg emellertid. Enligt (ett senare) betänkande från riksdagens kulturutskott (1995/96:KrU05) uppgick den totala kostnaden för arkeologiska undersökningar och förundersökningar budgetåret 1992/93 till drygt etthundraåttio miljoner kronor. Åren kring mitten av 1990-talet var det något färre uppdragsarkeologiska projekt som startade; från och med 1996 så förde raä mer noggrann statistik. Den totala utgiften för landets uppdragsarkeologi – utifrån de summor som länsstyrelserna specificerade – uppgick detta år nästan till tvåhundratjugo miljoner kronor; två år senare var siffran uppe i hela trehundratrettio miljoner.Det var ansenliga summor, långt över respektive statsanslag för landets tre största kulturarvsinstitutioner. Kungliga biblioteket tilldelades vid denna tidpunkt drygt sextio miljoner kronor om året, Riksarkivet (och landsarkiven) ungefär det dubbla, och Riksantikvarieämbetet (inklusive kulturmiljövård) omkring etthundrafemtio miljoner kronor. Under vissa år av 1990-talet omsatte landets uppdragsarkeologi med andra ord lika mycket pengar som den sammanlagda årsbudgeten för KB, RA och RAÄ.
Denna sifferexercis är relevant av flera skäl – money talks. För det första innebar den att uppdragsarkeologi under 1990-talet gradvis blev en marknadsorienterad verksamhet, till en början understödd av dåtidens borgerliga regering, med kopplingar till den nationella infrastruktur- och byggsektorn vilken hanterade budgetar med långt fler nollor än abm-sektorn. Det innebar, för det andra, att den pengastinna uppdragsarkeologin (nåja) stod i kontrast till en traditionell abm-diskurs med kronisk brist på medel, regionala arbetsmarknadspolitiska stödsatsningar och en syn på kulturarvsbranschen som en allmänt tärande sektor. Om Riksarkivet så sakteliga digitiserade kulturarv med hjälp av statligt arbetsmarknadsstöd, ja då producerade uv på raä digital dokumentation i betydligt raskare takt via byggbranschens djupa fickor. För det tredje utmanade den kommersiellt orienterade uppdragsarkeologin successivt den traditionella kulturarvssektorns invanda arbetsformer. ”De arbetar snabbt och effektivt och håller inte på som på 1800-talet”, som en hsb-direktör framhöll hösten 1991 beträffande samarbetet med bolaget Arkeologikonsult. För det fjärde så fungerade kommersiell uppdragsarkeologi därför som motor för teknikomställning i digital riktning, där Arkeologikonsult bland annat kom att utveckla en egen programvara, SiteWorks. Men eftersom Riksantikvarieämbetets uppdragsverksamhet fortsatt var av vikt, så innebar detta – för det femte – att relevant teknik- och it-stöd även utvecklades inom den statliga sektorn. Redan 1992 presenterade raä en första version av vad som kallades fält och fynddokumentationssystemet (FFD). Det kom under senare delen av 1990-talet att successivt ersättas av Intrasis, ett gis-baserat system för inmätning och arkeologisk analys av undersökningar i fält. Trots att raä var en statlig myndighet så lanserades Intrasis snart som en kommersiell produkt; uppdragsarkeologi var ju en konkurrensutsatt verksamhet. Att använda programvaran krävde inköp av licens. I förlängningen innebar det emellertid problem för raä. För att kunna öppna filer och återanvända arkeologiska data skapad i Intrasisformat, ja då behövde man (även senare) en programlicens. Vid mitten av 2010-talet stod därför Riksantikvarieämbetet inför det bekymrande faktum att nästan fyratusen Intrasisfiler ”från avslutade uppdrag [var arkiverade] av myndigheten på interna servrar som [inte] var kopplade till de publika söktjänsterna”. De arkeologiska fynden var uppgrävda, men någon data mining var det inte fråga om.
