DIKA21.2 Medielandskapet – en översikt

Imorgon är det så dags för den andra föreläsningen på kursen DIKA21. Det kommer att handla om medielandskapet – i vid bemärkelse. Det blir både en snabbhistorik men också visst fokus på hur mediekoncerner idag inte sällan handlar lika mycket om hårdvara som mjukvara. För den intresserade finns föreläsningens slides att ladda ned här:

Kursstart DIKA21 vid Lunds universitet

Idag börjar kursen DIKA21 (Teorier – fortsättning) på kandidatprogrammet i Digitala kulturer vid Lunds universitet. Jag är kursansvarig och det ska bli roligt att träffa alla studenter igen som jag träffade i höstas. Kursen kommer att handla om allt mellan Lev Manovichs fem principer för nya medier till generativ AI och syntetiska medier. För den intresserade finns dagens introduktionsföreläsning som PDF nedan liksom ett litet paket med några av kursens texter.

Bokmanus klart

Det bokmanus som jag arbetat med i två år är nu färdigt. Det har blivit en omfattande bok som lär bli mer än sjuhundra sidor. Audiovisuella arkiv: en svensk mediehistoria 1930–1990 består av fem kapitel där de tre första fokuserar på specifika modaliteter: film, ljud och eter. Därefter följer ett kapitel som beskriver arbetet inom en statlig utredning, Dataarkiveringskommittén (DAK) – vilken i sin tur resulterade i bildandet av en ny medieinstitution, Arkivet för ljud och bild (ALB), som jag tar mig an i bokens sista kapitel. Uppdelningen i modaliteter, utredning och institution kan möjligen förvilla. Men boken har en tydlig kronologi; filmkapitlet handlar främst om mellan- och efterkrigstiden, och ljudkapitlet mest om 1950- och 1960-tal. Etermediekapitlet i bokens mitt är det längsta; det spänner en femtioårsperiod från sent 1920-tal till etableringen av TV-arkivet 1969. Arbetet inom DAK bedrevs i skarven mellan 1960- och 1970-talet, men bokens fjärde kapitel handlar också om hur film – som var det medium som Sveriges Radio främst använde för tv-produktion under 1960-talet – införlivades inom SR-koncernen, bland annat genom inköpet av det tidigare nämnda SF-arkivet. Medieformerna rörde sig inte sällan mellan och ibland inom de olika institutionerna. Bokens avslutande kapitel om ALB ägnar sig mest åt 1980-talet. Nu har manus skickats in för granskning till bokserien Mediehistoriskt arkiv. Därefter vidtar redigering och sättande av boken; planen är att den ska vara klar före sommaren.

Om Arkivet för ljud och bild

Arbetet med min bok om de audiovisuella arkivens mediehistoria i Sverige går nu in på upploppet. Det sista kapitlet handlar om Arkivet för ljud och bild – med fokus på arkivets uppkomst under det sena 1970-talet och praktiska verksamhet på 1980-talet. Jag räknar med att hela mitt bokmanuskript ska vara färdigskrivet tills efter årskiftet. I nuvarande språkdräkt ser anslaget till ALB-kapitlet ut som nedan:

Julen 1976 var jag fem år. I radhuset i Ella Gård norr om Stockholm satt jag enligt mina föräldrar som klistrad framför tv-apparaten när morgonprogrammet Trazan Apansson – julens konung visades. Frukost-tv var då en relativ nyhet. Men jag fick titta själv; min lillasyster var en bebis och mina dagiskompisar ville aldrig se på tv hemma hos oss för vi hade inte någon färg-tv. Lasse Åbergs Trazan och hans polare Banarne (Klasse Möllberg) utlovade en minst sagt udda jul-tv för barn; istället för tomtar och snö, en studiomiljö med djungelkoja och en gigantisk studsvänlig, tigerrandig säng. Trazan och Banarne voltade och slängde sig i lianer, sjöng och spelade banjo eller trombon: ”Vem hoppar och hojar, och jazzar och plojar? Jo, balla Trazan Apansson”. Barnprogram på tv ”är ju så jäkla akademiska”, hade Åberg påpekat i en intervju. Trazan Apansson utlovade därför ett väldigt annorlunda upplägg jämfört med andra 1970-talsproduktioner för barn. Pedagogisk tv fick ge vika för upptåg och stoj. Samt massor av tecknade film – ”Filmtajm!” – med bland andra Stålmusen eller Bod, vilket förstås gjorde att programmen älskades av oss barn. Just Bod, en tecknad figur som gick med fötterna utåt, var min egen favorit. 


