Öppet & stängt
Den artikel jag skriver för boken Myten om internet (Volante förlag, 2012) börjar nu bli klar. Boken redigeras av mig och Per Strömbäck och utkommer i mitten av september – i Almedalen kommer vi att också prata mer om den under ett evenemang. Min egen text, ”Öppet & stängt” börjar så här:
Under senvåren 2012 publicerade .SE-bloggen en utmärkt serie poster under rubriken, ”Ett öppet internet”. Tanken var att propagera för devisen att ett öppet internet behövs för en mer öppen värld. ”Vi belyser ur olika vinklar varför vi tycker att ett internet fritt från blockering och filtrering är så viktigt”, kunde man läsa. .SE är en privat stiftelse med uppdrag att ansvara för internets svenska toppdomän. Stiftelsen överskott finansierar delar av utvecklingen av nätet i Sverige, och de bedriver också ett informativt upplysningsarbete i nätfrågor. .SE-bloggen är exempelvis en vital kanal kring det mesta som sker inom nätområde, och bloggserien behandlade följaktligen både nätreglering liksom nätneutralitet, behovet av ökade programmeringskunskaper och blockering av domännamn. Bloggserien var också bokstavligen länkad till konferensen Stockholm Internet Forum – med tema, ”Internet Freedom for Global Development” – som .SE arrangerade tillsammans med Utrikesdepartementet och Sida. Med tämligen hög svansföring diskuterades också där behovet av frihet på nätet – allt med syftet ”att fördjupa diskussionen om hur frihet och öppenhet på internet kan främja ekonomisk och social utveckling i hela världen.” Vilka är de nödvändiga förutsättningarna för framsteg på internet, frågade man sig, och vilka är egentligen de viktigaste frågorna ”för frihet och utveckling” när man exempelvis beaktar ”ökad rörlighet och cloud computing?” Att utrikesminister Carl Bildt inledde konferensen var på många sätt följdriktigt. Med en touch av geek är han sedan länge en lika varm teknikanhängare som frekvent bloggare. Bildt har kanhända inte varit den nätpolitiska pådrivare somliga önskat, men i jämförelse med andra politiker är han påtagligt intresserad av digitala frågor. Visserligen medgav han klädsamt att Sverige dessvärre ”inte uppfann internet”. Men fortsatte han, ”vi kan stolt hävda att vi har gått i spetsen för användning av nätet och andra nya kommunikationsteknolgier”. Inte utan viss belåtenhet påpekade Bildt att redan 1994 deklarerade faktiskt ”en statlig utredning under ledning av statsministern – som då råkade vara jag – att Sverige skulle ligga i framkant när det gäller tillämpningen av nya digitala tekniker.”
Som liberal frihetskämpe á la moderat classic förefaller frihet på nätet ligga Bildt varmt om hjärtat – inte minst om det gäller elaka diktaturer som hotar att släcka ned flödet av bits och bytes. Anonymiseringsverktyg, som när det gäller (fil)delandets kultur betraktas som otillbörliga, ges numera svenskt bistånd. Krypteringsprogrammet Tor som hjälper nätaktivister att kringgå övervakning utvecklas idag faktiskt med stöd från den svenska regeringen. Att motarbeta skumma regimer med svensk informationsteknologi som ”frihetsvapen runt om i världen”, vilket utrikesministern hävdat i andra sammanhang, är måhända lovvärt – även om det ibland sker med en metaforik som avslöjar mer än den beskriver. Kampen är dessutom politiskt korrekt så det förslår. Frihet på nätet är en fråga som strängt tagen ingen demokratisk sinnad statsman kan förlora några politiska poäng på. Men ur ett mer filosofiskt eller kunskapsteoretiskt perspektiv är frihet alltid relativ. Min frihet att exempelvis betala mindre i skatt går i regel ut över någon annan, undsoweiter. Samma praktiska doktrin gäller även i den digitala domänen. Om Sverige ska stödja och uppmuntra fri digital kommunikation i diktaturer, ”måste vi också inse”, som bloggserien på .SE framhöll, att vi inte samtidigt ”kan stoppa själva överföringen av olagligt material, oavsett om det handlar om fildelning, bombrecept eller konspiration mot regeringen.” Wikipedia är en lika interaktiv informationskanal för världens skolbarn som för en norsk tokstolle. Och detta i kraft av att vara öppen för alla; yttrandefrihet kommer alltid att innebär ett visst mörkertal. Med andra ord krävs mod hos politiker att ”stå upp och säga att det är en mänsklig rättighet till ofiltrerad kommunikation”, även om det innebär att en hel del ”hemskheter måste få passera”, som .SE framhöll.
