Om digitala tv-serier i SvD
Idag har jag publicerat en artikel i SvD, Gamla berättelser i nya format som ingår i serien “Från dumburk till smart flöde”. Texten återfinns även nedan i en något längre (och bitvis annorlunda språkdräkt):
Det är idag lätt att glömma att TV länge var en närmast hatad medieform. Televisionen anklagades för att underhålla oss alla till döds (Postman), somliga menade att det var ett medium ”helt utan kvalitet” (Schein), och andra såg bara kulturindustriell manipulation och ideologisk indoktrinering. Dumburken var inget annat än ett nollmedium (Enzensberger).
Men televisionen, detta enligt McLuhan ”svala medium” med ”låg definition och ringa mängd information”, är idag hetare än någonsin. McLuhan hade fel. Men som ofta även rätt eftersom svala medier enligt hans synsätt karakteriserades av ”stort aktivt deltagande” från publikens sida. För i digital form håller televisionen numera genom social medieinteraktion att fyllas av mer än sitt eget innehåll. TV-mediet är budskapet; programmen är fortsatt i centrum men digitala aktiviteter runtikring framstår som nästan lika viktiga. Chat och sociala spellistor har kompletterats av kollektivt tittande (och kommenterande) över nätverk. Live och realtid spelar roll – framför allt när det gäller sport – men play-funktionaliteter gör alltmer mediet tidsoberoende. Social viewing accentuerar därför programmens beständighet och popularitet – en sorts lägerelden 2.0. En TV-series så kallade tweetability har på kort tid blivit viktigt för ett formats framgång eller inte, åtminstone bland potentiella annonsörer.
Få medieformer har därför genomgått en snarlik revival som televisionen under det senaste tjugo åren. TV må ha varit ett nollmedium, men digitaliseringen av TV är snarare detta mediums Stunde Null. Genremässigt är utvecklingen kanske allra tydligast på TV-seriens område. Om Dennis Potters TV-serier som The Singing Detective (1986) låg till grund för senare HBO-satsningar som The Sopranos (1999-2007), så har TV-serien stadigt och ständigt ökat sin kulturella prestige. HBO-berättelserna har i regel inte varit fixerade utan skrivits vidare i takt med seriernas eventuella publika genomslag. Det är en väsensskild narrativ strategi i jämförelse med den klassiska Hollywoodfilmen, men samtidigt identisk med den litterära tidnings- och tidskriftsföljetongen under 1800-talet vilken bokstavligen framskrevs i nummer efter nummer.
Digitala produktionsformer liknar alltså dem från 1800-talet, medan distribution och konsumtionsbeteenden radikalt förändrats. Främst är det olika play-tekniker som genererat nya tittarbeteenden. De har i sin tur påverkar hur det traditionella TV-tittandet – som alltjämt är omfattande och dominerar tittarmässigt – numera programmeras i det interaktiva bildflödets tecken. Fler än 1,6 miljoner svenskar SMS-röstade under finalen av årets Melodifestival. Vad som är verkligt revolutionerande är de helt igenom nya mediebeetenden som snabbt etablerats. Idag ser vi TV-serier ungefär som vi läser böcker, det vill säga vi väljer själva när, var och hur länge vi ska titta. Och trenden är att många vill ha mer. Min egen frustration den senaste månaderna över att behöva vänta en hel vecka på nästa avsnitt av Molanders har varit högst påtaglig. Nya sätt att se sätter nämligen snabbt nya beteenden. I USA är det som kallas binge watching – att se alla avsnitt i en TV-serie på en och samma gång över en helg – ett omtalat och statistiskt vederlagt fenomen. Det har lett till att Netflix nyligen lanserade alla avsnitt av den egenproducerade House of Cards samtidigt.
