A Day in the World
Förra veckan lanserades fotoprojektet, A Day in the World, en lika gigantisk som global dokumentation av världen i bild tänkt att äga rum i mitten av nästa år. Det mediala genomslaget var betydande, och den fotografiska bilden står sig idag faktiskt lika stark som någonsin. Själv har jag varit med – och är så fortfarande – på ett hörn av detta dokumentationsprojekt, som nu förhoppningsvis kan få fart och locka till sig finansiärer. Jag har fram tills nu framför allt skrivit en del bakgrundstexter till projeket, bland annat den nedan om bilden av oss själva – nu och då.
Världen är idag fullständigt genomsyrad av fotografier. Globalt lever vi i en värld övermättad av bilder, ”hyper-saturated with images”, som kultur- och fototeoretikern Susan Sontag påpekat. Hur många digitala foton som globalt tas varje dag är omöjligt att veta. Förmodligen rör det sig om hundratals miljarder. Bara på en social nätverkssajt som Facebook finns miljarder fotografier uppladdade. Det råder alltså knappast någon brist på bilder eller videoklipp av oss själva – däremot ett reglerat sammanhang i vilken dessa bilder tillkommit. Även ett projekt som det av YouTube initierade, ”Livet under en dag – en berättelse om en dag på jorden”, baserat på 80 000 videoklipp, lider (som på Flickr) av en spretande mängd amatörmaterial, som för att de skall få någon mening måste klippas samman av en professionell regissör. Projektet ”A day in the life of the world” kommer att ha en mycket tydligare inriktning, bildpolicy och reglerad indexering – och därmed skilja sig från den sortens initiativ. Det är förstås den digitala tekniken som inneburit att den personliga bildproduktionen ökat exponentiellt. Nästan alla familjer i åtminstone västvärlden äger en digitalkamera, och eftersom många mobiler idag har inbyggda kameror är möjligheten att fotografera lika stor som behovet av att kunna bli nådd. Enkelheten i den nya tekniken har gjort fotograferandet samtida och långt mer instrumentellt än tidigare. Framför allt yngre personer tar inte längre bilder för att föreviga händelser; snarare handlar det om att visa upp skeenden i ett konstant nu – fotografiet har faktiskt på många sätt blivit till ren information. Skickade mellan telefoner eller direktuppladdade på webben presenterar speciellt mobilbilder saker och händelser för kompisar och familj utan någon egentlig dokumenterande avsikt, även om en rad sajter naturligtvis erbjuder ”image hosting” av digitala bilder online. Enligt det svenska SOM-institutets senaste rapport är mobilkategorin ”skicka bilder” den vanligaste efter ringa och SMS:a bland yngre. Det är helt enkelt populärt att fotografera, och på fler än ett sätt står sig den fotografiska bilden starkare än någonsin. Och så har det i mångt och mycket varit ändå sedan Kodak radikalt förenklade för folk att hantera en kamera. Den berömda devisen: ”You push the button, we do the rest”, utgjorde ett slags grundbult för den allestädes närvarande kameran under 1900-talet. Fotografiet har ju en oöverträffad förmåga att – oberoende av kultur, ålder och språk – skapa kunskap om och förståelse för människor i andra livssituationer. Via bilden möter vi människor och kulturer från jordens alla hörn. Den fotografiska bilden ger oss omedelbar information om omvälvande skeenden inom politik, miljö, natur och sport – och har så gjort under lång tid. Naturligtvis har text alltsedan boktryckarkonstens uppkomst varit den primära informationskällan, men den fotografiska bilden har också haft en oerhörd betydelse för hur människor uppfattat sig själva och sin omvärld. Många av världens mest uppmärksammade och betydelsefulla bildsamlingar har tillkommit genom målinriktade insatser från både organisationer såväl som enskilda individer. Det så kallade FSA-projektet (Farm Security Administration) i trettiotalsdepressionens USA dokumenterade inte enbart en nation i kris, utan bidrog också aktivt till att visuellt formera nationen. Arkivet anses i dag vara ett av de absolut viktigaste i fotohistorien. August Sanders bildatlas, Menschen des 20. Jahrhundert, fotograferad under 1920-talet är ett annat berömt exempel. Ett tredje är det fotoprojekt som Edward Steichen initierade efter Andra världskriget, ”Family of Man”, som bland annat resulterade i en utställning som beräknas ha setts av nio miljoner människor i nästan fyrtio länder. Redan 1927 påtalade Sander apropå sitt fotoprojekt, ”att ingenting förefaller mig mer angeläget än att genom fotograferingsmediet, med absolut naturtrogenhet, skapa en bild av vår egen tid.” Faktum är att den fotografiska bilden sedan 180 år varit ett av den moderna historieskrivningens mest kraftfulla instrument. Inget annat verktyg har samma förmåga att fånga ögonblicket, skildra miljöer och händelser med både precision och skärpa. Fotografiets betydelse när det gäller informationsöverföring till framtida generationer kan alltså knappast överskattas. Det var också något som tidigt uppmärksammades; Roger Fenton anställdes redan under 1850-talet på British Museum för att fotografiskt dokumentera imperiets svällande samlingar. Även i Sverige var vi tämligen tidigt ute med att nyttja fotomediet på detta dokumenterande sätt. Kring sekelskiftet 1900 anställdes en rad museifotografer och samtidigt utgavs bland annat samlingsverket Gamla Svenska Städer. Avsikten var där ”att i bild bevara något af det, som i våra städer försvinner af gammal stads- och byggnadskonst, samt genom framvisande af hvad vi ännu däraf äga kvar, för detta väcka kärlek och förståelse samt därigenom från förstörelse rädda hvad ännu räddas kan.” Gamla bilder fascinerar de flesta, och en av de märkligare aspekterna med fotografier är deras förmåga att fungera som ett slags ljusarkiv av det förgångna. Även om exempelvis en arkitektonisk bild av en gata kanske främst tagits för att dokumentera vilka hus som fanns där, fungerar bilder inte sällan som ett slags historiens backspeglar. Ofta är det mest förhäxande med äldre fotografier det som kommit med på bild av en slump; grafiska detaljer i bildens bakgrund som hur kläder såg ut, transportmedel som skymtar eller gatuliv i bildfonden. Filosofen Walter Benjamin myntade på trettiotalet det freudianskt inspirerade begreppet ”det optiskt omedvetna” för att visa hur kameran kunde nå bortom invanda betraktelsemönster. Genom fotografiet träder det optiskt omedvetna fram, menade han, främst genom det sätt som den mekaniska linsen avbildar och fångar det som den mänskliga blicken ofta begränsas från att uppfatta. Poängen är att man aldrig kan veta exakt vad i en bild som framtiden (och samtiden) tycker är intressant. Som arkiv är fotografier lika öppna för tolkning som det är för den mängd information de potentiellt innesluter.