I det följande kommer jag därför att använda 1990-talets uppdragsarkeologi och dess teknikomställning som fallstudie kring den successiva digitiseringen av landets uppgrävda kulturarv. Om jag tidigare ägnat mig åt Riksarkivet, så är det nu Riksantikvarieämbetet som står i fokus, för 1990-talets teknikomställning innebar en hel del påfrestningar för myndigheten (milt talat). Å den ena sidan bidrog stora summor pengar till upphandlad uppdragsarkeologi att bolag som Arkeologikonsult kunde sätta ”en ära i att utnyttja modernaste datateknik”. Detta bolag stoltserade faktiskt redan 1993 med en personalstyrka på nästan sjuttiotalet personer, inklusive tre civilingenjörer som enbart ägnade sig åt datateknik. Rent kvantitativt fanns det därför inget annat område inom den svenska abm-sektorn som under det tidiga 1990-talet kunde mäta sig med den digitala dataproduktion som uppdragsarkeologin genererade. Å den andra sidan resulterade denna dataproduktion på sikt i problem med lagringsformat och hantering av fornminnesinformation. Återanvändning av data från ffd och Intrasis visade sig vara bökiga att lösa. Det är en fråga jag återkommer till i en avslutande koda till avsnittet – som annars främst behandlar 1990-talet – genom att kortfattat diskutera forskningsprojektet Urdar. Det var ett samarbete mellan arkeologer vid Uppsala universitet och raä. Som arkeologen Åsa M. Larsson påpekat i Urdars slutrapport – hon var biträdande projektledare vid RAÄ – så var målet att ”rädda och bevara arkeologiska dokumentationsdata skapade av [UV] i Intrasis”.
Sent omsider har min bok om audiovisuella arkiv recenserats i tidskriften ARSC Journal (57:1 Spring 2026) utgiven av The Association for Recorded Sound Collections. Det är musikhistorikern (och tidigare arkivchefen) Pekka Gronow som läst min bok – och anmält den på ett utmärkt sätt: mest ros, men också lite ris. Jag tar mig friheten att länka upp en PDF av recensionen i fråga:
Tillsammans med mina kollegor Johan Jarlbrink och Fredrik Mohammadi Norén har vi skrivit boken Riksdagens mediehistoria – som nu är publicerad. Boken analyserar Sveriges riksdags interna mediekanaler och undersöker hur politikens mediala villkor förändrats över tid. Tidsspannet är långt; boken behandlar en tidsperiod på drygt tvåhundra år. Fokus ligger framför allt på 1900-talet. Massmedier har naturligtvis länge rapporterat om riksdagens arbete; omvänt har riksdagsledamöter haft ett medialt intresse. Men bokens huvudsakliga fokus gäller de mindre uppmärksammade grå medierna i riksdagens vardag – läskpapper, stålpennor, kyrktelefoner, diktafoner, rörpost – och hur de på en rad olika sätt reglerade det politiska beslutsfattandet. Forskningsintresse har av tradition riktats mot debatternas innehåll, inte de stenografiska praktiker som gjort att det går att ta del av diskussionerna i efterhand. På samma sätt har resultat av voteringar undersökts, men få har uppmärksammat de elektroniska system med vilka rösterna avlämnats och protokollförts. Detsamma gäller riksdagstrycket, som i regel betraktats som så självklart att dess praktiska tillblivelse – påverkat av en myriad aktörer – glömts bort. Riksdagens mediehistoria är strukturerad i sju kapitel som alla undersöker specifika delar av riksdagens mediala infrastruktur – rum, flöden, ljud, tal, text, rösträkning och datorisering – samt hur de villkorade institutionens arbetsformer. Men det är också en bok som skriver in sig i kunskapsfältet digital historia, eftersom den kombinerar arkivstudier med mer storskalig textanalys. På så sätt förenar boken kvalitativa och kvantitativa perspektiv på riksdagens mediehistoria. Boken kan laddas ned här:
Idag ska jag på min institution göra en liten presentation om konsten att skriva en bra forskningsansökan. Jag har i alla anspråkslöshet satt ihop ett par slides med lite praktiska tips. För den intresserade finns de som PDF att ladda hem.
