Mot en ny sorts medieforskning
Den samtida medieforskningen står mycket förenklat inför två betydande utmaningar. För det första är medier numera inte vad det en gång var, och de som producerar dem är i ökande omfattning också allt annat än traditionella medieproducenter. Naturligtvis finns de dominerande mediehusen kvar men de får mer och mer konkurrens av rena teknikföretag som Google, Facebook, Apple, Amazon, Twitter etcetera. På vilket sätt de senare är att betrakta som medieproducenter är emellertid inte det enklaste att svara på.
För det andra genererar dessa “nya” medieproducenter enorma mängder data som medieforskningen alls inte når och kan använda eftersom de inte sällan rör sig om företagshemligheter, där i synnerhet de dominerande nätjättarna vill behålla denna data för sig själv. Att få tillgång till denna nya mediala svarta låda utgör därför en betydande utmaning. Som kulturjournalisten Andreas Ekström påpekade igår i en krönika, Jättarna betalar – i data, finns det dock vissa tecken på att sådan eftersträvansvärd data ibland delas ut till exempelvis forskare. Mikrobloggtjänsten Twitter har bland annat bestämt sig för att öppna sina databaser för forskning. Under en tid har Twitter tagit emot ansökningar från universitet och forskargrupper med projektbeskrivningar, skriver Ekström. “Inom ett par veckor offentliggörs det vem som får tillgång till servrarnas guldgruvor, och exakt vad det är dessa utvalda forskare sedan vill ta reda på. Det kan handla om allt från sociologi till teknik och mediestudier.” Ekström menar att Twitters initiativ är synnerligen välkommet – och det är bara att hålla med. Själv brottas jag med snarlika frågeställningar i det VR-projekt kring strömmande medier vi håller på att starta upp, vilket i hög grad kommer att handla om Spotify. 10 000-kronorsfrågan är här just hur vi får tag i adekvat data. Med en sådan öppnar sig helt enkelt möjligheter för en ny sorts medieforskning