Lagring – ur kommande bokkapitel
Under den period då det moderna informationssamhällets tar form så har dess skuggsida inte sällan handlat om hur överflödet av information borde hanteras. Skulle den information som de alltmer vanliga datorerna producerade överhuvud taget sparas? På vilket sätt? Och borde man inte gallra i den digitala informationsfloden – eller skulle man med hjälp av magnetband rentav försöka att lagra allt? Jag har tidigare diskuterat frågan i kapitlen om information och överflöd, och ofta har det hävdats att överflödet av information nog kunde bemästras, men bara om man använde samma tekniska tillvägagångssätt som var själva upprinnelsen till problemet. Bara datorer (och tillhörande magnetband) kunde följaktligen lagra all den information som det datoriserade informationsamhället genererade. Min egen förra arbetsgivare, Kungliga biblioteket, var exempelvis tidigt ute med att använda datorer som hjälpmedel för att lagra och bearbeta textuella uppgifter som exempelvis kataloger, det som under 1960-talet kallades för ”automatisk databehandling” (ADB). KB stod faktiskt 1970 som värd för en utställning om ”ADB i forskningsbibliotek”.
Det var med hjälp av moderna arkivmedier som samhället kunde spara och komma ihåg sin samtidshistoria. Det var dock inte någon ny tanke; tekniska lösningar på lagringsproblem sträcker sig långt tillbaka: från belgaren Paul Otlets kartotek över världens vetande – som när det var som störst omfattade 16 miljoner poster – till datorpionjären Vannevar Bush Memex-maskin. Då handlade det förstås inte om vare sig hårddiskar eller magnetband; under mellankrigstiden var det allra modernaste lagringsmediet, mikrofilm. Memex-maskinen byggde på mikrofilmad information, och Otlet drömde om en maskin där kartoteket ordnade all information, och mikrofilmen lagrade och distribuerade denna kunskap. Redan 1907 publicerade han faktiskt en ”mikrofilmsbok”: Sur une forme nouvelle du Livre: Le Livre Microphotographique. Alltsedan en världskongress för universell dokumentation anordnats i Paris 1937, framstod just mikrofilm som framtidens stora lagringsmedium. I praktiken blev det också lagringsmediet par excellence på arkiv och bibliotek under de kommande decennierna. Men i takt med att allt mer textuell information fick karaktären av data, förändrades inställningen till mikrofilm. Det sågs inte längre som det modernaste av lagringsmedier (även om den fortfarande var viktig för vissa medieformat). Snarare var det magnetband som började att användas i större omfattning, framför allt när det gällde att spara data. I Sverige aktualiserades den här typen av arkivariska frågeställningar vid mitten av sextiotalet, och sommaren 1967 beslöt den svenska regeringen att ”utreda arkivfrågorna för den moderna informationsbehandlingens databärare”. På typiskt svenskt manér tillsattes en kommitté med ett flertal sakkunniga under riksarkivarie Åke Kromnows ledning – en grupp personer som gått till historien som dataarkiveringskommitén (DAK).
DAK kom i skarven mellan sextio- och sjuttiotal att producera en imponerande rad utredningar och delbetänkande kring lagringsfrågor, som exempelvis, Förslag till gallringsbestämmelser om utgallring hos statliga myndigheter av information på elektromagnetiska databärare (1969) eller, Bevara ljud och bild. Förslag om arkivering av radio- och tv-sändningar, grammofonskivor, spelfilmer m m (1974). Slutbetänkandet som presenterades strax före jul 1976 fick den mer prosaiska titeln, Moderna arkivmedier. Enligt direktiven skulle kommittén utreda frågor om arkivering av fonogram, det vill säga grammofonskivor, samt ”den automatiska databehandlingens databärare” – ja, så stod det faktiskt. Därtill skulle ”andra medier för lagring av information” undersökas. Den 400-sidiga utredningen – som numera finns fritt digitalt tillgänglig – handlade om både mikrofilm och den moderna informationsbehandlingens databärare; den resonerade om arkivariska standardfrågor och beständighetsproblem. Men framför allt behandlade den utförligt moderna datamedier: ”som hjälpminnen och för direktåtkomstregister används huvudsakligen databärare av typen skiv- och trumminnen. För mellanlagring vid bearbetningar används huvudsakligen magnetband i de fall data behandlas i den följd (sekvens) de ligger lagrade eller där data skall sparas under längre tid.” DAK slog i mitten av sjuttiotalet fast att endast magnetband kunde godtagas som arkivmedium för maskinläsbar information. I korthet, började magnetband att användas som lagrings- och överföringsmedium inom den så kallade databehandlingen under 1940-talet. Tack vare magnetbandet ”ökade in- och utmatningshastigheterna” snabbt. DAK lyfte fram att datorerna under denna tid började tas i bruk som hjälpmedel för administrativ databehandling. På ett magnetband lagras data som ”magnetiserade punkter (binära siffror, bits) i parallella längsgående kanaler. Dessa punkter kan representera 0 eller 1 beroende på sin magnetiska polaritet.” Det var föredömligt klargörande, och DAK förefaller ha gillat magnetband skarpt. För arkiveringen av data i maskinläsbar form var magnetband då, av både ekonomiska liksom praktiska skäl, den allra vanligaste databäraren. DAK trodde sig veta att det sannolikt skulle ”vara fallet även under den tid som nu kan överblickas.”
Som så ofta när det gäller gamla statliga utredningar är de som allra mest intressanta när de försöker att blicka framåt. En utredning som kallade sig Moderna arkivmedier kunde naturligtvis inte bara handla om mikrofilm och magnetband, med nödvändighet måste den också bedriva viss framtidsspaning. ”Framtidens teknik och databärare” var också en avslutande kapitelrubrik, där man bland annat kunde läsa att system ”med laser och hologram förväntas bli snabba och få stor packningsförmåga.” Där misstog man sig, mer intressant var emellertid resonemanget om att insamlat arkivmaterial i tid måste kunna kopieras och konverteras till nya, mera beständiga medier som man kan ”förutse kommer att finnas i framtiden, kanske redan om något decennium.” Denna så kallade migreringstanke har alltsedan DAK varit vägledande inom arkiv- och bibliotekssektorn, och den gäller i allra högsta grad även idag för digitala format. Det digitala arkivet är nämligen aldrig statiskt, utan alltid dynamiskt i rörelse mellan olika lagringsformat. Endast så är det möjligt att långtidslagra information. Från DAKs horisont var det framför allt med magnetbandens hjälp som informationslagring kunde hanteras, men avslutningsvis påpekades också att ”nuvarande direktminnen (trumminnen, skivminnen) från beständighetssynpunkt torde kunna jämställas med magnetbandet eftersom de tekniska lösningarna är likartade.” Det var en förutseende profetia eftersom dåtidens skivminnen i princip var att likställa med en hårddisk.