Mitt bokmanus med fokus på digitalt kulturarv i Sverige mellan 1990 till 2025 växer så sakteliga. Det första kapitlet om politiska utspel, stödåtgärder och frågeställningar är nu snart klart. Därefter följer ett kapitel om teknik, digitiseringspraktiker och webbportaler – och därpå ett kapitel om juridik. Dessa tre kapitel utgör bokens första del – som förhoppningsvis ska vara klar till sommaren. I skrivande stund är ett avsnitt om den nationella strategin kring digit@lt kulturarv (kring 2011 och 2012) mer eller mindre färdigt. I nuläget ser det ut som följer:
Våren 2011 blev jag bjuden på lunch av riksarkivarie Björn Jordell. Jag hade vid denna tidpunkt varit verksam som forskningschef på Kungliga biblioteket några år. Jordell hade i sin tur ett år tidigare påbörjat chefstjänsten på Riksarkivet, detta efter att under ett flertal år arbetat som stadsarkivarie i Stockholm. Vid sågs på en restaurang invid Norra Bantorget i Stockholm. Med på lunchen var också (min kollega) Lars Ilshammar, som då var verksam som institutionschef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Jordell hade varit fåordig om lunchmötets syfte. Men väl på plats kröp det fram att han sonderade både terräng och intresse för någon som kunde leda det samordningssekretariat för digital förmedling av kulturarv som Riksarkivet fått i uppdrag av regeringen att inrätta. Jag måste tillstå att det i min karriär inom kulturarvs- och universitetssektorn inte direkt vimlat av tillfällen då jag blivit erbjuden arbete på detta sätt; lätt smickrade var vi nog därför, både jag och Ilshammar. Men ingen av oss nappade på erbjudandet.
Bakgrunden till detta lunchmöte var ett regeringsuppdrag daterat till februari 2011 där kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth givit Jordell och Riksarkivet i uppgift att upprätta och driva ett ”samordningssekretariat för digitalisering, digitalt bevarande och digital förmedling av kulturarvet” under en kommande femårsperiod. Uppdraget kom alltså ett halvår innan Alliansregeringen hösten 2011 aviserade Kulturarvslyftet. Om den senare satsningen i princip enbart var en arbetsmarknadspolitisk åtgärd – med en silkestunn koppling till kulturarv – så hade etableringen av samordningssekretariatet en tydlig (och nästan akademisk) profil av både kunskapsinhämtning och nationell kompetensöverföring. Uppdraget var också delvis förankrat i framtagandet av en nationell strategi för digit@lt kulturarv (skrivet just så) som Alliansregeringen beslutat om att ta fram senhösten 2009. Närmare bestämt handlade det arbetet om att följa upp och utvärdera de underlag som ett trettiotal kulturarvsinstitutioner skickat till kulturdepartementet, ett högintressant empiriskt material som jag återkommer till. Det var alltså till denna verksamhet – som sedermera döptes till Digisam – som Jordell letade efter en verksamhetsledare. Den nationella strategin för digit@lt kulturarv och Digisam var alltså två olika saker, även om de tematiskt hörde samman. I korthet så var det regeringens intention att Digisam skulle samordna arbetet och möjliggöra att målen för den nationella strategin (på sikt) uppfylldes. Det rörde sig om överlappande processer, där Digisam i huvudsak tog vid efter det att kulturdepartementet sammanställt strategin (det skulle visa sig att det handlade om ett kort, tiosidigt dokument). Arbetet inom Digisam var därför dels tänkt att omfatta frågor om att utveckla standarder och system för digitalt bevarande, dels om att upprätta och förmedla kontakter mellan berörda institutioner inom kulturarvssektorn. Uppgiften var också att bedriva omvärldsbevakning samt att arrangera diverse seminarie- och nätverksaktiviteter. Sekretariatet skulle därtill ha mandat att tillsätta arbetsgrupper för aktuella frågor, såsom exempelvis utredningar kring juridiska frågor och upphovsrätt. Till skillnad från Kulturarvslyftets enkla jobb så låg regeringsuppdragets fokus här på kunskapsuppbyggnad – till fromma för hela ABM-sektorn; honnörsordet hette samordning.
