Medialt kulturarv

I det pågående arbetet med bokmanuskriptet kring Kulturarvet som data ligger mitt eget intresse på fler än ett sätt på titelns andra del, nämligen kring data. Merparten av den litteratur och de referenser jag för tillfället arbetar med kretsar kring förståelen av ”data”, exempelvis i relation till metadata eller digitalisering. Men naturligtvis är också själva kulturarvsbegreppet av intresse, även om det här är betydligt enklare att falla tillbaka på tidigare studier inom ett forskningsfält som under det senaste decenniet tagit form. I vid bemärkelse har diverse kulturarvsstuder tagit fasta på att meningsframställning kring och av det förflutna sker i en rad olika former – inte minst medialt. Den antologi som Peter Aronsson och Magdalena Hillström gav ut 2005, Kulturarvens dynamik. Det institutionaliserade kulturarvets förändringar utgör alltjämt en bra översikt – boken kan laddas ned här.

Själv skrev jag också en artkel i den boken, ”Arkiv, kulturarv och audiovisuella medier”, som jag kommer att återanvända i mitt pågående bokprojekt. Den artikeln inleddes så här:

Etableringen av ett slags ”medialt kulturarv” i Sverige har varit en långdragen process. Även om fotografier och filmer, musik- och ljudupptagningar under 1900-talet tillskrivits ett dokumentärt värde, har de framför allt associerats med kommersiell lågkultur. Endast undantagsvis har medier förknippats med en betydande avsändare som legitimerat dem som kulturarv och därmed garanterat en hyllplats i arkiven. Om filmreformisten Frans Hallgren redan 1914 påpekade att ”kinematografien kan vara illustrativ över hembygdens liv”, så skulle det dröja åtskilliga decennier innan moderna medier började att bevaras i en mer systematisk omfattning. Till det finns en rad olika anledningar. Audiovisuella medier utgjorde förvisso en arkivarisk möjlighet och redan kring sekelskiftet 1900 florerade föreställningar att svensk modernitet – men kanske framför allt det som den hotade – borde arkiveras med de mest avancerade medier som då stod till buds. Försvinnande stadskärnor skulle fotograferas, utdöende dialekter spelas in på fonografcylindrar och gamla bortglömda danser kinematograferas. De teknologiska mediernas ”objektivt” dokumenterande potential av landets försvinnande kulturarv var den främsta anledningen till att medialt bevarande började att diskuteras. Men denna typ av mediala dokumentationer vållade också problem för landets arkivinstitutioner, både katalogiserings- och förvärvsmässigt liksom bevarandetekniskt. Som samhälliga och kulturella informationsbärare kompletterade moderna medier textuella källor, men de var också svåra att praktiskt hantera och obeständiga, för att inte säga instabila över tid. Nitratfilm till exempel visade sig rent av vara livsfarlig att arkivera. Till de audiovisuella mediernas ringa kulturella status bidrog även deras masspublika genomslag, något som också innebar kvantitativa svårigheter i arkivhanteringen.

Hela artikeln kan laddas ner här.