Imorgon är det så dags för den andra föreläsningen i masterkursen om digital historia vid Lunds universitet. Det kommer att handla en hel del om metod – med fokus på utforskandet av såväl medeltida pergament som webbarkiv. För den intresserade finns 102 slides att ladda ned här:
Idag startade masterkursen om digital historia (DIKM01) på Lunds universitet – och imorgon är det dags för den allra första längre föreläsningen. Det kommer att handla om vad digital historia är för något och en hel del om medieteori – liksom om att omvandla betänkandet Ett systematiskt utforskande av den svenska allmogekulturen (I & II) till ett dataset för analys. För den intresserade finns 90 slides att ladda ned här:
Imorgon börjar den kurs i digital historia jag undervisar på masterprogrammet i historiska studier på Lunds universitet. Det kommer att handla om själva kursen förstås och dess upplägg – men också något om Egyptens långa historia, Narmerpaletten och 3D. Därtill om hur ett lika anonymt förfärande som ikoniskt fotografi från Förintelsen fått sin förklaring (nästan) med olika digitala metoder. För den intresserade finns 66 slides att ladda ned här som PDF:
Historikern Lars Ilshammar har i dagarna recenserat vår bok Riksdagens mediehistoria i Dagens Arena. Han gillar vår bok och påpekar att demokratins vardag i den träder fram som en historia om kommunikationsteknik. “Ett nytt akademiskt verk lyckas sällan förändra hela perspektivet på välkända historiska ämnen. Ännu mer sällsynt är att den gör det genom att visa att vi länge har ställt fel frågor.” Författarna frågar sig inte i första hand vilka viktiga beslut som fattades eller vilka retoriskt lysande tal som hölls – de undersöker i stället “den osynliga infrastruktur som gjorde besluten möjliga: pappersflödena, telefonerna, högtalarna, stenograferna, voteringsmaskinerna och förstås – datorerna” Boken behandlar grå medier: “det dolda maskineri som får arbetet i kammaren att flyta och håller demokratin igång, men sällan syns själva.” Recensionen återfinns här.
Nästa vecka håller jag en introduktionsföreläsning på kandidatprogrammet i digitala kulturer – som just tematiserar dessa två begrepp. Det kommer att både handla om digitala kulturstudier och hur mediet alltid spelar roll eftersom digital kultur är en ny form av mediekultur. För den intresserade finns alla mina slides som en PDF här:
I veckan har kandidatprogrammet i digitala kulturer vid Lunds universitet terminstart. Jag håller i ett par föreläsningar på kursen DIKA01 – bland annat en översikt av medielandskapet (både i tid och rum). För den intresserade finns alla föreläsnings-slides som en PDF här:
I mitt nya bokmanus – en mediehistoria om digitalt kulturarv i Sverige – har jag under sommaren arbetat med ett avsnitt som handlar om arkeologins datorisering och digitalisering under 1990-talet. Det har varit ett roligt avsnitt att skriva; men också lite bökigt att ta sig an ett helt annat kunskapsfält – mina grävkunskaper är ringa. Under alla förhållanden ser delar av detta bokparti ut som följer:
Den svenska kulturarvssektorn har aldrig varit speciellt förmögen. Tvärtom, brist på pengar har närmast varit en fast konstant. De återkommande politiska motionerna till stöd för svar var i så måtto signifikanta för denna ekonomiska belägenhet; det affärsmässiga inrättandet av enheten ARKION på Riksarkivet – för att digitisera kulturarv på entreprenad – likaså. Av tradition har det emellertid funnits en verksamhet inom landets ABM-sektor där kronor och ören i regel inte saknats: uppdragsarkeologi. Det är ett samlingsbegrepp för de arkeologiska utredningar och undersökningar som staten (genom landets länsstyrelser) beslutat skall genomföras i samband med markexploateringar, detta till skillnad från så kallad universitetsarkeologi där vetenskapliga frågeställningar är drivkraft. Om en exploatör såsom ett byggföretag önskade använda mark, ja då fick de understundom betala för uppdragsarkeologi. Enligt kulturmiljölagen – tidigare fornminneslagen och ofta (fram till 2014) kallad kulturminneslagen – stod den part som ville förändra (och exploatera) mark för kostnaden om nu en fornlämning behövde utredas. Beslutsgången gjorde alltså gällande att när endera länsstyrelse fattat beslut om en arkeologisk undersökning, så anlitade byggherren en utförare av uppdraget i fråga. Dokumentationen som skapades i samband med denna arkeologiska undersökning ersatte med andra ord fornlämningen – för den avlägsnades ju för gott i en oåterkallelig process.
