Det förvaltade samhället
De senaste tio årens digitala mediekultur har knappast gjort Adorno och Horkheimers Upplysningens dialektik till en mer mångsidig studie än när den publicerades 1947. Faktum är boken knappt tål en omläsning, i synnerhet inte kapitlet om kulturindustrin. Givetvis är den färgad av sin tid och dessa exiltyskars ofrivilliga vistelse i Hollywoods (mar)drömsfabrik. Men kritiken av mediesamhällets uniforma kultur är så ensidig att den blir närmast parodisk. Inför en kommande medieteorikurs (på KTH) läser jag om boken, och i ett vidare mediehistoriskt perspektiv är det rentav obegripligt hur dessa filosofer så gravt kan missförstå exempelvis filmindustrin med sina diversifierade marknadsstrategier att skapa begär och efterfrågan. Om inte annat visar boken hur lätt en marxistiskt färgad medieteori missar att adekvat förstå kulturella fenomen; istället för analys, “kritiska” diatriber i oändlighet. Suggestiv är däremot efterkrigsdiskussionen kring det förvaltade samhället, det vill säga ett slags övergripande rationaliseringstendens där byråkrati och administration tagit över. Det är också teman Adorno utvecklar i andra sammanhang. Arbetar man på en statlig myndighet är det lätt att känna igen sig; en administrativ apparat fyller snart sitt eget syfte – och långt mer därtill.