Att digital teknik alltmer suddade ut gränserna inom kulturarvssektorn var år 2011 inte direkt någon nyhet; den tvärsektoriella ABM-grupp jag tidigare nämnt hade trots allt varit aktiv sedan början av 1990-talet. Det figurerade därför en längre förhistoria kring etableringen av Digisam, som också inkluderade en viss drag- och maktkamp (i det lilla) kring var någonstans detta sekretariat skulle placeras. I en artikel om ABM-gruppen och dess verksamhet i tidskriften Ikoner år 2000 hade Riksarkivets byråchef Björn Lindh uppmanat sektorn att bejaka de ”nya samverkansformer som den moderna informationsteknologin [gav] kulturarvsinstitutioner”. ABM-gruppen hade då bland annat engagerat sig för att åstadkomma ett svenskt auktoritetsregister så att person-, institutions- och ortnamn beskrevs på ett enhetligt sätt inom sektorn. Det var samarbete kring metadata som då mest stod på agendan, även om Lindh garderade sig genom att påpeka att den gamla kungstanken om en gemensam databas för all kulturarvsinformation nu var övergiven eftersom den framstod som hopplöst förlegad. Men från regeringshåll kom likafullt propåer om att utnyttja digital teknik för att effektivisera kulturarvssektorns verksamheter, liksom för att göra digitala samlingar tillgängliga för så många som möjligt. Jag har tidigare refererat till den rapport som Magdalena Gram på KB sammanställde 2002, som också utgjordes av ett regeringsuppdrag med fokus på ökad samordning inom ABM i digitaliseringens ljus. Min poäng är att etableringen av Digisam tio år senare föregicks av en rad snarlika initiativ, vilka ibland var nästintill identiska. Så hade KB och (den nya) riksbibliotekarien Gunnar Sahlin redan 2004 visat handlingskraft och etablerat ett ABM-centrum, en verksamhet som dels utgjorde en sorts prototyp till Digisam, dels visade på svårigheten att förankra tvärsektoriellt arbete över tid. Det ska tillstås att det till en början också var besvärligt med fokus på KB, för det var under hösten 2004 som skandalen med bokstölder på KB briserade med polisanmälningar och brottsutredning – och där boktjuven Anders Burius till sist tog livet av sig och sprängde sin lägenhet i bitar.
Under alla förhållanden var den främsta bakgrunden till etableringen av ABM-centrum det infrastrukturella projektet, Bilddatabaser och digitalisering – plattform för ABM-samverkan, som riksbibliotekarie Tomas Lidman initierat och som Riksbankens jubileumsfond finansierade för KB:s räkning mellan 2001 och 2002. Det lade grunden till ABM-centrum vilket riggades som ett samarbetsprojekt finansierat av hela åtta kulturarvsinstitutioner: till en början av KB, RAÄ, RA, Nationalmuseum och Statens kulturråd – samt sedermera också av Naturhistoriska riksmuseet, Nordiska museet, samt min egen dåvarande arbetsgivare, Statens ljud- och bildarkiv (SLBA). Kansliet var placerat på KB, med Kate Parson som projektledare. Syftet med ABM-centrum var att främja samarbete inom ABM, med fokus på ”att skapa ökad tillgänglighet genom ny teknik och utvecklad samverkan kring digitalisering”, som det senare hette i museiutredningen med den i sammanhanget adekvata titeln, Kraftsamling – vägen framåt (SOU 2009:15). ABM-centrum etablerades visserligen efter det att Lidman lämnat KB; 2003 bytte han chefsstol från riksbibliotekarie till riksarkivarie. Detta stolsbyte gjorde att han i olika sammanhang var tidig med att notera att samhällets gradvisa digitalisering alltmer framstod som en process där skillnaden mellan A, B och M minskade. Lidman påpekade därför att det var viktigt att ABM-centrum – med dess uppgift att vara nätverksbyggande och informationsspridande – inte utgick från statsmakternas direktiv utan uppstod ur interna behov inom sektorn. Det låg ett väsentligt värde i att detta samarbete skedde på frivillig basis, menade han. I ett föredrag på de Nordiska arkivdagarna i Uppsala 2006 (som senare omarbetades till en artikel) gjorde Lidman påpekandet att i slutet av 1800-talet framstod fördelningsprincipen kring materialkategorier mellan statens olika kulturarsvårdande instanser ofta som rätt så egendomlig. ”Man får en känsla av att det skedde i hög grad efter de inblandades intresseområden enligt modellen: ’Fick Du det dokumentet så vill jag ha det där.’” Under 1900-talet började därefter de olika kulturarvsområdena att få allt mindre med varandra att göra: arkiven utvecklades åt ett håll, folkbiblioteken åt ett annat och museiväsendet åt ett tredje. Men sedan inträffade den samhällsprocess som vi nu kallar för digitalisering, framhöll han. ”Man skulle kunna hävda med en sådan utgångspunkt att vi, de stora kulturarvsinstitutionerna, nu är tillbaka i den situation som rådde för drygt 125 år sedan.”
