Det hade sommaren 1976 kommit till MMFUs kännedom att den här typen av arkivfrågor var under beredning inom utbildningsdepartementet. För det första var det därför av ”synnerlig vikt att frågan om bevarandet av radio- och tv-program löses snabbt”. Hadenius och Nord syftade här på utredningen, Bevara ljud och bild. Förslag om arkivering av radio- och tv-utsändningar, grammofonskivor, spelfilmer m.m. (SOU 1974:94) vilket den så kallade Dataarkiveringskommittén arbetat med under flera år och vars remissrunda avslutats precis ett år tidigare. Sedan dess hade det dock varit stilltje på utbildningsdepartementet. Skrivelsen vittande därför om en viss irritation över att ingenting hade hänt på ett år – ”den förstörelse av värdefullt material som nu pågår är utomordentligt olycklig inte bara ur forskningens synvinkel utan också av allmänna kulturhistoriska skäl” – och Hadenius och Nord underströk att det i sammanhanget var ”ett rimligt forskarkrav” att det audiovisuella material som eventuellt skulle samlas in ”blir mera lättillgängligt än vad som nu är fallet.”

Den andra omständigheten som MMFU ville fästa uppmärksamhet på när det gällde det eventuella ”skapandet av ett massmediearkiv” var mer betydande. Den handlade om vilka medier som egentligen skulle inkluderas. Från ett medieforskningsperspektiv var det knappast optimalt att medier skulle särskiljas beroende på format. Det var inte bara en fråga om ”service till forskare”, utan snarare ett större arkivariskt spörsmål av såväl principiell som nationell betydelse. Inte minst aktualiserade frågan hur statsmakterna de facto tänkte sig att nya medier skulle hanteras inom arkiv- och bibliotekssektorn. Hadenius och Nord påtalade exempelvis att det vore värt att undersöka om det gick att ”nå en samlad lösning av de aktuella arkivfrågorna: ljud, bild, tidningar”. Framsynt påpekades att det framstod som centralt att ”sträva efter en forskning som berör samtliga medier och inte endast endera press, eller radio och tv. Konstlade gränser inom området hindrar [ofta] den nödvändiga jämföreselsen mellan medier.” Avslutningsvis framhävde Hadenius och Nord såtillvida att det ur ”MMFU:s synvinkel” fanns många skäl som talade för att ”frågan om arkiv för ljud och bild samt tidningar behandlades i ett sammanhang och ges en samlad lösning”.

Från departementshåll kom man alls inte att hörsamma och följa de förslag som Hadenius och Nord lanserade. Samtigt gav Massmedieforskningsutredningens framöver ändå stöd åt etableringen av ett framtida mediearkiv. Det låg i sakens natur att lyfta fram att den nationella medieforskningen behövde viss infrastruktur för att fungera åtminstone någorlunda optimalt. I en schematisk skiss (i MMFUs slutbetänkande) över vilken service som massmedieforskningen framgent borde förfoga över, framgår till exempel att både ”Arkiv” och ”Datainsamling” var centrala komponenter. [illustration 1] Faktum är att mediearkivfrågor diskuterades redan på MMFUs första konstituerande möte i februari 1976. Hadenius redogjorde där för betänkandet Bevara ljud och bild – och uppenbarligen tänkte han sig att man på ett sådant hypotetiskt mediearkiv möjligen skulle kunna ”placera ett antal massmedieforskare”.

Faktum är att även skrivelsen till utbildningsminister Zachrisson tog sin utgångspunkt i en arkivdiskussion. På ett MMFU-möte i början av juni 1976 resonerade man under punkten ”Arkivfrågor” ingående kring såväl mikrofilmande av dagspress som varför Dataarkiveringskommitténs (DAK) betänkande tog så förfärligt lång tid att beredas på departementet. Ur en minnesanteckning framgår bland annat att det senare arbetet försvårades av oklara förhållanden inom sektorer som ”tangerar kommitténs verksamhetsfält. Således kommer den nya utformningen av upphovsrättsbestämmelserna, liksom problemen kring videogrammens framtida roll i samhället, att påverka arkiveringsfrågorna.” Intressant nog resonerade MMFU ingående kring hur en ”helhetslösning” på de mediearkivariska problemen borde se ut. Ur mötesdiskussionen framgick bland annat att man från ett forskningsperspektiv borde betrakta all mediearkivering ”i ett sammanhang”. Beslut togs därpå att sätta samman den skrivelse som sedermera skickades till utbildningsdepartementet, och att i denna ”understryka vikten av att arkiveringsproblemen inom masmedieområdet inte ses [som] isolerade från varandra”.