Digital humaniora
New York Times frågade sig nyligen vilka aktuella teoritrender som gäller inom humaniora? Vad kommer egentligen efter post-strukturalismen eller post-kolonialism? “[What] is the next big idea in language, history and the arts?” Svaret är lika kort som koncist – “Data”. “Members of a new generation of digitally savvy humanists argue it is time to stop looking for inspiration in the next political or philosophical ‘ism’ and start exploring how technology is changing our understanding of the liberal arts.”
Forskningsfältet kring digital humaniora förefaller just nu expandera nästan i samma takt som minnesinstitutioner världen över digitaliserar sina samlingar. I Sverige går det ännu så länge ganska trögt på bägge fronter; USA dominerar som vanligt. Men en forskare som Patrik Svensson på HUMlab vid Umeå universitet är ett lysande undantag. För en tid sedan publicerade han en ytterst läsvärd artikel i Digital Humanities Quarterly, The Landscape of Digital Humanities där han gör ett slags rundmålning av det digitala forskningslandskapet. På en konferens som jag anordnade nyligen på KB om nya former av mediearkiv, gjorde Svenssons ämneskollega Tara McPherson liknande observationer. Digital humaniora kommer mer och mer, inte minst som ett slags svar på de utmaningar som webben och nätet ställer humanister inför. När det arkiv du arbetar med finns tillgängligt online, varför då inte bygga in allt ditt forskningsmaterial i den egna framställningen? McPherson är en av grundarna till tidskriften Vector som just uttryckligen vill uppdatera den humanistiska forskningen i en digital riktning, samt förnya hur den presenteras. Text är alltjämt central, och man säger sig inte vilja ersätta den; “instead, we encourage a fusion of old and new media in order to foster ways of knowing and seeing that expand the rigid text-based paradigms of traditional scholarship.”
Digital humaniora är ett forskningsfält som kommer att öka i omfattning. Inget tyder på motsatsen. Men frågan är i vilken takt det kommer att gå. På min egen institution, KB, är det exempelvis ingen direkt kö bland besökande forskare för att ta sig an de fåtal filer som produceras. Intresset är i princip noll. Institutionen digitaliserar, men ingen bryr sig – en paradox om något. En annan invändning, även den något av en paradox, är de nya sätt som forskning kan presenteras på i en digital miljö. I tidskriften Vector excellerar man i sofistikerade arkivariska montage som mer är konstinstallationer än vetenskap. Och här tror jag att digital humaniora kan stå inför ett större problem. Få humanistiska professorer idag vill till exempel beblanda sig med de “konstnärliga professorerna”; snarare skyr de dem som pesten. Humaniora är ett slags vetenskap – inte konst. Möjligen kan man tänka sig att traditionella publiceringsformer förändras, men att dra dem i en installationsriktning kommer tveklöst att stöta på patrull.