Att Trazan Apansson var ett både säreget och synnerligen populärt tv-program framgick snart i de publikundersökningar (PUB) som Sveriges Radio regelbundet genomförde. Mätningar i januari 1977 antydde rentav att samtliga av landets barn hade sett programmet; hundra procent tittare i en statistisk kohort hade PUB aldrig tidigare registrerat för ett tv-program; ”full pott för Trazan Apansson” som det hette i dagspressen. Föga förvånande valde SR därför att redan till sommaren 1977 reprisera programmet. ”Trazan och Banarne, [den] enorma succé från i julas” sänds på nytt – jul-tv som sommar-tv – men bara en timme åt gången, detta ”för att inte hålla ungarna framför teven alltför länge i sommarvädret”. Trazan Apansson var tecknaren och grafikern Lasse Åberg skapelse, han hade redan under 1960-talet gjort sig ett namn genom en rad komiska tv-program. Åberg var en driven nöjesentreprenör och hösten 1977 gav han ut LP-skivan Sångtajm med Möllberg och gitarristen Janne Schaffer. Den följdes upp av andra skivor, såsom E’ bananerna fina? (1978) och Djungelmums (1979). Under samma period etablerade sig Åberg också som en både folkkär och fyndig underhållare på biorepertoaren; med premiär i början av 1979 blev hans spelfilm Repmånad en stor publiksuccé.


Om det var en följd av bristande resurser, idétorka eller publikfrieri ska vara osagt, men sommaren 1979 aviserade Sveriges Radio att Trazan Apansson ånyo skulle repriseras. Det blev emellertid förstasidesstoff i dagspressen i början av juni samma år när det framgick att någon på Sveriges Radio gjort det fatala misstaget att radera samtliga tio originalband. Trazan och Banarne var helt borta, ”genom ett ögonblicks misstag blev allt utsuddat”, kunde Svenska Dagbladet braskande meddela. Den ”omåttligt populära barnserien” förstördes genom en försummelse, hette det i Dagens Nyheter. ”Vi beklagar verkligen”, lät SR:s presstjänst lakoniskt meddela, utan att förklara vad som hade hänt. Man får förmoda att när Trazan Apansson hade repriserats sommaren 1977 så hade Arkivkommittén för TV på SR under månaderna därpå felaktigt klassificerat de utsända originalbanden med ett K (kassering) istället för med ett A (arkivering). I SvD påpekades just att originalbanden borde ha ”markerats med en kod som talade om att de skulle sparas ytterligare”, men de felmärktes alltså och förstördes. Fadäsen upptäcktes inte förrän det var dags att återigen ta fram banden – som då inte längre existerade. Eftersom videoband fortfarande var dyra under 1970-talet återanvändes de ofta på SR genom att de helt sonika avmagnetiserades, ett öde som drabbade Trazan Apansson. Men eftersom SR (på grund av radioansvarighetslagen) också gjorde referensinspelningar av alla tv-program, så fanns det sommaren 1979 ett visst hopp om att kopior skulle kunna användas för den tänkta repriseringen. ”Ingen Trazan i TV”, kunde SvD dock meddela dagen därpå; videobandens kvalitet var alltför undermålig. Sedan SR-tekniker gått igenom dem ”var det bara att konstatera att den tekniska kvaliteten är så dålig att de omöjligen kan sändas”. Det hela var en mindre arkivskandal, och man får förmoda att mitt åttaåriga jag blev mycket besviket; istället för Trazan och Banarne i tv-rutan fick alla vi svenska barn nöja oss med programmet Bogserbåten, som enligt tv-tablåerna ”insatts istället för Trazan Apansson som tidigare uppgivits”.

I förra kapitlet skrev jag om hur DAK använde sig av Sveriges Radios referensinspelningar som ett slags framtida tankemodell för hur man tänkte sig att en totalarkivering av SR:s samlade programutbud kunde genomföras, men också att somliga företrädare (som Claes Cnattingius, chef för SR:s Grammofonarkiv) var mycket skeptiska till referensbanden eftersom inspelningskvalitet var för dålig. Av vissa källor framgår att SR vid mitten av 1970-talet hade uppgraderat sin tekniska utrustning så att referensinspelningarna därefter hade en något bättre kvalitet än tidigare; det var bland andra Radionämnden som klagat på bild- och ljudåtergivningen – och det var ju för denna nämnds skull som SR enligt lag skulle bevara alla utsändningar under ett halvår. I fallet med Trazan Apansson är det dock tveksamt om de lågkvalitativa band som återfanns handlade om sådana referensinspelningar (eftersom de rimligen borde ha raderades efter sex månader). Vid denna tidpunkt inspelades referensbanden för tv dessutom i svart-vitt. Förmodligen rörde det sig därför om ett slags interna arbetskopior på videokassett; i pressen skrevs det om ”arkivkassetter”. Men frågan är höljd i dunkel och SVT Arkiv kan idag inte redogöra för hur det förhöll sig. På en direkt förfrågan om att granska metadata och få se visningskopior av Trazan Apansson – julens konung, så meddelas att de inköpta tecknade filmerna (Stålmusen etcetera) inte finns sparade, men att huvudprogrammet finns kvar på videokassett (i färg). Men det gäller alltså inte originalbanden, för av dåtidens tv-tablåer framgick otvetydigt att dessa förkommit. Det står därför bortom allt tvivel att de arkivkassetter (eller referensinspelningar) med Trazan Apansson från 1976 som sparats inte kunde användas produktionshänseende, och följaktligen heller inte återutsändas. 


