Om Nationalfonoteket
Mitt bokmanus om de audiovisuella arkivens historia under svensk efterkrigstid växer till sig så smått. Om kapitel ett handlade om film, så är det nu dags att i kapitel skriva om ljud. Fokus ligger framför allt på det så kallade Nationalfonoteket som etablerades på Kungliga biblioteket under andra halvan av 1950-talet. Anslaget till kapitlet lyder för närvarande som nedan.
En tisdagsafton i september 1955 gjorde riksbibliotekarie Uno Willers debut som plattvändare i radio – och det på bästa sändningstid. ”En grammofontimme med Uno Willers” bjöd bland annat på musik av Bach, inspelningar med en ung Jussi Björling, den värmländska folkvisan Jänta och ja, liksom ett tal av Hjalmar Branting och en upptagning med äkta Shakespeare-engelska, ”allt sammanfogat med en personlig ton som aldrig lät en förgäta att det var en bibliotekarie och arkivman som förde ordet”. Av radiorecensioner att döma var programmet uppskattat, om än med förbehållet att det inte fanns så mycket annat att lyssna på – en andra kanal, P2, lanserades först i december 1955. På kortvåg kunde man visserligen höra BBC på svenska, men just denna kväll var det ovanligt mycket störningar i etern. Willers hade också konkurrens från IBRA radio och ”andliga sånger på grammofon” – pingströrelsens radioutsändningar från Tanger i Marocko hade påbörjats sommaren 1955 eftersom pastor Lewi Pethrus var missnöjd med programutbudet hos Radiotjänst. Dagens Nyheters anmälare menade att programserien med ”skivbytare vid grammofonen” nog hade bjudit på förnämlig musik. Men de som ”beledsagade de arkiverade tonerna” hade i regel varit opersonliga och torftiga presentatörer. ”Vem kunde tro att slentrianen där skulle brytas av en riksbibliotekarie?” Med osviklig säkerhet och smak gjorde Willers en klarsynt resumé över den inspelade musikens betydelse, hette det. Han berättade om de många folk- och stadsbibliotek som inrättat lyssnarrum. Vid bibliotekens musikavdelningar – diskotek med tidens terminologi – fick låntagaren ”sin skiva vid disken och försvinner in i stillheten”. Att lyssna på ”seriös musik” – även det en återkommande, tidstypisk term – var som att försjunka i en god bok. Men på Luleå stadsbibliotek framhöll Willers, ja där stod till och med dansskivor till förfogande. Även tidningen Arbetaren menade att Willers serverat ”intressanta upplysningar om bibliotekens allt livligare samlande och utlåning av grammofonskivor”. Expressen framhöll i sin tur att Willers ”fakta och önskningar [om] den nya biblioteksformen, skivarkiv” lovade gott inför framtiden.Det är en mediehistorisk ironi att Uno Willers grammofontimme hösten 1955 inte bevarats av Sveriges Radio. Äldre radioinspelningar har endast sparas i begränsad omfattning och Willers program tillhör tyvärr den kategori som skickades ut i etern – och därefter aldrig hördes av. Vad riksbibliotekarien egentligen pratade om går det därför bara att rekonstruera utifrån det tryckta kulturarv som sedan trehundra år bevarats på det nationalbibliotek han var chef över. Det hela är något av en mediearkivarisk malör eftersom ”En grammofontimme med Uno Willers” var allra första gången som riksbibliotekarien publikt lanserade idén om ett ”centralt skivbibliotek” (Arbetaren), alternativt kallat ett ”statligt arkiv [med] varje inhemsk grammofonskiva” (DN). Exakt hur Willers formulerade sig är oklart, men hans uppslag skulle sedermera omsättas i både ett Nationalfonotek och så småningom i en utvidgning av den nationella pliktexemplarslagen till att omfatta även audiovisuellt material. Willers tanke var enkel: på samma sätt som pliktexemplarslagen stipulerade att ett exemplar av varje trycksak skulle levereras till Kungliga biblioteket så borde skivbolagen skicka sina nypressade grammofonskivor till Humlegården i Stockholm. Förebilden var internationell; ”så sker i de stora kulturländerna”, menade DN. ”Inte bara toner skulle på det sättet förvaras, utan också intalade plattor. Hjalmar Brantings inlägg i rösträttsfrågan 1918 och ett skoltal av [ärkebiskop] Nathan Söderblom” – som Willers spelade i sitt program – ”visade vad som kunde vinnas i den vägen”. Frågan följdes upp i en artikel i Svenska Dagbladet dagen därpå. Den handlade både om de många diskotek som etablerats på landets folkbibliotek och de sätt som Willers tänkte sig ett centralt skivarkiv. Uppenbarligen var franska Phonothèque Nationale ett föredöme för honom. Willers aviserade att han hade för avsikt att ta upp frågan med landets skivproducenter, något han möjligen också berörde i sitt radioprogram. ”Att söka få fram en lagstadgad leverans enligt franskt mönster blir väl inte aktuellt. Jag tror på en frivillig anslutning som en snabbare väg”, menade riksbibliotekarien – ord som skulle visa sig bli betydelsefulla framgent.