Det är ännu för tidig att skönja tendenser i hur förändrad mediekonsumtion påverkar såväl dramaturgi som televisuellt berättandet. House of Cards finns att se i sin helhet, men den är fortsatt indelad i 13 distinkta avsnitt med mängder av parallella intriger. Att berätta med bilder baserar sig på sekelgamla konventioner och genrer. Den typ av kryssklippning som D. W. Griffith lanserade för mer än hundra år sedan för att accentuera dramaturgi och seriell växelverkan mellan olika intriger kommer med all sannolikhet att utgöra default ännu en tid. Samtidigt analyseras tittardata som aldrig förr, och dessutom antyder mediepraktiker som binge watching en ny sorts televisuellt medieumgänge. Det skiljer sig betydligt från den form av interaktivitet som i vissa narratologiska cyberkretsar hyllades under 1990-talet, med ständiga subjektiva val, alternativa händelseförlopp och individualiserad dramaturgi. Stilbildande dataspel som Myst (1993) föreföll då utlova nya former för interaktivt berättande. TV-seriens framtid låg i dataspelandets dramaturgi. Men det var en televisuell interaktivitet som lockade ganska få tittare; de flesta vill få sig en god historia berättad – inte pussla ihop den själv.
Somliga stod dock på sig och hävdade att en snarlik interaktivitet rentav skulle leda berättelserna utanför mediets gränser genom så kallat transmedialt berättande. Matrix-trilogins berättelseform, där tre spelfilmer, ett tiotal animerade filmer och två datorspel, tillsammans berättade historien om människans kamp mot maskinerna utgör det kanske bästa exemplet. Play-tjänster för strömmande medieformat handlar dock om en interaktivitet som inte beblandar sig med berättandet per se – åtminstone inte ännu. De ger makt åt tittaren, och de har dels drivits fram av DVD-formatet, där TV-serier under flera år varit en storsäljande genre, dels fildelandet av TV-serier vilka inte sällan förpackas i nedladdningsbara säsongspaket à la 15 GB på sajter som The Pirate Bay.
Personaliserad mediekonsumtion påverkar förstås annonsmarknaden kring TV, men den går också på tvärs mot synen på TV som ett ständigt och oavbrutet bildflöde. Föreställningen om the flow of television, som Raymond Williams redan på 1970-talet hävdade var specifikt för mediet, stämmer dock inte längre i digital tappning. Det bakåtlutade och planlösa zappandet med fjärrkontrollen i handen är numera ersatt av en framåtlutad målmedeten mediekonsumition på datorn, mobilen eller surfplattan där program efter program aktivt väljs ut efter personliga preferenser. Utbudet är oändligt och vart reklamen ska in i digital form är oklart – även den kan ju väljas (bort).
I strömmande form ser därtill TV-serien alltid den som tittar; data flödar alltid åt båda håll samtidigt. Mer än hälften av intäkterna hos Netflix kommer numera från algoritmbaserade rekommendationer hämtade ur den data som användare genererar. Mediet väljer innehåll åt åskådaren. Netflix vet inte bara vad deras 33 miljoner användare gillar att titta på; det vet också hur det strömmande TV-tittandet sker. Att mäta medievanor ner på detaljnivå kommer framöver att bli vardagsmat – och är det redan i vissa sammanhang. Att sådana dataströmmar kommer att återverka på TV-utbudet är ingen vild gissning. Återverkan är dock (som fildelning) reciprok; den rör sig åt båda håll samtidigt, i synnerhet när nya produktions-, distributions- och konsumtionsbeteenden konfigurerat om berättandes själva förutsättningar. Å den ena sidan finns här stora möjligheter att skräddarsy format som passar publiken (och annonsörer), å den andra sidan kan data, sociala medieflöden och statistik lätt vilseleda och frysa konventioner. Detaljerad data kan då något paradoxalt bli till en sorts dramaturgisk bromskloss. Det vill säga, baserat på tidigare datamönster görs TV-serier som bolag tror – eller snarare vet – att folk vill se. Nya digitala TV-tjänster riskerar då att konservera dramaturgi och begränsa narrativa strategier. Det är inte att vara spekulativ. Trots sitt innovativa format baserar sig trots allt (eller snarar på grund av) Netflix House of Cards på en tjugo år gammal BBC-serie.