Televisionen är ”ännu en barnklassiker fattigare”, utropade journalisten (och sedermera kulturchefen) Ulla Swedberg i en polemisk kommentar i Göteborgs-Tidningen till SR:s arkivariska klavertramp. Vad ska tv egentligen ”göra med sin programbank”, frågade hon sig; bokbål fördömer vi, men ”film- och TV-bål reagerar vi knappast alls emot. Ändå är den sortens dokumentation minst lika viktig som det tryckta ordens”. Swedberg noterade emellertid att det numera fanns en statlig förvaringsmyndighet på området, Arkivet för ljud och bild. ”Men ALB hinner bara att lagra ’färskvarorna’”, påpekade hon, det vill säga samtidens radio- och tv-program, långfilmer, ”grammofonplattor och videogram som distribuerats i mer än 50 ex. Någon systematisk insamling av tidigare ljud- och bildmaterial lär man inte mäkta med”. När det gäller Trazan Apansson kan man konstatera att arkivkopior hos ALB hade kunnat vara en räddning om den verksamheten startats upp tidigare. Men så var inte fallet för myndigheten påbörjade sitt arbete vid årsskiftet 1979. Lagstiftningen och pliktleveranser för audiovisuella medier hade emellertid trätt i kraft redan i juni 1978 – så hade Trazan Apansson repriserats den sommaren istället för året efter så hade bättre kopior funnits för handen.


Under alla förhållanden kan Swedbergs kommentar sommaren 1979 läsas på två sätt: å den ena sidan gav den besked om att åtminstone somliga i den svenska offentligheten faktiskt var bekanta med att det nu fanns en ny statlig arkivmyndighet för audiovisuella medier. Å den andra sidan skulle hon få fullständigt rätt i sitt påstående att ALB framgent inte skulle ha resurser att bygga upp sina mediesamlingar retroaktivt. Det här kapitlet handlar om ALB med fokus på den praktiska arkivverksamhet som byggdes upp på denna splitternya myndighet under 1980-talet. Som framgått tidigare i den här boken så var det långtifrån självklart att staten skulle satsa medel på att arkivera audiovisuella medier i forskningssyfte, än mindre att spendera betydande summor på att starta en ny myndighet vid en tidpunkt då statsfinanserna var ansträngda på grund av oljekrisen och lågkonjunkturen från mitten av 1970-talet och framåt. Men ALB skulle visa sig bli en mycket framgångsrik institution, en sorts kulmen på den audiovisuella arkivhistoria som jag behandlat på de föregående sidor i denna bok. Om bara vissa program av Trazan Apansson bevarades på Sveriges Radio, och nästan aldrig inslag som SR inte hade rättigheter till – i stil med Stålmusen och Bod; där sådan ”främmande produktion [upptog] ungefär hälften av sändningstiden” – så hade ALB i uppdrag att i fallet med etermedier bevara utgående signal, det vill säga allt som hördes i landets radioapparater eller syntes på tv-skärmen. Samtidigt skulle Swedberg få rätt i hennes profetia, för ALB hade att enbart följa ny lagstiftning och den omfattade inte ett successivt mediearkivariskt tillbakablickande. Att staten och regeringen valde att inrätta en ny myndighet var förstås till gagn för forskning och kunskapsproduktion. Men påföljden var också instiftandet av en helt godtycklig brytpunkt i svensk mediehistoria. Före sommaren 1978 fanns begränsade audiovisuella samlingar tillgängliga för forskning (och som nationellt kulturarv), det gällde framför allt inom film-, radio- och tv-området. Men från och med samma sommar så fanns i princip allt sparat. Det var en arbiträr brottyta som skulle påverka den akademiska medieforskningen, men också synen på landets audiovisuella kulturarv i takt med att sådana pliktexemplar gradvis blev till en lika självklar del av landets samlade kulturskatt som tryckta medier.


