Publiceringshack
Till boken med titeln, Universitetet som medium, vilken Matts Lindström och Adam Wickberg Månsson håller på att sammanställa nu under våren 2013, skriver jag på en artikel om de vetenskapliga publikationskulturernas förändring under de senaste tio åren. Tanken är bland annat att ta fasta på den sorts digitala dubbelhet som präglar publikationsmönstren online. Akademiker vill ju gärna fritt sprida sina alster eftersom de i regel inte är beroende av försäljningsinkomster (till skillnad från till exempel frilansande journalister eller kulturarbetare), vilket är en lika begriplig som en emellanåt diskutabel inställning.
Men som bekant finns inga fria luncher, och i slutändan är det alltid någon som måste betala. Öppen access framstår idag (möjligen) som vägen framåt, men även open access (OA) förutsätter en fungerande förlagsekonomi. Det finns naturligtvis fortsatt ett behov av att förpacka forskningsresultat, vilket förlag av tradition varit allra bäst på. Med all sannolikhet bör det dock göras på nya sätt givet nätets distributiva potential. Men det är alltjämt en öppen fråga hur det akademiska publikationslandskapet kommer att förändras, och inte minst vilken form det kan tänkas anta givet nätets roll som global default. Det vetenskapliga samtalet är naturligtvis inte opåverkat av webb 2.0, och digitala publikationskulturers mediala omdaning av all forskningskommunikation framstår därför som en betydande fråga att undersöka.
Artikeln menar sig för närvarande handla om följande:
Publikationskulturer ser förstås högst olika ut i skiftande vetenskapskontexter. Inte minst utskiljer sig humanvetenskaperna eftersom det här föreligger betydande likheter med medie- och kultursektorn generellt – och då även med den digitala (kris)situation som uppstått där. Dessa digitalt brandskattade branscher präglas ju numera knappast av att de önskar ge bort innehåll gratis; snarare ägnas idag en febril aktivitet åt att försöka implementera och tillämpa nya digitala betalmodeller. Tvärt emot denna utveckling står alltså den vetenskapliga OA-trenden, samt förstås mer eller mindre (il)legal akademisk fildelning av (kanhända) främst humanvetenskapliga böcker som är eftertraktade, en aktivitet som i vissa forskarkretsar är vanligare än man tror. Generellt värnar humanister (speciellt om de tillhör de mer etablerade) gärna om den traditionella förlagsmodellen där deras böcker och bokkapitel publiceras på renommerade förlag som sköter bokproduktion, distribution och marknadsföring. Samtidigt är i princip alla akademiker oberoende av försäljningsintäkter, och tar sig därför inte sällan friheten att illegalt fildela både original-PDF:er eller inskannade böcker på olika mer eller mindre öppna nätverk. Precis som när det gäller all annan fildelning räcker det med att en enda person laddar upp en bok för att, säg, hundratusen andra användare ska få access till den. I det följande är det värt att hålla denna slags dubbla humanistiska logik i huvudet, även om den förefaller ge stöd åt två diametralt olika synsätt: det vill säga, att värna upphovsrätten och att komplett strunta i den.
Situationen är med andra ord komplex, och den här artikeln kommer försöka att problemtisera såväl open access (framför allt utifrån ett humanistiskt perspektiv) liksom akademisk fildelning – samt möjligheten att hacka de traditionella publikationsmodellerna. I termens urspungliga betydelse innebar ju ett hack att göra en ändring i ett system som åstadkom en möjlig lösning. Ambitionen är dock inte att på ett heltäckande sätt diskutera frågan, och då framför allt inte det stadigt växande bibliometriska forskningsfältet. Vetenskapliga publikationssätt hänger idag ofta tätt samman med olika former för att mäta och värdera vetenskaplig kunskap genom bibliometriska indikatorer. Följer man beskrivningen på Vetenskapsrådets hemsida sägs bibliometri ofta användas för ”att mäta vetenskaplig produktivitet (antal publikationer) och för att uppskatta publikationernas genomslag. Det sistnämnda sker genom beräkningar av hur publikationerna citeras, det vill säga uppmärksammas av andra forskare.” I korthet, bygger bibliometriska metoder på kvantitativa studier av den vetenskapliga litteraturens sammansättning och förändring – det vill säga, man räknar. Denna teknokratiska styrning av forskningen har med rätta kritiserats av flertalet ämnesrepresentanter inom humaniora; när krav på matematisk mätbarhet blivit viktigare än att producera ny kunskap är forskningsoptiken kanhända inte så välkalibrerad som vore önskvärt. Samtidigt är dessa frågor naturligtvis av stor betydelse eftersom de tenderar att reglera hur forskningsfinansiering struktureras; den bibliometriska forskningslitteraturen är också redan närmast oöverskådlig.
I den (kommande artikeln) har jag dock valt att inte fokusera på specifik mätning och värdering av akademiska publikationer. Snarare är tanken att ta fasta på ett antal iakttagelser, inte sällan utifrån mer personliga erfarenheter, vilka på ett mer generellt plan antyder hur omvälvande de (human)vetenskapliga publikationskulturernas förändring faktiskt är och varit under det senaste decenniet. Fokus ligger i det följande alltså på humanvetenskapliga publiceringspraktiker, ett område som genomgått och alltjämt står inför stora förändringar i det att publikationer av monografier och bokkaptel (som denna text) ofta skriver in sig i publikationskulturer som ställer andra krav än strikt (och matematiskt mätbart) vetenskapligt artikelförfattande. C. P. Snows klassiker, De två kulturerna är trots ett halvsekel på nacken – samt otaliga försök att överbrygga vetenskapsklyftan mellan natur- och humanvetenskaper – fortfarande hyperaktuell. Forskningens digitalt förändrade förutsättningar förefaller faktiskt bara ställvis slagit broar mellan dessa vetenskapskulturer – exempelvis när det gäller ett forskningsfält som digital humaniora – men publikationskulturen tillhör inte ett av de områden som förenar. Snarare har framför allt den bibliometriska trenden gjort att humanvetenskaperna alltmer kommit att ifrågasätta de vetenskapsideal som för närvarande styr akademi och universitetssektor.