Något om publiceringsformer & medieforskningens syfte
Vad är medieforskningens egentliga syfte, och vem är den till för? Ska man som forskare fortsätta att skriva böcker – men vad är egentligen en bok nuförtiden? Bokens gränser är ju minst sagt otydliga, något som jag för övrigt skall vara med och diskutera på bokmässan om någon månad (i ett arrangemang av RJ och Ink Förlag i samband med Rasmus Fleishers nya Boken och biblioteket.) Det vetenskapliga samtalet är ju inte opåverkat av webb 2.0., men vem lyssnar eller läser idag medievetare – när, hur och på vilket sätt? Och hur bör man som medieforskare egentligen tänka kring nya publiceringsformer?
Själv har jag som medieforskare under några år drivit bokserien Mediehistoriskt arkiv, där vetenskapliga resultat förpackats för att tilltala både en kultursideläsande allmänhet liksom akademiskt specialintresserade. Medialt har det varit en tämligen framgångsrik strategi, dessutom har ett redaktionsråd bevakat den vetenskapliga kvaliteten. De senaste böckerna har också parallellpublicerats i elektronisk form med fri cc-licens. Ändå har dessa publikationer utförts inom bokens bokstavliga ramar. Men är det en framtida strategi? Nätet håller tveklöst på att underminera monografin som genre, men hur skall medieforskningen framöver förpackas och distribueras?
Ibland hävdas det att medievetenskapen måste vara kritisk, ofta med en allt blekare teoripalett hämtat från Frankfurtskolans standardkolorit. Själv vill jag hävda att medievetenskapliga studier i långt högre utsträckning är i behov av att tänka som, eller i linje med mediebranschen (snarare än mot den), liksom med de digitala medieformer som ibland kallas för ‘nya’. Att kontinuerligt följa vad som exempelvis skrivs på New York Times teknologisidor ger ofta mer analytiskt insikt (och intellektuellt bränsle) än ganska förutsägbar akademisk kritik av till exempel public service förmodade kommersialisering. Idag hittar man ofta de skarpaste analyserna av medielandskapets förändring inom branschen själv (publicerat på någon av webbens otaliga fora), snarare än i monografier eller tidskrifter som legat till sig på de traditionella akademiska förlagens skrivbord.
Framtida publiceringsformer framstår såtillvida som ett lika angeläget som metamedialt vetenskapsområde att undersöka. Precis som nätbaserad forskning, från Richard Rogers ”digitala metoder” över Lev Manovichs ”cultural analytics” till Franco Morettis kvantitativa ”distant reading”, numera arbetar och tänker med nätet och dess tekno-mediala specificitet, bör man nog som medievetare ställa sig fråga vad man är bra till i den digitala tidsåldern, samt hur man ska nå ut med sina resultat – analogt, digitalt eller båda? När exempelvis det arkiv man som forskare arbetar med finns tillgängligt online, varför skulle man då inte använda detta forskningsmaterial i den egna framställningen? I den webbok, Kulturarvet som data, som jag för närvarande slutför, är just den här typen av frågeställningar centrala.