Information overload
Den bok jag och mina kollegor arbetat med under hösten, Information som problem, börjar nu så smått bli klar. Vi räknar med manusleverans till bokmakare efter helgerna. Min egen artikel – eller snarare essä – börjar också bli hyfsat färdig. Den handlar om och resonerar kring informationsöverflöd i vid bemärkelse – både nuförtiden och i det förflutna. Texten börjar så här:
Det finns en utbredd uppfattning att vi numera lever i en tid av informationsöverflöd. Den sägs inte sällan vara utan motsvarighet i historien. Modern informationsteknologi har gjort att vi inte längre har möjligheten att med våra sinnen ta in och bearbeta all den information som omger oss; utbudet är alltför omfattande, det finns mer information tillgänglig än någonsin, bruset är konstant. ”Aldrig förr”, hävdar till exempel Framtidskommissionens huvudsekretare, ”har informationsöverskottet varit lika omfattande som nu.” Men, påpekas det lätt förnumstigt: ”att det finns mer information tillgänglig än någonsin är inte liktydigt med att det finns mer sann och relevant information tillgänglig. Det är inte bara mängden sann och relevant information som har ökat, utan också desinformation.” Boven i dramat sägs här ofta vara den pågående revolutionen av medielandskapet och de nya digitala mediernas genomslag. Lägg därtill maskinärt producerad spam, ett ubikvitärt nät och alltmer mobil hårdvara – där mer än hälften av den svenska befolkningen dagligen använder internet i mobiltelefonen – så framträder bilden av en ny sorts samhällelig informationstäthet. Enligt webbplatsen internetstatistik.se ökade exempelvis den mobila datatrafiken ”med 73 procent under det första halvåret 2012 jämfört med första halvåret 2011”; den totala datatrafiken uppvisar också en brant stigande kurva under de senaste åren. 350 år efter den svenska pliktexemplarslagens införande 1661 lär det skapas en miljon TB online, ett överflöd av mänsklig och maskinell ”publicerad” information, vilken bland annat ställer ett nationalbibliotek som KB inför närmast ohanterliga svårigheter (smärtsamt uppenbart i den e-pliktlag som gradvis håller på att implementeras).
Som ett slags disruptiv kraft har digitaliseringen av samhälle, ekonomi och kultur under de senaste tjugo åren genererat en informativt explosiv redundans, ett veritabel information overload – åtminstone enligt detta synsätt. Olika stigande siffror eller brant ökande procentmått får ofta illustrera vår unikt föränderliga tid. De säger inte alltid så mycket i sak – och de blir snabbt obsoleta – men visar (inte sällan grafiskt) hur informationslandskapet snabbt ändrar karaktär. Rådande föreställningar om ett slags digitalt imperativ är här högst påtagliga. Samhällsdiskursen där analogt betyder gammalt och digitalt skinande ny och modern har nog få missat. Den omger oss ständigt och drivs främst av starka IT-marknadskrafter som på årsbasis vill få oss att byta hårdvara. Men den förändrar också hela branscher och är om inte annat uppenbar i politikers sätt att tala om det nya informationssamhället, där ju Sverige är tänkt att ”bli bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter”.3 Diskursen kring det digtala imperativet är alltså allt annat än neutral, och den ger förstås även effekter i andra led. Möjligheten att mycket snabbt lagra och indexera allt har exempelvis inte sällan givit upphov till missförståndet att ett informationssamhälle också är ett kunskapssamhälle. Men inträdet i det ena behöver ju inte med nödvändighet innebära en rörelse in i det andra. Samtidigt ger den digitala utvecklingen inte några sken av att avstanna. Tvärtom gäller den kommersiellt drivna devisen om allt snabbare och mer, från 4G till iPhone5 – Moores berömda lag kommer att gälla ännu en tid.4 Men saker och ting blir naturligtvis inte automatiskt bättre, resurssnåla och effektiva bara för att de är digitala. Som en sorts motkraft finns idag exempelvis flera tecken på ett slags digital devalvering – där just information i överflöd tappar i värde. Fri access och kopierbarhet står här i bjärt kontrast till den exklusivitet som de flesta marknadsmekanismer är beroende av. En av samtidens stora frågor rör just vilka samhällssektorer som egentligen är digitalt immuna, och om det är önskvärt att fler borde bli det. I värdetermer innebär dock ökad information inte med nödvändighet en förlust. Den samtida dataexplosionen är inte bara en närmast outsinlig resurs ur vilken information (eller desinformation) kan extraheras. Som bekant är binära ettor och nollor också vår tids nya hårdvaluta som vi alla friskt spenderar (mer eller mindre medvetet) när vi surfar på webben. Transaktionskostnaderna är ringa och binär data är aldrig speciellt dyr att producera. I en digital kontext är mängder av data snarare den biprodukt som alla slags aktiviteter genererar, oavsett om vi önskar det eller inte. Därav just överflödet. På webben och i sociala medier alstras numera ofantliga mängder användargenererad information vilka företag världen över tävlar om att slå reella mynt av. Google gör det för närvarande allra bäst.