Det här är en kommunikativ logik som Bildt knappast missat – och som han även debatterat. Staten har ”en roll i att skydda friheten på internet och för att stävja olagligheter”, har utrikesministern bland annat hävdat; det vill säga, min frihet sammanfaller inte nödvändigvtis med din. Men frågan är snarare hur mycket digital öppenhet som vi egentligen tål. I USA, ”Land of the Free”, har Wikileaks radikala öppenhet som bekant orsakat ramaskri, och det av högst förklarliga skäl. Här hemma drogs offentlighetsprincipen för några år sedan till sin spets när The Pirate Bay länkade till hela förundersökningen kring de då uppmärksammade barnamorden i Arboga. En parts frihet att öppna – eller reglera – flödet av information uppfattas inte med nödvändighet på samma sätt av en annan aktör. Åsikter går snarare i regel isär. En konsekvens är, som Christopher Kullenberg framhållit, att det idag finns goda och dåliga nätaktivister. De som gegrafisk befinner sig långt borta är i regel de ”nya demokratikämparna”, för tillfället företrädesvis lokaliserade i arabvärlden, medan de som är nära och hemma ofta ses som usla fildelare. Men eftersom internet upphäver de flesta avstånd är det inte alltid så lätt att veta vem som definieras som god nätaktivist alternativt stämplas som IT-terrorist. Möjligen bör det ”fria” nätet alltså vara lite halvöppet – eller halvstängt – beroende på perspektiv. Min ambition i den här artikeln är emellertid inte att diskutera denna närmast mytiska föreställning om frihet på nätet, om så i demokratisk eller nätpolitisk tappning. Vad som intresserar mig är istället den angränsande nätdiskursen kring öppenhet och slutenhet, det vill säga hur vi idag talar och skriver om behovet av ett öppet internet och vilka föreställningar och praktiker som är förknippade med det – och inte minst vem som tjänar på dessa resonemang. Precis som diskussionen om frihet kan öppenhet förefalla självklar – och god. Men vid närmare betraktande är den samtida öppenhetsdiskursen långt ifrån entydig. Likväl finns en utbredd föreställning om behovet av öppenhet på internet, och de flesta av oss är nog positivt inställda till ett öppet nät – elller ett öppet samhälle för den delen. Karl Popper skrev redan 1945 i sin klassier, The Open Society and Its Enemies att det öppna samhället utgjorde motsvarigheten till ett öppet system, utan slutmål eller förutbestämda lagar. Denna öppenhet genererade enligt honom vitalitet och dynamik, och på många sätt har även internet följt en sådan utveckling – från Arpanet, BBS:er, Usenet och The Well till dagens webb. Men det finns också skäl att ifrågasätta ett slags digital öppenhet som både ideal och generell förklaringsmodell för nätets utveckling på senare år. Appkulturen till exempel styr idag bort från den öppna webben – och på denna är öppenhet numera lika mycket ett kommersiellt som politiskt koncept. Öppenhet är rentav den kommersiella logik som exempelvis Google byggt sitt webbimperium kring. Ett ”öppet internet” är i så motto ett slags ideologi vilken radikalt förändrat det samtida informationslandskapet. Popper skulle möjligen vänt sig mot en sådan läsning, men han fick aldrig möjlighet att googla en enda gång – han avled 1994, samma år som den kommersiella webben fick sitt publika genomslag med webbläsaren Netscape Navigator.
I den här artikeln kommer jag därför att argumentera för att till synes enkla begrepp som öppet och slutet framstår som allt viktigare dialektiska drivkrafterna för internets mediala utveckling. Användarmassans Google är exempelvis beroende av ett öppet och reklamfinansierat nät – därav animositeten mot Facebooks socio-slutna vänuniversum. Apple säljer i sin tur lika bedårande som slutna apparater, men delar av affärsidén baseras samtidigt på ett öppet utvecklingsverktyg (SDK Kit) för externproducerade medier och programkod – som Apple samtidigt skaffat sig en närmast diktatorisk kontroll över. App Store är följdriktigt en lika profitabelt prunkande som kontrollerad affärsmiljö. Det finns därför flera anledningar att skärskåda myterna kring nätets och den digitala kulturens förmenta öppenhet. Webbhistoriskt har en (mer eller mindre) innehållsligt manipulativ kulturindustri (Hollywood) på senare år flankerats av såväl en (påstådd) neutral öppenhetsindustri (Google) som en sluten hårdvaruindustri (Apple). Pengaflöden läcker sedan ett decennium från den senare till de förra, och den stora frågan för dagens mediebolag är hur webbekonomin egentligen ska tätas till. Är sluten kreativitet vägen framåt – eller ett slags öppen destruktion av etablerade affärsmodeller?