Kritik av digital humaniora
För några dagar sedan publicerade Stanley Fish, professor i “humanities and law”, i New York Times en svidande tvådelad granskning av det akademiska fältet kring digital humaniora, som åtminstone internationellt växer stadigt. En av de stora poängerna med denna datorbaserade kunskapsmetod är möjligheten att vidga studiet av exempelvis litteraturhistorien till att handla om mer än traditionell kanon. Men Fish ifrågasätter de resultat forskningen kommer fram till, inte minst hur fokus på data ersätter hypotesskapande och hur arbiträra konklusioner förpackas vetenskapligt: “first you run the numbers, and then you see if they prompt an interpretive hypothesis. The method, if it can be called that, is dictated by the capability of the tool.” Denna kritik av sättet som tekniken styr forskningen är inte lätt att skaka av sig; generellt styrs just forskningsfältet inom digital humaniora av teknikens möjligheter och gränser. Och med all sannolikhet kommer den att fortsätta göra det ännu en tid – kanhända i allt starkare konflikt med traditionell humaniora.