Informationskapitalism
Arbetet med min kommande digitaliseringsbok fortskrider så sakteliga. Några kapitel återstår, och för närvarande arbetar jag med ett som ska handla om information. Begreppet är förstås mångtydigt – och framför allt riktar jag in mig på hur information idag blivit till en ekonomisk resurs. Hursom, nedan följer ett första utkast.
Att information är vår tids nya hårdvaluta lär knappast ha gått någon förbi. Informationsekonomin firar ständigt nya triumfer, åtminstone ger den medialt sken av att göra det. Också IT-bolag som aldrig gått med vinst värderas inte sällan till ofantliga summor. Digitaliseringen av näringsliv och affärsvärld har accentuerat denna utveckling. Att de företag som lagt grunden till och driver den digitala utvecklingen värderas skyhögt är därför kanske inte så konstigt. Faktum är att vår samtid karakteriseras av ett digitalt imperativ som skulle göra Immanuel Kant grön av avund. Teknikutvecklingen förefaller närmast linjärt lagbunden; Moores lag där datorkapaciteten under lång tid ständigt fördubblats är den mest kända. Härav borde följa (om man ska tro Kant) det formella kravet att anpassa sina handlingar till denna tidstypiska informationsteknologiska lagbundenhet. Nya apparater ska införskaffas, operativsystem uppdateras och ständigt nya meddelanden postas. Som individ kan man visserligen koppla ned sig, men för ekonomin i stort är det omöjligt. Information är såväl råvaruresurs som resultat; följaktligen både regerar och reglerar den. Det sker på ett strängt taget obönhörligt sätt, och IT framstår faktiskt inte sällan som vår tids stora religion. Nät- och informationsevangeliet predikas och de troende flockas, också – och kanske numera framför allt – på börsgolven. I skrivande stund har Twitter precis börsintroducerats, och mer eller mindre tagit över Wall Street. Åtminstone får man det intrycket i medierapporteringen: ”Twitter, Twitter, Twitter, it’s all about Twitter”, som en reporter uttryckte det lite avmätt in i tv-kameran. Det är dock vare sig någon tillfällighet eller undantag. På New York Times företagsorienterade teknologi-sidor står i regel inte speciellt mycket om Wal-Mart, Shell eller Exxon – de tre företag i världen med störst omsättning. Däremot har det under det senaste decenniet publicerats spaltkilometer om IT- och webbföretag som ägnar sig informationshantering i vid bemärkelse. För Apple räcker minsta antydan om endera ny produkt så publiceras och kommenteras blixtsnabbt texter eller uttalanden. Just Silicon Valley ser sig mer än gärna som världens informationsteknologiska centrum. Ur lika rudimentär som binär information skapas här enorma rikedomar – åtminstone har man lyckats skapa en sådan medial självbild i samtidens informationsflöde.
Men om information är tidens mest centrala valuta, så dominerar likväl tillverkningsekonomin världsmarknaden. All mjukvara kräver hårdvara för att fungera. Paradoxen är att all hårdvara (och de flesta) fysiska produkter idag är resultat av datafiler. I begynnelsen var alltså information – vilken sedan knådas (eller snarare kodas) till reella objekt. Den övergripande förskjutningen från en industriell varuekonomi mot ett informationsbaserat tjänstesamhälle är emellertid en process som startade för länge sedan, redan under 1970-talet. Det är för övrigt denna lika gigantiska som globala förändring som varit ämne för sociologen Manuel Castells monumentala trilogi, Informationsåldern: ekonomi, samhälle och kultur. Information är i Castells tappning en ekonomisk maktresurs spridd över nätets globala nätverk, och den informationsteknologiska revolution han målar upp har haft som yttersta syfte att revitalisera den globala kapitalismen – med ödesdigra konsekvenser, om man nu ska tro honom. Man behöver förstås inte nödvändigtvis betrakta IT-åldern kritiskt med en sorts post-marxistiska glasögon. Tvärtom riskerar man då att misstänkliggöra och rentav analytiskt missa hur den samtida informationsekonomin egentligen fungerar. Att den präglas av en högst sofistikerad informationskapitalism är därför inte något pejorativt omdöme, snarare ett mer eller mindre neutralt konstaterande. Google är förmodligen det bästa exemplet på ett informationskapitalistiskt företag, vilket paradoxalt nog erbjuder merparten av sina tjänster och produkter helt gratis. Och till skillnad från andra stora nätföretag som börsnoterats – vilka samtliga minskat i värde jämfört med introduktionskursen – så har Googles aktiekurs därtill varit på plus från dag ett. Information som kapital har såtillvida ställt ett begrepp som kommersiell på huvudet; på webben råder (i viss mån) andra marknadsmekanismer än de gjort av tradition. Utbud och efterfrågan i digital form har helt enkelt en tendens att fungera enligt nya principer. Inom vissa digitala sektorer finns exempelvis flera tecken på att den dominerande affärslogiken håller på att mutera om till en sorts kommunikativ kapitalism, med informationsutbyte mellan aktörer för vilka det inte alltid är självklart vem som är köpare och/eller säljare. Rollerna växlar – ständigt. Framför allt är glidningen mellan konsument, producent och användare betecknande för den kommunikativa kapitalismen.
