Visserligen kan alla strömmande medier göras nedladdningsbara (med tillräcklig digital know-how), men skapandet av en andrahandsmarknad för begagnade filer är tekniskt-ekonomiskt komplicerad också på andra sätt. Bland annat innebär det att filer måste bli närmast anti-digitala, det vill säga inte kopierbara som vanliga filer – för då börjar de likna strömmande medier och tappar igen i värde. Av den anledningen är försäljning av begagnade filer förknippad med en längre webbhistorik kring olika – och skiftande – sätt att begränsa, eller åtminstone kontrollera spridning av digitalt innehåll. Främst har det handlat om sätt att förhindra olovlig och illegal fildelning genom så kallade DRM-system (Digital Rights Management). DRM är en samlingsbeteckning för ett flertal olika tekniker som har (och haft) som syfte att ”från utgivarens perspektiv kontrollera spridning och användning av digitalt material såsom film, musik, ringsignaler … Förespråkarna hävdar att systemen är nödvändiga för att säkra upphovsmännens integritet och inkomster, kritiker menar att de begränsar användares rättigheter”, inte minst eftersom de senare (ofta) på legala sätt införskaffat produkterna i fråga.

Redan i den omtalade amerikanska Digital Millennium Copyright Act från 1998 förbjöds programvara som kunde eliminera DRM – med sinistra konsekvenser för mediebranschen. Det har ofta hävdats att DRM tar år och miljontals dollar att utveckla. Bara för att hackas på några minuter. DRM-systemens mediehistoria är därför en berättelse om ett slags ständig katt-och-råtta-lek mellan mediebransch och hackers. I princip har alla skydd som implementerats underminerats. Eftersom DRM består av kod, som alltid är mer eller mindre digitalt porös, kan den (på ett eller annat sätt) alltid kringgås av annan programvara. Håller man sig till musik, finns på opensource.com en illustrativ artikel i ämnet, ”The DRM graveyard: A brief history of digital rights management in music” , där de flesta äldre tekniker som införts – och hackats, eller snarare crackats – är omnämnda.

Företaget Apple är centralt i sammanhanget eftersom man genom sin iTunes Store redan 2003 skaffade sig kontroll över den globalt digitala musikmarknaden. Med programvaran FairPlay – ett minst sagt dubiöst namn i sammanhanget – skapade Apple emellertid en rad restriktioner kring umgänget med legalt införskaffad musik: den kunde bara lyssnas på tre olika datorer (vilket senare utökades till fem), det vara till en början bara tillåtet att göra tio kopior av låtlistor (vilket senare minskades till sju) etcetera. Tekniken byggde, i korthet, på att en krypteringsfil utgjorde en del av själva musikfilen, vilka hackers förstås snart lyckades (åter)separera från varandra. Även Apple insåg att restriktionerna begränsade mer än de tillförde, men musikbranschen höll länge fast vid att skydd var nödvändiga. I början av 2007 postade Apples VD Steve Jobs ett öppet brev, ”Thoughts on Music”, i vilken han frankt påtalade att DRM aldrig fungerat – ”and may never work, to halt music piracy.”

Det var det huvudsakliga skälet till att Apple 2009 lyckades övertyga musikbranschen att sälja musik genom iTunes utan kopieringsskydd. Spärrar och restriktioner fanns dock kvar för andra medieformer, och tankegången kring digitala mediers inkodade begränsningar är fortsatt högst levande. I relation till en andrahandsmarknad för begagnade medier är det intressanta med historien bakom FairPlay och Jobs öppna brev såtillvida att principen kring digitala restriktioner fortsatt att vara stark hos Apple. Genom det så kallade Apple-ID, som man numera behöver för att köpa medier på iTunes Store, kan man till exempel idag bara auktorisera fem datorer där det inköpta innehållet kan spelas upp. Eftersom vi i en digital miljö är vana att flytta filer hit och dit skapar detta ständiga problem – vilket många säkert är bekanta med. Det är dock själva poängen med alla kopieringsskydd; digital friktion måste till för att förhindra sömnlösa funktioner.

Samtidigt har många påpekat att den här typen av digitala restriktioner är oförenliga med hur en fri marknadsekonomi fungerar. Om jag på legal väg inhandlat en produkt så äger jag den och är, enligt äganderätten, fri att göra vad jag vill med den. Det gäller för min bil – och borde också gälla för de digitala medier jag köper. Jag kan sälja min bil, och borde förstås också kunna sälja mina gamla musikfiler om jag så önskar. Äganderätt är en grundläggande juridiska rättighet, vilken ställs på huvudet om olika restriktioner ständigt kringskär den – i synnerhet om de är inkodade i själva innehållet. Det är kring sådana frågeställningar som etableringen av en legal andrahandsmarknad för digitala medier stött på patrull. I teorin har det handlat om en sorts digitalt omstöpande av mediefiler till unika, och därigenom försäljningsbara objekt – inte bara en gång utan flera. Problemet är då att de underminerar marknadens behov av brist som prisreglerande mekanism; istället hotar överflöd då varje fil potentiellt kan kopieras/säljas hur många gånger som helst. Begagnade digitala medier upphäver helt enkelt traditionell marknadslogik.

