Om lika smutsiga som gamla blickar i SvD – som renade
Idag har SvD publicerat min understreckare om Anna-Maria Hällgrens utmärkta avhandling, Skåda all världens uselhet: Smutsig blick renade samhället. Noterbart är att jag i artikelns slut försökt lyfta fram hur det sena 1800-talets populärkultur utgör en viktig grund för det mediesamhälle vi idag lever i. Samtidens medialiseringstrend har en längre och äldre mediehistoria än många tror. Den medievetenskapliga forskningen har exempelvis haft en tendens att negligera den typen av icke-institutionaliserade och låga medieformer som Hällgren behandlat, och det är såtillvida symptomatiskt att hennes avhandling läggs fram i det mer historiskt orienterade ämnet konstvetenskap. Hursom, slutklämmen lyder så här:
Tidigare forskning kring olika former av reformism har ofta kretsat kring hur den så kallade sociala frågan skulle lösas, det vill säga de sociala problem som uppstod under 1800-talet på grund av industrialisering, urbanisering och gradvisa demokratisering. Sådan forskning har inte ägnat något större intresse åt hur populärkulturen förhöll sig till dessa samhällsomvälvningar. Men den illustrerade pressen visade till exempel inte bara upp bilder av sociala problem, den gjorde också sådana problem begripliga, hävdar Hällgren, och skapade därigenom nya handlingsutrymmen som främjade samhällsutvecklingen. Genom att lyfta fram samband mellan olika populärkulturella medieformer och deras grad av integration i samhällskroppen vitaliseras därför inte bara mediehistorien – och här har Hällgren med sin avhandling gett ett betydande bidrag. Sådana historiska medieanalyser blir också ett alternativ till att förklara samhällets utveckling på andra områden. En av de stora behållningarna med hennes bok är därför att den lägger ytterligare en byggsten till den forskning som uppmärksammat hur populärkulturen de facto utgör fundament för det moderna samhällets uppkomst.
Under lång tid avfärdades populärkulturen som undermålig, smak- och sedeslös. Upprörda tyckanden utvecklades till en skoningslös massmediekritik av kulturindustrins manipulationsförsök. Andra delar av exempelvis Frankfurtskolan var mer positivt inställda till mediemoderniteten, vilket ytterligare accentuerades inom den brittiska cultural studies-traditionen där kulturanalys tog en receptionsteoretisk vändning mot frågor kring mediebruk och hur populärkulturen faktiskt används på högst olika sätt. ”Skåda all världens uselhet” visar att den typen av forskningsperspektiv med fördel kan anläggas på ett betydligt äldre mediematerial. Gränsen mellan det aktiva åskådandet och det slappa tittandet, vilket en samtida observatör som Ellen Key menade sig urskilja, blir med en sådan optik alls inte så tydligt eller markant. Det slappa tittandet på underhållande bilder var inte förödande – tvärtom kunde det vara högst produktivt. Som Hällgren visat existerade det därför en sedeslöshetens åskådningspedagogik på vaxmuseets och i den illustrerade pressen. Sensationella tablåer eller bilder var där inte bara fasansfulla eller kittlande, den smutsiga blicken implicerade också sätt att se som kunde vara kulturellt danande.