1959 startade Riksantikvarieämbetet en egen arkeologisk undersökningsverksamhet (UV) som över tid utvecklades till den dominerande uppdragsarkeologiska aktören i Sverige. uv stod för en alltigenom professionell arkeologisk expertis, men det var också en monopolartad verksamhet. Under 1990-talet avreglerades därför den uppdragsarkeologiska marknaden i syfte att effektivisera processen för markexploateringar, även om uv fortsatt var central; dess regionala enheter hade i början av decenniet fler än etthundrafemtio medarbetare. Marknaden för uppdragsarkeologi omsatte vid denna tidpunkt ungefär etthundra miljoner kronor om året. Kostnaden steg emellertid. Enligt (ett senare) betänkande från riksdagens kulturutskott (1995/96:KrU05) uppgick den totala kostnaden för arkeologiska undersökningar och förundersökningar budgetåret 1992/93 till drygt etthundraåttio miljoner kronor. Åren kring mitten av 1990-talet var det något färre uppdragsarkeologiska projekt som startade; från och med 1996 så förde raä mer noggrann statistik. Den totala utgiften för landets uppdragsarkeologi – utifrån de summor som länsstyrelserna specificerade – uppgick detta år nästan till tvåhundratjugo miljoner kronor; två år senare var siffran uppe i hela trehundratrettio miljoner.Det var ansenliga summor, långt över respektive statsanslag för landets tre största kulturarvsinstitutioner. Kungliga biblioteket tilldelades vid denna tidpunkt drygt sextio miljoner kronor om året, Riksarkivet (och landsarkiven) ungefär det dubbla, och Riksantikvarieämbetet (inklusive kulturmiljövård) omkring etthundrafemtio miljoner kronor. Under vissa år av 1990-talet omsatte landets uppdragsarkeologi med andra ord lika mycket pengar som den sammanlagda årsbudgeten för KB, RA och RAÄ.
Denna sifferexercis är relevant av flera skäl – money talks. För det första innebar den att uppdragsarkeologi under 1990-talet gradvis blev en marknadsorienterad verksamhet, till en början understödd av dåtidens borgerliga regering, med kopplingar till den nationella infrastruktur- och byggsektorn vilken hanterade budgetar med långt fler nollor än abm-sektorn. Det innebar, för det andra, att den pengastinna uppdragsarkeologin (nåja) stod i kontrast till en traditionell abm-diskurs med kronisk brist på medel, regionala arbetsmarknadspolitiska stödsatsningar och en syn på kulturarvsbranschen som en allmänt tärande sektor. Om Riksarkivet så sakteliga digitiserade kulturarv med hjälp av statligt arbetsmarknadsstöd, ja då producerade uv på raä digital dokumentation i betydligt raskare takt via byggbranschens djupa fickor. För det tredje utmanade den kommersiellt orienterade uppdragsarkeologin successivt den traditionella kulturarvssektorns invanda arbetsformer. ”De arbetar snabbt och effektivt och håller inte på som på 1800-talet”, som en hsb-direktör framhöll hösten 1991 beträffande samarbetet med bolaget Arkeologikonsult. För det fjärde så fungerade kommersiell uppdragsarkeologi därför som motor för teknikomställning i digital riktning, där Arkeologikonsult bland annat kom att utveckla en egen programvara, SiteWorks. Men eftersom Riksantikvarieämbetets uppdragsverksamhet fortsatt var av vikt, så innebar detta – för det femte – att relevant teknik- och it-stöd även utvecklades inom den statliga sektorn. Redan 1992 presenterade raä en första version av vad som kallades fält och fynddokumentationssystemet (FFD). Det kom under senare delen av 1990-talet att successivt ersättas av Intrasis, ett gis-baserat system för inmätning och arkeologisk analys av undersökningar i fält. Trots att raä var en statlig myndighet så lanserades Intrasis snart som en kommersiell produkt; uppdragsarkeologi var ju en konkurrensutsatt verksamhet. Att använda programvaran krävde inköp av licens. I förlängningen innebar det emellertid problem för raä. För att kunna öppna filer och återanvända arkeologiska data skapad i Intrasisformat, ja då behövde man (även senare) en programlicens. Vid mitten av 2010-talet stod därför Riksantikvarieämbetet inför det bekymrande faktum att nästan fyratusen Intrasisfiler ”från avslutade uppdrag [var arkiverade] av myndigheten på interna servrar som [inte] var kopplade till de publika söktjänsterna”. De arkeologiska fynden var uppgrävda, men någon data mining var det inte fråga om.