Att riksarkivarie Lidman döpte sitt omarbetade föredrag till en artikel med titeln, ”ABM och den digitala utmaningen”, är talande. Fast för honom handlade denna utmaning inte bara om behovet av att digitisera samlingarna (i ökande takt), utan också om den slags konvergens mellan arkiv, bibliotek och museer som teknikutvecklingen ofrånkomligen drev på. Etableringen av och verksamheten inom ABM-centrum – liksom senare även på Digisam – innefattade på så vis också den svårnavigerade uppgiften att hantera en kulturarvssektor som successivt blev alltmer homogen. Samtidigt figurerade fortsatt en rad betydande olikheter, inte minst i synen på vad digitisering egentligen hade för syfte. Själv deltog jag i ett fåtal möten på nationalbibliotekets ABM-centrum (mellan 2006 och 2008) som representant för SLBA; det var egentligen min kollega Göran Konstenius som ingick i dess ledningsgrupp. Hösten 2006 hade vi på SLBA påbörjat automatiserad migrering av public service-material från SR och SVT; via en bandrobot kopierades innehåll på gamla magnetband till olika filformat i en takt av tvåtusensexhundra timmar per dag. Det handlade om digitisering i världsklass. På KB ägnade man sig samtidigt åt Accessprojektet Öppna samlingar med tematiken resor genom tiderna – med beskedliga resultat. För tio miljoner kronor i Accessmedel lyckades KB digitisera 477 objekt och göra dem tillgängliga på webben; det var faktiskt inget annat än slöseri med skattemedel.
En orsak var att nationalbiblioteket då fortfarande betraktade digitisering som en sorts kuratorisk verksamhet; på webben önskade KB som jag påpekat att lyfta fram praktverk (som Codex Gigas) eller andra lockande objekt ur samlingarna (såsom Suecian). Att digital kvantitet kunde vara en kvalitet var otänkbart. Bokmediets materialitet framstod som närmast helig – digitala kopior var per definition surrogatum – detta trots att nationalbiblioteket var fyllt till bredden av sladdriga pocketböcker och vardagstryck. Det var ett synsätt som ställvis spillde över på verksamheten inom ABM-centrum. Utan att nämna mina erfarenheter av några få möten på KB skrev jag hösten 2007 en understreckare i SvD, ”Kulturarvet sprids med digital vind”, som uppehöll sig vid denna tematik och som jag nu tjugo år senare tillåter mig att citera:
Man [kan] fråga sig om det framöver i en ständigt uppkopplad nätkultur – där våra dataskärmar alltmer kommer att framstå som det egentliga gränssnittet visavi kulturarvet – bör vara dess (osynliga) materialitet som styr när de små resurserna inom ABM-sektorn skall fördelas. Borde det inte snarare vara spridningen av innehållet och användandet av kulturarvet som [ska] placeras högst på dagordningen? … Om inte kulturarvet används, faller det ju i glömska och upphör att vara ett arv. Det hela är förstås en fråga med politiska implikationer. Med tanke på senare års nätutveckling bör man nog ändå tänka efter vad som egentligen är viktigt för användarna – är det objekten i sig eller den information de innehåller? På den mediala kulturarvsmyndighet där jag själv arbetar [SLBA] råder det inte någon tvekan om vad som skall bevaras. Det är innehållet som räknas; vilka slags videoband som tv-program exempelvis sparas på bryr vi oss inte om. De audiovisuella bärarna är utbytbara – innehållet är allt, mediernas materialitet intet.