En av de mest centrala (och bökiga) frågeställningarna när man idag diskuterar digitaliseringens möjligheter och problem handlar om hur denna tilltagande mängd data och information egentligen ska hanteras – och begripas. I en tid när digital information snart kommer att beräknas i yottabytes (1000000000000000000000000 bytes) finns goda skäl att fundera över hur den bör konceptualiseras och analyseras, men också hur dagens situation kan historiseras, kontextualiseras och på så vis relativeras. För dagens situation är inte ny. Och inte heller de föreställningar som existerar kring den. En medieprofet som Marshall McLuhan menade exempelvis att 1960-talet, ”the new electric Age of Information” präglades av ungefär samma slags informationsöverflöd som idag. Företag som IBM, AT&T och General Electric hade då, enligt McLuhan, precis börjat inse att vad de egentligen sysslade med var ett slags kopiös informationshantering, de var alla bolag inom ”the business of moving information”. Samtidigt hade McLuhan några år tidigare i Gutenberg-galaxen: den typografiska människans uppkomst något enigmatiskt hävdat att redan före ”typographic man” – det vill säga kring år 1500 – så innebar den kvantitativa ökningen av information under medeltiden ett slags tilltagande visuell organisering av kunskap, exempelvis genom uppkomsten av det (enligt honom) informationstäta perspektivet; Gutenberg och Alberti var som bekant nästan samtida. Det finns dock en hel del som talar för att vi idag lever i en informationsmässig brytningstid – framför allt i kvantitativ bemärkelse. Att samtiden är digitalt revolutionerande må vara en uttjatad floskel. Men om man som vi i den här boken skriver, funderar och resonerar kring begrepp som information, bibliotek och arkiv, data, vetande och kunskap, ja, då framstår vår digitala samtid faktiskt som annorlunda – även om det också finns likheter med tidigare epoker (vilket just varit en av utgångspunkterna för bokens upplägg.) För att åter apostrofera McLuhan så menade han att under den mediala brytningstid han upplevde för femtio år sedan så var endast det elektriska ljuset ”ren information”; glödlampans ljus var rentav ett medium utan budskap. Skenet av denna rena information har under de senaste decennierna spritt sig väsentligt. Det kan inte ens de mest inbitna belackarna av det digitala informationssamhället bestrida. I form av bits på det globala nätverket är det på många sätt som om information numera befriats från de traditionellt materiella artefakter – från arkivens källdokument till bibliotekens böcker – som tidigare band den vid sig. Datorernas bitar (binary digits) är ju också den ursprungliga tekniska mätenheten för information, och under skannern, i digitaliseringens ljus, omstöps alla dokument till information. Det ställer förstås också nya krav på den humanistiske uttolkaren av dem. Alan Liu påpekade redan för ett drygt decennium sedan, med en blinkning till Kafka, att han i början av 2000-talet upplevde att han gick till sängs som litteratur- och kulturkritiker – och vaknade nästa dag ”metamorphosed into a data processor”.
Olika slags förvandlingsprocesser är också ämne för den här artikeln, närmare bestämt att resonera kring problemkomplexet om information som överflöd – nu och då. På flera sätt är det alltför enkelt att föreställa sig att samtidens digitala informationsöverflöd utgör ett slags undantag; ett strukturellt brott där vår tid skiljer sig från tidigare epoker. Det är sant utifrån vissa perspektiv, men en problematisk utsaga från andra synsätt. Huruvida digitaliseringen som samhällsomvälvande kraft utgör ett (informations)teknologiskt brott – eller präglas av kontinuiteter nedsänkta i det analoga 1900-talet är en omtvistad fråga. Somligt ter sig likadant, annat är radikalt annorlunda. Det mediala och informationsmässiga likheterna mellan det massmediala modernitetsskiftet 1900 och det digitala millenieskiftet hundra år senare utgör till exempel en given kontinuitet; det är sekelskiften som inte bara av kronologiskt tidsmässiga skäl utgör referenspunkter till varandra, låt gå att mediehistoriens brist på precision ofta står i kontrast till händelsehistoriens specika årtal. Medie- och informationslandskapen förändras hursom vid båda dessa sekelskiften i grunden. Det mediala nedskrivningssystemen växlar – om det gäller även epokskiftet kring 1800 om man nu följer Kittler – i hjärtat av den västerländska kulturen finns alltså inte ett subjekt, utan snarare skiftande teknologier för lagring och bearbetninig av information.