I det följande kommer jag därför att använda 1990-talets uppdragsarkeologi och dess teknikomställning som fallstudie kring den successiva digitiseringen av landets uppgrävda kulturarv. Om jag tidigare ägnat mig åt Riksarkivet, så är det nu Riksantikvarieämbetet som står i fokus, för 1990-talets teknikomställning innebar en hel del påfrestningar för myndigheten (milt talat). Å den ena sidan bidrog stora summor pengar till upphandlad uppdragsarkeologi att bolag som Arkeologikonsult kunde sätta ”en ära i att utnyttja modernaste datateknik”. Detta bolag stoltserade faktiskt redan 1993 med en personalstyrka på nästan sjuttiotalet personer, inklusive tre civilingenjörer som enbart ägnade sig åt datateknik. Rent kvantitativt fanns det därför inget annat område inom den svenska abm-sektorn som under det tidiga 1990-talet kunde mäta sig med den digitala dataproduktion som uppdragsarkeologin genererade. Å den andra sidan resulterade denna dataproduktion på sikt i problem med lagringsformat och hantering av fornminnesinformation. Återanvändning av data från ffd och Intrasis visade sig vara bökiga att lösa. Det är en fråga jag återkommer till i en avslutande koda till avsnittet – som annars främst behandlar 1990-talet – genom att kortfattat diskutera forskningsprojektet Urdar. Det var ett samarbete mellan arkeologer vid Uppsala universitet och raä. Som arkeologen Åsa M. Larsson påpekat i Urdars slutrapport – hon var biträdande projektledare vid RAÄ – så var målet att ”rädda och bevara arkeologiska dokumentationsdata skapade av [UV] i Intrasis”.
Sent omsider har min bok om audiovisuella arkiv recenserats i tidskriften ARSC Journal (57:1 Spring 2026) utgiven av The Association for Recorded Sound Collections. Det är musikhistorikern (och tidigare arkivchefen) Pekka Gronow som läst min bok – och anmält den på ett utmärkt sätt: mest ros, men också lite ris. Jag tar mig friheten att länka upp en PDF av recensionen i fråga:
Tillsammans med mina kollegor Johan Jarlbrink och Fredrik Mohammadi Norén har vi skrivit boken Riksdagens mediehistoria – som nu är publicerad. Boken analyserar Sveriges riksdags interna mediekanaler och undersöker hur politikens mediala villkor förändrats över tid. Tidsspannet är långt; boken behandlar en tidsperiod på drygt tvåhundra år. Fokus ligger framför allt på 1900-talet. Massmedier har naturligtvis länge rapporterat om riksdagens arbete; omvänt har riksdagsledamöter haft ett medialt intresse. Men bokens huvudsakliga fokus gäller de mindre uppmärksammade grå medierna i riksdagens vardag – läskpapper, stålpennor, kyrktelefoner, diktafoner, rörpost – och hur de på en rad olika sätt reglerade det politiska beslutsfattandet. Forskningsintresse har av tradition riktats mot debatternas innehåll, inte de stenografiska praktiker som gjort att det går att ta del av diskussionerna i efterhand. På samma sätt har resultat av voteringar undersökts, men få har uppmärksammat de elektroniska system med vilka rösterna avlämnats och protokollförts. Detsamma gäller riksdagstrycket, som i regel betraktats som så självklart att dess praktiska tillblivelse – påverkat av en myriad aktörer – glömts bort. Riksdagens mediehistoria är strukturerad i sju kapitel som alla undersöker specifika delar av riksdagens mediala infrastruktur – rum, flöden, ljud, tal, text, rösträkning och datorisering – samt hur de villkorade institutionens arbetsformer. Men det är också en bok som skriver in sig i kunskapsfältet digital historia, eftersom den kombinerar arkivstudier med mer storskalig textanalys. På så sätt förenar boken kvalitativa och kvantitativa perspektiv på riksdagens mediehistoria. Boken kan laddas ned här:
Idag ska jag på min institution göra en liten presentation om konsten att skriva en bra forskningsansökan. Jag har i alla anspråkslöshet satt ihop ett par slides med lite praktiska tips. För den intresserade finns de som PDF att ladda hem.