Cornelia Vismann om akternas mediehistoria
I det mediehhistoriska manus som jag (tillsammans med Johan Jarlbrink och Patrik Lundell) nu i dagarna lägger sista handen vid ingår ett tjugotal utvikningar kring centrala mediehistoriska frågeställningar. Vi har valt att använda oss av tongivande forskare för att kort beskriva olika positioner visavi mediehistorien – dessa så kallade “klassikerrutor” får inte vara längre än 500 ord har vi föresatt oss. En av dem som vi inkluderat är den tyska medie- och rättshistorikern Cornelia Vismann – hennes avhandling Akten från år 2000 översattes för en tid sedan till svenska – och texten om henne ser i nuläget ut så här:
På 530-talet i det östromerska riket förordnade kejsar Justinianus I en kodifiering av de lagar som styrt Romarriket. Traderade lagsamlingar (som Tolv tavlornas lag), domar och rättsfall hade under århundraden nedtecknats på separata papyrus- och pergamenttrullar. Nu skulle de sammanställas i en enhetlig form. En codex blev resultatet, det vill säga en bok (inbunden i pärmar) i vilken (ett urval) lösa skrivark sattes samman. Justinianus lagsamling har den kallats, eller Corpus juris civilis. Den romerska rätten tog form som en bok – på vilken all lagstiftning i västvärlden sedan vilar.Men vad innebär det att medie- och rättshistorien sammanfaller i lagboken? Spelar det roll hur och på vilket sätt som lagar och domar skrivs, och senare administreras som akter i svällande arkiv? Sådana frågor är ämne för den tyska rätts- och mediehistorikern Cornelia Vismanns studie, Akten – Medientechnik und Recht från år 2000 (på svenska Lagen och arkivet. Akternas mediehistoria). Det speciella med den är att Vismann inte intresserar sig för vad som står i akterna eller hur lagstiftningen utvecklats. Hon fokuserar istället på de praktiska och administrativa sätt som akter tillkommit. Hennes bok handlar om hur lagen görs – för akter är processgenererande; som arkivariska handlingar är akter både dokument och aktivitet.
Genom att studera ”nedskrivningens medietekniska villkor” och akternas förhållande till rättssystemet försöker Vismann förstå dess utveckling. Med sitt historiska perspektiv blir Vismanns bok samtidigt till en mediehistoria om Västeuropas administrativa förvaltning under tvåtusen år. Den sträcker sig från det romerska centralarkivet Aerarium med sina papyrusrullar och dess övergång i det kejserliga kansliet Tabularium (78 f.Kr.) – med tillägget: quod non est in actis non est in mundo – ”det som inte förekommer i akterna finns inte i världen”. Kanslirutinernas materialitet skärskådas under medeltiden, från förvaring i aktskåp och protestantiska ämbetsmannaideal till skrivbiträden och uppgifter för kopister (vilka inte behövde förstå de juridiska underlag de kopierade, snarare tvärtom). Vismann redogör vidare för skrivakter i kanslier och registraturer under den tidigmoderna tiden, där ett manierat skrivsätt alltmer övergavs till förmån för en språkekonomi där akterna alltid skulle (be)skrivas enligt samma kriterier. Under 1800-talet undersöks den preussiska förvaltningens aktproduktion, vilken växte så fort att proveniensprincipen etablerades (där arkivbildares handlingar bevarades som en organisk helhet). Väl framme i 1900-talet handlar det mer om pärmar och hålslag, om karbonpapper och dokumentsystem. Vismann påpekar också hur akterna nu, trots att de uppfattats som ”omfattande nedskrivningsapparater” fick konkurrens av audiovisuella medier. För tidens kanslister blev det smärtsamt uppenbart hur ”inexakta” akternas var jämfört med ”recording-machines” vilka angav en ny ”standard för exakt registrering.”
Om samtidens digitala aktproduktion skriver Vismann inte mycket, men att hennes studie publicerades vid millennieskiftet är talande. När akterna datoriserats och omvandlas till ”mappar” i digitala gränssnitt kunde hon nämligen få korn på deras mediehistoria. Hennes intressen kan förefalla vardagliga – men anspråken är betydande. För när fokus flyttas från innehåll till form, från det partikulära juridiska fallet till det generella lagstiftningsmaskineriet som medial verksamhet, ja då blir det möjligt för Vismann att frilägga ”akternas delaktighet i utvecklingen av sanningsformer, statsbegrepp och subjektföreställningar i Västerlandets historia.”