Det var också hösten 2007 som den borgerliga kulturutredningen påbörjade sitt arbete, detta under ledning av förlagsdirektören Eva Swartz Grimaldi (1956–2024). Redan i augusti samma år gjorde utredningen faktiskt ett studiebesök på KB och ABM-centrum. Här ska inte ordas om en kulturutredning som vissa medarbetare hävdade havererat bara efter något år, och andra på fullt allvar menade att dess huvudsekreterare var galen. Swartz Grimaldi var emellertid en kunnig person, och i de förslag som sedermera presenterades i det nästa tusensidiga betänkandet – med den intetsägande titeln, Betänkande av Kulturutredningen (SOU 2009:16) – figurerade förstås en hel del skrivningar om kulturarv. Här fanns dels en prioritering av kulturarv för framtiden, och dels en betoning på att kulturarvet skulle bevaras, brukas och tolkas, detta som en hörnsten i en övergripande borgerlig kulturpolitik. Utredarna verkade också ha tagit intryck av riksarkivarie Lidman, för när det gällde digitaliseringsfrågor återkom hållningen att denna samhällsprocess gjorde att skillnaden mellan arkivhandlingar och tryckta verk förmodligen inte skulle vara möjlig att upprätthålla framöver. ”Gränsen är redan i dag under upplösning och att inte redan nu börja tänka på vad det kräver är att lämna över problemen till kommande generationer.” Även frågor kring det långsiktiga bevarandet av digitalt kulturarv var ett bryderi. Här framhöll utredningen förtjänstfullt att Kungliga biblioteket och Riksarkivet samarbetade kring dessa frågeställningar, ”men vidden av [denna] utmaning är knappast fullt känd utanför de professionella kretsarna och kräver stora gemensamma satsningar”. Kulturutredningens bedömning var därför att det framstod som angeläget att göra en ”anpassning till de nya villkor och möjligheter som digitaliseringen innebär för arkiv och bibliotek”, detta i akt och mening för att ge medborgarna ökad tillgång till nya webbaserade tjänster och information. Även ABM-centrum omnämndes i korta ordalag, men huruvida Swartz Grimaldi menade att den verksamheten borde permanentas framgick inte.Vid sidan av denna omfattande (och medialt uppmärksammade) kulturutredning löpte också en parallell (mindre) museiutredning under ledning av överintendent Christina von Arbin. Även den hade intresserat sig för ABM-centrum, och i slutbetänkandet slagit fast att samverkan inom ABM-sektorn krävde någon form av samordningsfunktion. Men om ABM-centrum på KB skulle ikläda sig den rollen tog utredningen inte ställning till. Under alla förhållanden återkom både Riksarkivet och KB till frågan om ABM-centrums fortlevnad i sina respektive remissvar till bägge utredningar våren 2009. ”Som Riksarkivet framhöll i remissvaret på Kulturutredningen [vore] det synnerligen värdefullt om regeringen tog ställning för en vidareutveckling av ABM-centrum som en central aktör för tvärsektoriellt samarbete baserat på frivillig väg och som en fortsatt naturlig samverkanspart för den föreslagna samordningsfunktionen för museisektorn”, påpekade riksarkivarie Lidman. Och hans kollega, riksbibliotekarie Sahlin (som då var min chef) var som ofta mer direkt: ”KB föreslår att ABM-centrum nu permanentas som ett sekretariat med ett eget anslag och med ett tydligt mandat för att stärka de myndighetsövergripande samarbeten på områden som är gemensamma för hela kulturarvssektorn. KB välkomnar därvid en fortsatt placering på KB” – formuleringarna var identiska i bägge remissvaren.