Till en början redogör jag i detta kapitel för de politiska diskussionerna kring och inför instiftandet av ALB. De förslag som DAK hade presenterat 1974 visade sig nämligen bli alltför omfattande, varför landets nya borgerliga regering fick göra ett antal kompromisser. Likafullt framstår folkpartisten Jan-Erik Wikström – utbildningsminister mellan 1976 och 1982 – som en central aktör för att få igång verksamheten på ALB; han hade ju redan 1970 och 1972 motionerat om forskarservice till SR. En annan viktig person var myndighetens förste direktör, Leif Larsson. Med en bakgrund på Utbildningsdepartementet (som departementssekreterare) tog han ett betydande ansvar för att påbörja insamlingen av audiovisuella medier. Om DAK haft återkommande konflikter med Sveriges Radio, så utvecklade sig relationen mellan ALB och SR på ett gynnsamt sätt. Detsamma gällde Kungliga biblioteket; Nationalfonoteket fördes sommaren 1979 över till ALB utan några problem. Värre var det med kontakterna mellan ALB och Svenska filminstitutet, de resulterade i ett antal trätor som jag redogör för i kapitlet. Mitt huvudsakliga intresse gäller emellertid verksamheten på ALB. Hur gick det till att samla in audiovisuella medier i enlighet med ny lagstiftning, och hur organiserades teknik och bevarande, katalogisering och tillhandahållande, är frågor som kapitlet försöker besvara. Av upphovsrättsliga skäl var det endast akademiska forskare (eller seriös forskning, enligt tidens terminologi) som fick tillgång till mediesamlingarna, varför kapitlet resonerar om den medieforskning som ALB resulterade i. Jag avslutar med en längre diskussion kring utredningen Ljud och bild för eftervärlden (SOU 1987:51), ett betänkande som hade sin grund i en skrivelse från ALB vid mitten av 1980-talet om behovet av förändringar i pliktexemplarslagen, detta som en följd av ett medielandskap i snabb omvandling. Det empiriska källmaterialet för kapitlet har jag främst hämtat från ALB:s myndighetsarkiv (på KB). Men liksom i tidigare kapitel använder jag mig även av dagspress, tidskrifter och – naturligtvis – av de audiovisuella medier som ALB samlade in. Till sist: om jag inledningsvis diskuterade mina barndomsminnen av Trazan Apansson så är detta kapitel lite mer subjektivt hållet än de övriga i denna bok. För det är nämligen om min egen tidigare arbetsplats som jag skriver; några år efter millennieskiftet påbörjade jag en anställning på Statens ljud- och bildarkiv (SLBA), som ALB år 2001 hade ändrat namn till. Till en början arbetade jag med en kartläggning som skulle ligga till grund för en nationell bevarandeplan för rörlig bild, men från 2004 blev jag fast anställd som avdelningschef. Flera av de personer som jag arbetade med på SLBA hade påbörjat sina anställningar redan under 1980-talet. I det följande handlar det med andra ord om en sorts institutionshistorik i vilken personer figurerar som jag senare skulle få som arbetskamrater, ett sorts insider-perspektiv som jag både använder för insikter om ALB:s förtjänster – liksom arkivets tillkortakommanden.

Computational film history

Tomorrow I am giving a keynote at the conference “Cinema audiences and film programming at the Northern periphery, 1930-1950s. Sources, methods, and tools” at the University of Copenhagen. My talk will indeed be more about methods and tools than actual results. It is entitled: Doing New Film History – On Computer Vision & Topic Models of Swedish Film Culture in the 1930s, and I will talk about two of the research projects I am leading – one around audiovisual media and the other around text. Both project revolve around the issue on how to increase the scholarly capacity of media historical sources. As always there is a bunch of slides, 110 this time. For those who are interested a PDF is available here:

DIKA11.6 Algoritmer & digital kultur

Imorgon är det dags för den sjätte föreläsningen i introduktionskursen för Kandidatprogrammet i digitala kulturer. Det kommer att handla om matematikern Muhammad ibn Musa al-Khwarizmi (Algoritmi), rekommendationsalgoritmer på Netflix och Youtube – liksom att det ibland kan gå en smula illa när man som forskare försöker att bedriva algorithmic auditing. För den intresserade finns alla slides som en PDF nedan.

DIKA11.5 Fuchs & sociala medier

På måndag 18/9 är det dags för den femte föreläsningen på DIKA11. Det kommer att handla om sociala medier, framväxten av plattformar för användargenererat innehåll och medieteoretikern Christian Fuchs perspektiv på sociala medier. Eftersom fokus ofta ligger på västvärldens digitala kultur kommer jag också att tala något litet om det sociala medielandskapet i Kina. För den intresserade finns en PDF med mina slides här:

DIKA11.4 Jenkins & användarkultur

Imorgon är det dags för den fjärde föreläsningen i kursen DIKA11 som behandlar och introducerar olika teorier om digital kultur inom ramen för kandidatprogrammet i digitala kulturer vid Lunds universitet. Det kommer bland annat att handla om Henry Jenkins och hans begrepp konvergenskultur, om filmerna Star Wars och Matrix, om webb 2.0 liksom om techno-optimism samt techno-pessimism. För den intresserade finns en PDF med alla slides att ladda ned: