Sökningens kris
Är det kanske så att datorskärmens tomma sökruta skrämmer oss alltmer? Har ett slags informationssökningens kris så sakteliga infunnit sig i ett allt tunnare gränssnitt mellan diverse databaser? Google arbetar naturligtvis på att ständigt förbättra sin sökmotor. Följer man Eric Schmidt, är just ”search – one of the great intellectual challenges of our time. Last year we tested over twenty thousand improvements to search and launched roughly 500.” Men det räcker inte; information overload förefaller likafullt vara ett faktum. Å den ena sidan existerar på nätet sedan en tid en trend där olika curators väljer material åt oss. I Holland har exempelvis Upload Cinema – specifikt urvalda webbvideos visade på biograf – blivit populärt. Webbens styrka (och svaghet) är det oändliga utbudet Ändå är det något av en paradox att först i analog form på bio så hittar publiken de videos man vill se. Å den andra sidan är algoritmiska rekommendationer allt mer centrala som urvalsmekanismer för det mediematerial vi ägnar oss åt. Nyligen påtalade tidigare nämnde Schmidt i ett anförande om televisionens framtid, detta apropå Googles satsningar in i TV-branschen, att 60 procent av alla kundval på den amerikanska filmuthyrningssajten Netflix utgår från automatiserade tips. Smart kod genererar enorma inkomster. Visserligen är den beroende av, och utgår ifrån mänskligt urval – och möjligen bör man därför också räkna in en tredje slags rekommendationsekonomi i denna ‘sökningens kris’, nämligen den kring sociala nätverk. Det är förstås ingen nyhet att ‘vänners’ urval och sociala rekommendationer blir en allt viktigare mekanism för hur material synliggörs på webben. Vars stora bristvara – som bekant – är uppmärksamhet.