Meriteringsmakulatur
I det senaste numret av tidskriften Axess har Peter Luthersson skrivit en spänstig artikel om Kulturdebattens förlorade centrum. Det är visserligen en något nostalgisk betraktelse, men i åtminstone ett avseende träffar den rätt: hur ska humanister förhålla sig till var de publicerar sig? Ska det vetenskapliga samtalet alltid stå i fokus, eller har humanister ett vidare uppdrag givet att forskningen finansieras över skattsedeln? Luthersson tangerar alltså den diskussion som förs inom humaniora kring övergripande publiceringsstrategier där internationella peer-review-tidskrifter numera alltid står högst i kurs vare sig de läses eller inte; “de internationella facktidskrifternas olästa anonymitet”, som han träffande kallar dem. En äldre generations humanister, som exempelvis Staffan Björck i Lund, skrev inte internationell “meriteringsmakulatur utan böcker för en bildningsintresserad offentlighet”. På många sätt har ju de samtida akademiska meriteringssystemen gjort att humanistiska forskare sviker den nationella offentligheten; en förhandsgranskad artikel i en mer eller mindre oläst tidskrift är bokstavligen på förhand alltid mer meriterande än en understreckare i SvD – även om den senare spritts i hundratusentals exemplar. För egen del menar jag att detta är beklagligt; humanistisk forskningskommunikation borde kort och gott värderas högre än det gör idag.