Regeringens digitaliseringsstrategi
Häromdagen lanserades en ny nationell strategi för digitalisering, Digit@lt kulturarv. Kulturarvet ska i digital form bevaras, används och utvecklas. Men för att de skall kunna ske måste det tillgängliggöras, och frågan är (alltjämt) hur och med vilka resurser. Som kommunikationsform är nätet fortfarande starkt associerat med föreställningar om att vi alla genom webben ska få tillgång till vårt gemensamma förflutna. Men vilken slags slags “historia” erbjuds egentligen online trots allt tal om nätet som fri plattform? Är det inte snarare så att olika slags juridiska regelverk resulterat i en tämligen urvattnat utbud av digitalt kulturarv – åtminstone beträffande de senaste hundra åren? Följer institutioner lagen (och de måste de göra) ger de såtillvida access till material av (tämligen) begränsat intresse. Samtidigt håller olika digitaliseringsinsatser i viss mån på att “skriva” om förståelsen av det förflutna. De digitalt förflutna är på många sätt lika reglerat som det är missvisande för vad som egentligen bevarats.