Det är en handling som ser ut som en tanke att samma år som Apple tog bort sina kopieringsskydd på musik, sökte Amazon patent för en teknik med syfte att etablera en kontrollerad elektronisk marknadsplats kring återförsäljning av e-böcker, ljud, video och dataprogram. Patentansökan, ”Secondary market for digital objects”, lämnades in 2009 – men beviljades först i januari 2013. På patentprosa beskriver den emellertid grundproblematiken på ett pedagogiskt sätt:

“När användningen av digitala objekt ökar, kan användare tänkas vilja överföra digitala objekt till andra användare. Sådana överföringar kan inkludera försäljning, hyra, gåva, lån, handel etcetera. Det uppstår dock flera problem när man överför digitala objekt. Medan ett fysiskt objekt som en kopia av en pocketbok bara finns på ett ställe i taget, kan enkla och billiga kopior av ett digitalt objekt göras utan förlust av exakthet [loss of fidelity]. Därför är kopiering och upprepad försäljning av samma digitala objekt möjligt, vilket eliminerar brist [scarcity] av det digitala objektet. […] En andrahandsmarknad som tillåter användare att på ett effektivt och tillåtande sätt överföra ’använda’ digitala objekt till andra, samtidigt som brist upprätthålls är därför önskvärd. Ett ’använt’ digitalt objekt är ett objekt till vilken en användare har legitim tillgång eller äganderätt [access rights], och för vilken användaren kan överlåta denna nyttjanderätt till andra.”

Även Apple har sökt patent för snarlik teknik, ”Managing Access to Digital Content Items”, vilken beviljades strax efter Amazons ansökan 2013. Från Apples sida förefaller det dock mest handla om hur ett använt och överfört digital objekt, det vill säga en begagnad fil, inte ska kunna återanvändas av användaren som sålt filen ifråga. Principen är densamma som med DRM-skydd, det vill säga att data lagras inherent i den begagnade filen som ”fastställer vilken användare som för närvarande har tillgång till det digitala objektet.”

Både Amazons och Apples tanke – och affärsidé – med den här typen av digital second hand är att ta ut en mindre avgift på de bytestransaktioner som utförs. En infrastruktur måste till, som om den konstrueras sinnrikt och användarvänligt har potential att bli profitabel. App Store har exempelvis varit otroligt lönsam där 30 procent av all försäljning tillfaller Apple, trots att man enbart tillhandahåller själva plattformen där handelsutbytet sker (samt förhandsgranskning av appar). Andra företag har därför inte varit sena att haka på denna trend. Mest omtalat har bolaget ReDigi varit, med konceptet att låta användare legalt sälja och köpa begagnade musikfiler av varandra genom molnteknologi snarare än DRM-teknik (och där ReDigi på snarlikt manér tar ut en mindre avgift på varje transaktion). Uppenbarligen var idén bakom ReDigi till en början att hitta en molnbaserad lösning där användare legalt kunde donera sina begagnade mediefiler som de inte längre hade användning för. Läser man på företagssajtens FAQ framgår att ReDigi ägnar sig åt ”recycled digital media”, om så i form av musik, mjukvara, e-böcker eller ljudböcker – ”we’re sort of like your favorite used record store, but for digital music files.” ReDigi är framför allt att betrakta som en molnbaserad handelsplattform; företaget köper inte själv begagnade digital musik från användare. Snarare är ReDigi ett system som gör det möjligt för användare att via molnet inte bara dela, utan också köpa och sälja begagnad digital media av varandra.

I takt med att konsumtionsbeteenden kring digitala medier förändras, där det idag finns flera (och tydliga) tecken på att vi köper mer och mer kod, så är den här affärsutvecklingen helt logisk. Den innebär emellertid ett konstant experimenterande med de juridiska ramverken kring legalt införskaffat e-material, i akt och mening att luckra upp och göra dem mindre strikta för att underlätta uppkomsten av nya marknader. Försäljning av begagnade digitala medier utgör i så motto ett alternativt till både strömmande medier och den illegala fildelningen. Det är den positiva sidan av denna utveckling. Men där finns förstås även problem. Så har exempelvis ett litet start-up-företag som ReDigi inte betraktats med blida ögon av vare sig IT- eller mediebransch. Nätgiganter som Amazon och Apple vill naturligtvis själva behålla kontrollen över denna marknad. Sedan något år tillbaka pågår också en juridisk process där musikbolaget Capitol Records stämt ReDigi för olovligt upphovsrättsintrång, eftersom den senare agerar mellanhand (och tjänat pengar på) handeln av filer man inte äger immaterialrätten till.

I viss mån har det gjort att ReDigi hamnat i centrum för en pågående diskussion kring konsumenträttigheter i den digitala tidsåldern. Den har lite olika förtecken, där bland annat äganderätt, fri information och behovet av att etablera fungerande digitala marknader utgör variationer på samma tema. Amazons tanke med sin ”Secondary market for digital objects” är till exempel besläktad med de sätt som ägare av läsplattan Kindle (med ett abonnemang på Amazon Prime), idag fritt kan låna e-böcker ur bolagets bibliotek med 500 000 e-böcker. Frågan kring försäljning av begagnade medier har såtillvida även bäring på den pågående träta om e-lån som bibliotek och förlag idag är inbegripna i. Just i USA har bibliotekssektorn fått backa; amerikanska lån av e-böcker har följaktligen utvecklats till en ganska bisarr verksamhet, där det ofta bara är möjligt att låna en e-bok åt gången – trots deras oändliga kopierbarhet. Men anledningen är förstås att det är omöjligt att bygga upp en fungerande e-boksmarknad om det samtidigt är lagligt sanktionerat att gratis låna exakt samma bokfiler två klick bort. På samma sätt oroar sig både förlags- och författarbranschen för vad legal digital second hand egentligen skulle innebära. Farhågorna är att begagnade e-böcker tämligen omgående skulle påverka försäljningen av nya e-böcker (vilket i USA är en betydande försäljningsframgång). ”Who would want to be the sucker who buys the book at full price when a week later everyone else can buy it for a penny?”, som författaren och ordföranden i den amerikanska författarföreningen, Scott Turow, drastiskt påpekat i en intervju.