Grunden för kulturpolitiken är kulturens egenvärde, hette det när Alliansregeringen några månader senare i september 2009 presenterade sin kulturproposition, Tid för kultur. Snarlika och synnerligen vaga formuleringar återkom; det lär varit få i riksdagen som var emot att ett levande kulturarv skulle bidra ”till allas möjlighet till delaktighet i kulturlivet”. Kulturpropositionen vilade samtidigt tungt på Swartz Grimaldis kulturutredning, framför allt när det gällde den så kallade portföljmodellen där landets regioner skulle få ökat inflytande över kulturpolitikens medelstilldelning. Kulturdepartementet hade också tagit intryck av utredningens analys och bedömning av en ABM-sektor som i grunden höll på att förändras av digitaliseringen; i utredningen var denna omskriven både som en teknisk och samhällelig omvandlingsprocess. Den utvecklingen hade redan haft ”och kommer fortsatt att ha stor betydelse för hur minnesinstitutionerna – arkiven, biblioteken, museerna och de audiovisuella samlingarna – arbetar för att bevara och tillgängliggöra sina samlingar och möta sin publik”. Regeringen sade sig bejaka denna teknikutveckling. Men snarare än att skjuta till medel för att öka digitiseringstakten så framhölls det i propositionen att landets kulturarvsinstitutioner borde fundera på hur kommande utmaningar – och ja, det ordet förekom flitigt – skulle bemötas, såsom till exempel ”hur det digitala materialet – framtidens kulturarv – ska kunna bevaras”. Istället för att pytsa ut extra pengar var bedömningen att det fanns behov av att ta fram en nationell strategi som skulle omfatta både digitisering, elektronisk tillgång och digitalt bevarande.
Framgent var det alltså Digisam på Riksarkivet som hade i uppdrag att fullfölja denna digitala strategi. Men i kulturpropositionen var det samtidigt uppenbart att Alliansregeringen riktade viss kritik mot den svenska kulturarvssektorn, framför allt när det gällde samordningsfrågor. För trots arbetet inom den tidigare ABM-gruppen och ABM-centrum på KB så existerade det fortsatt inte någon egentlig nationell koordinering beträffande till exempel digitala standarder, lagringsformat eller beprövade tillvägagångssätt för att digitisera. Någon överblick av den nationella kulturarvssektorns digitala landskap fanns inte heller; digitala filer sparades i lokalt ihopsnickrade databaser eller på webbsidor i ett tämligen vildvuxet eller (beroende på perspektiv) prunkande ekosystem. En bidragande orsak till denna fragmentarisering var förstås också de statliga satsningar som gjorts inom Sesam, Kulturarvs-IT och Access. De hade tvivelsutan drivit på både enskilda och institutionella, regionala och lokala initiativ; det räcker med att anföra att det bara inom Access beviljats nästan åttahundra ansökningar. I kulturpropositionen framgick därför att ABM-sektorns ”förutsättningarna för samverkan och överblick [bör] stärkas genom att det nationella ansvaret på området förtydligas”. Om den framtida kulturpolitiken skulle regionaliseras via portföljmodellen gällde med andra ord motsatsen för kulturarvspolitiken; där önskade sig regeringen ökad centralisering.
När kulturpropositionen Tid för kultur och kulturutskottets betänkande över densamma diskuterades i riksdagen i mitten på december 2009 – det var samma debatt då kulturminister Adelsohn Liljeroth aviserade den arbetsmarknadspolitiska satsningen Lyft – så tog vänsterpartisten Siv Holma (1952–2016) först till orda. Åsikter om kulturpolitikens inriktning hade förstås de flesta partier, men påpekade hon, skillnaden mellan Alliansregeringens och de rödgröna partiernas (föreslagna) kulturbudget var betydande; den senare var nämligen flera hundra miljoner större. En satsning som Vänsterpartiet ville göra var att fortsätta med digitsieringen av det gemensamma kulturarvet. Holma talade sig också varm för det digitala biblioteket Europeana, vilket året före lanserats som Europas nya digitala bibliotek. Med tanke på vänsterns generella EU-skepticism var det nog vissa borgerliga politiker som skrattade i mjugg.
