Piratströmmar
Idag har Tobias Brandel i SvD skrivit två utmärkta artiklar om fildelningen som blir alltmer strömmande, Svensk illegal streaming växer snabbt liksom Stora faran: att Svensson hänger på. Kongenialt med sitt ämne (men knappast med den intentionen) är de numera delvis bara tillgängliga bakom betalvägg. Hursom, å den ena sidan är det idag helt uppenbart att det finns somliga som de facto tjänar pengar på fildelningen (vilket inte alltid var klart under The Pirate Bay-rättegången), å den andra sidan är de legala alternativen alltjämt för klena. Utbud reglerar efterfrågan och piratströmmar är långt mer populära än lugna och kommersiellt kvalimiga vattnen hos Netflix et al. För som Brandel skriver: “Trots de senaste månadernas kampanjer för lagliga streamingtjänster lever de inte upp till konsumenternas önskemål. Varför ligger bara två av sex säsonger av ”Mad Men” på Netflix? Varför är textningen på HBO Nordic så tafflig? Varför finns senaste Tarantinorullen ”Django Unchained” inte på SF Anytime? Så länge sådana frågetecken kvarstår kommer pirattittarnas samvete inte att vara riktigt lika dåligt som det kanske borde vara.” Mellan fildelandets fulaste stigma, det vill säga det ovedersägliga faktum att någon tjänar reklampengar på material de inte har någon rätt till, och (främst) filmbranschens oförmåga att släppa etablerade affärsmodeller med hierarkiska visningsfönster, utspelas för närvarande möjligen en sorts principiell slutkamp i de tio år långa fildelningskriget.