Ett begrepp som ”kommunikativ kapitalism” har betydande kapacitet att förklara flera av samtidens brännande frågor kring hur personifierad information online blivit till global hårdvaluta. Överlag är den kommunikativa kapitalismen del i en globalt omfattande informationsekonomi, vilken under det senaste kvartsseklet ersatt en tidigare industriell era. Information i olika former utgör här ekonomins primära råmaterial – och samtidigt i förädlad form dess kanske viktigaste produkt. Såväl Google som Facebook ägnar sig åt kommunikativ kapitalism, men även Apple och Amazon. Som analytiskt koncept är det en term som lanserats inom en Castells-inspirerad tanketradition, och begreppet används därför inte sällan på ett ganska hårdfört ekonomi-kritiskt sätt. I boken Blog Theory (2010) menar exempelvis statsvetaren Jodi Dean argsint att om den industriella kapitalismen exploaterade arbetskraft i vid bemärkelse, så strävar den kommunikativa kapitalismen för att utnyttja informationsutbyte på ett snarlikt – och inte sällan omedvetet – sätt. ”Entusiasm över nya prylar och program, kommunikativa webbplatser och praktiker – som Twitter, Facebook och bloggar”, skriver hon exempelvis, ”förskjuter användarnas kritisk uppmärksamhet bort från den kommunikativa kapitalism” som sådana aktiviteter (enligt henne) alltid är en del av. Den marxistiske medieforskaren Christian Fuchs har till och med hävdat att användare av sociala medier utgör en sorts virtuellt proletariat (av fri vilja får man hoppas) som ständigt exploateras av ondsinta informationskapitalister. De senare har visserligen inte längre cigarr och cylinderhatt, snarare sneakers och svart polotröja, men utsugningsmönstren är de samma: ”capital accumulation in commercial uses of web 2.0 is based on the infinite exploitation of prosumers, who are sold as Internet prosumer commodities to advertising clients.” Ord och inga visor.
Det är inte speciellt svårt att avfärda den här typen av medie-ekonomiska analyser som akademiska stolligheter. Samtidigt pekar Castells, Dean, Fuchs och andra kritiker på de problem som uppstår när högst informativa personuppgifter idag kommersialiseras. När användare frivilligt lämnar ifrån sig personlig information som betalning för att använda fria tjänster på webben, ja då är de faktiskt allt annat än gratis. Dels säljer företag som driver den här typen av platformar (som Twitter eller YouTube) naturligtvis reklam, dels brukas användargenererad data för att specifikt rikta annonsering. På Facebook kan annonsörer själva välja ut en mängd kriterier för vilka som ska se deras annonser baserat på parametrar som ålder, land, stad, yrke, civilstånd etcetera. I digital form kan reklam riktas som aldrig tidigare – och därtill kan effekten mätas och följas upp i detalj. Karl Marx gamla idéer förefaller med andra ord revitaliserats i en digital informationskontext; åtminstone kan det inte avfärdas hursomhelst. Exploatering är kanhända en alltför hård beskrivning, men att tro att globala IT-koncerner inte alltid har vinning för ögonen är också att gravt missta sig. Det är faktiskt hög tid att få en nyktrare syn på både nätgiganternas och de sociala mediernas roll i samhället. Nätjättarnas mest imponerande PR-prestation är att de lyckats profilera sin globala expansion och vinstjakt som en sorts väckelserörelse, har till exempel kulturjournalisten Paul Frigyes hävdat. ”Att profeterna vill frälsa världen är alltjämt sant, men föreställningen att de gör det för att de drivs av höga demokratiska ideal bör betvivlas.”Det har många förstås gjort, ibland med alltför stor iver. Post-marxister som Michael Hardt och Antonio Negri har till exempel stått för den mest hårdföra tolkningen av den samtida informatonskapitalismen. I deras bok Empire från 2000 heter det exempelvis att ”kommunikation är den form av kapitalistisk produktion där kapitalet lyckats inlemma samhället helt och globalt inom sin regim och undertrycka samtliga alternativa vägar.”
Vän av ordning kan tycka att det låter minst sagt dogmatiskt; webben är ju trots allt en kommunikationsform som potentiellt är öppen för envar. Post-marxisternas svar är dock att i princip allt informationsutbyte online sker på semi-kommersiella plattformar (som Blogger, Twitter, YouTube, Facebook) vilka endast skenbart möjliggör fri, öppen och demokratisk kommunikation. Givetvis finns mer radikala alternativ, men de når sällan någon större popularitet. Användare flockas istället till förment öppna plattformar, vilka samtliga finansieras med annonspengar. varFör något reklamfritt gränssnitt är det ju knappast fråga om på de flesta populära sociala medieplattformar. Snarare har reklamnärvaron successivt ökat under senare år. Det ligger nämligen i informationskapitalismens natur – den kan inte leva på riskkapital i all evighet. I oktober 2013 annonserade exempelvis Instagram på sin företagsblogg att man nu gradvis avsåg att omvandla sig till ett ”hållbart företag”. På företagsprosa – som närmast förefaller riktad till barn – påtalades att användare i USA snart skulle börja se ”enstaka annonser” i sina Instagramflöden. ”Att se bilder och videor från varumärken som du inte följer kommer att vara nytt, så vi börjar långsamt. Vi kommer att fokusera på att leverera ett litet antal vackra, högkvalitativa bilder och videor från en handfull varumärken”. Reklam betraktas alltså av somliga som en sorts vacker information.