Socialdemokraten Leif Pagrotsky tog därefter vid. Han var på debatthumör och inne på samma kritiska linje som Holma: med Alliansregeringens kulturpolitik skulle statens olika anslag till kulturarvssektorn minsann vara fem procent mindre än när han senast var kulturminister. Med passning till kulturutredningen påpekade Pagrotsky att ”istället för reformer fick vi nedskärningar”. Han framhöll också att de nyligen avslutade Accessprojekten givit fantastiska möjligheter att vårda och tillgängliggöra kulturarvet, men de hade borgarna nu avskaffat. ”Är [ni] stolta också över det?” Pagrotsky fick medhåll i debatten av miljöpartisten Esabelle Dingizian: ”Herr talman! Efter tre år och en kulturutredning är det svårt att säga att alliansen lyckats presentera en modern och framtidsinriktad kulturpolitik” – snarare gällde motsatsen, alliansens prat om att värna kultur och kulturarv kunde knappt ”övertyga dem själva”. Till saken hörde att både miljöpartiet och socialdemokraterna tidigare under hösten 2009 motionerat om att förlänga Access – men att kulturutskottet yrkat avslag på bägge motioner. Skälet var att utskottet inväntade Kulturrådets slutredovisning av Access, men framför allt att regeringen som sagt aviserat framtagandet av en ny digital kulturarvsstrategi. Det var också ett argument som återkom i debatten från borgerliga ledamöter i allmänhet, och från kulturminister Adelsohn Liljeroth i synnerhet. Så påpekade till exempel liberalen Christer Nylander att digital teknik innebar något glädjande ”som vi ska ta vara på. En rad myndigheter får nu i uppdrag att ta fram underlag för en nationell strategi för digitalisering. Det är centralt. Det är en fantastisk chans att sprida det svenska kulturarvet”. Och om oppositionen ansåg att kommande satsningar var för små, så kunde kulturministern – inte utan viss charm – påpeka att även om hon hade ”en miljard kronor som jag hade hittat någonstans skulle oppositionen och framför allt Leif Pagrotsky säga: Det är inte nog. Det är för lite. Det visar på bristande vilja”. Hon var därför inte ett dugg förvånad över hans kritiska anmärkningar; men med detta sagt ville hon ändå önska den förre kulturministern en god jul. ”Men, snälla kulturministern”, invände Pagrotsky, ”är du nöjd med att museerna står och stampar där de var för fyra år sedan? Dessutom har de blivit av med Accesspengarna. Du har avskaffat dem. De var på 280 miljoner kronor år 2006. Nu är det 0 kronor”. Han gick på högvarv; borgerligheten försökte inte ens att få loss pengar för att vårda kulturarvet, eller ”för ett Accessprogram för museernas samlingar. [Det] är walkover från kulturministern i regeringsarbetet”.
Om någon skulle få för sig att kulturarv inte var en fråga som engagerade landets politiker visade denna decemberdebatt i riksdagen 2009 på raka motsatsen. Diskussionens vågor gick höga under nästan tre timmar med hela femtio anföranden; ett flertal tangerade frågeställningar kring digitalt kulturarv. Samtidigt var det uppenbart att den digitala kulturarvsstrategi som Alliansregeringen aviserat innebar ett mer eller mindre politiskt raffinerat sätt att förhala centrala frågor kring hur landets kulturarvsinstitutioner skulle hantera och bemöta en alltmer påtaglig digitalisering. Även en insiktsfull kulturpolitiker som liberalen Nylander insåg förstås att möjligheterna att sprida det svenska kulturarvet i digitala fora på sikt var beroende av ökad medelstilldelning. Att författa strategier var en sak, att digitisera en annan. Ändå kan man konstatera att talet om en nationell digital strategi inte bara var tomma ord; för redan två veckor före denna riksdagsdebatt hade kulturdepartementet nämligen skickat ut ett uppdrag (och en inbjudan) för att bidra till denna strategi. Den hade gått ut till hela femtiotalet kultur(arvs)institutioner, där ungefär hälften fick i uttalat uppdrag att inkomma med underlag – resten inbjöds att göra så. För den här boken är de underlag som sedermera skickades in till kulturdepartementet, inte sällan uppemot femtio sidor långa, en viktig och återkommande empirisk källa.
Imorgon håller jag en föreläsning på kursen DIKA21 inom ramen för kandidatprogrammet i digitala kulturer vid Lunds universitet. Det kommer att handla om Lev Manovichs bok Language of new media – som här några år på nacken (minst sagt) men som likväl är central för att förstå den speciella form och format som digitala medier har. För den intresserade finns nedan en PDF med 89 slides.