Före 1960 innehöll Kungl.bibliotekets årsberättelse knappt ett ord om radio – än mindre om enskilda radioprogram. Men i Riksbibliotekariens ämbetsberättelse, som Willers från och med 1959 kallade KB:s årsredovisning, så återkom han till sitt eget radioprogram från 1955. Såsom han aviserat hade han nämligen tagit kontakt med representanter för den svenska grammofonskiveindustrin liksom med Radiotjänst. I november 1955 hade en grupp herrar (får man förmoda) samlats på KB för ”en preliminär diskussion av frågan om en central arkivering av svenska grammofonskivor”, detta enligt ett (dessvärre) förkommet mötesprotokoll. De närvarande skivproducenterna hade förklarat sig vara villiga att ställa ett exemplar av varje skiva med svenskt innehåll – ”tal av svenskar, musik av svenska tonsättare eller med svenska exekutörer” – till det kommande skivarkivets förfogande, förutsatt att skivbranschen inte behövde betala försäljningsskatt på dessa frivilliga grammofonexemplar. Det var en hel drös skivbolag som var närvarande på KB, i regel i egenskap som filialer till internationella aktörer: Svenska Philips-Sonora, Svenska Siemens, Swedish Society Discofil – som trots namnet var ett svenskt skivbolag med fokus på klassisk musik inspelad med hög ljudkvalitet – samt Skandinaviska Grammophon, den senare en underavdelning till brittiska The Gramophone Co., Emil Berliners skapelse samt etiketten Husbondens röst. Att Radiotjänst medverkade var också symptomatiskt; Sveriges Radio – som bolaget kallade sig efter 1957 – ägde landets absolut största samling med grammofonskivor. Riksradions grammofonarkiv hade påbörjats redan 1928. Men Sveriges Radio var förstås ingen statlig arkivinstitution, snarare ett företagsarkiv som använde sina grammofonskivor i programsyfte. Och något bevarandeansvar förelåg förstås inte hos SR. Att Willers eget radioprogram 1955 inte sparats bär syn för sägen, och framöver skulle landets större kulturarvsinstitutioner (främst KB och Riksarkivet) återkommande ha synpunkter på Sveriges Radios mediala arkivpraktiker.Svensk musikhistorisk forskning har i detalj kartlagt ljud- och reproduktionsteknikernas kultur- och mediehistoria under första halvan av 1900-talet. Det är en historia som delvis handlade om att uppgradera inspelad musik, vilken under lång tid motarbetades och ofta betraktades som sekundär och rent av perifer i jämförelse med musikframträdanden och konserter. Om poeten och teaterkritikern Bo Bergmans recension av Victor Sjöströms Terje Vigen (1917) av filmhistorisk forskning lyfts fram som en vändpunkt varefter spelfilm kunde betraktas som konst, har musikvetaren Ulrik Volgsten hävdat att 1928 utgjorde en snarlik brytpunkt för den inspelade grammofonmusiken. För då började musikskribenten och kompositören Moses Pergament att publicera en serie skärskådande skivrecensioner under rubriken ”Grammofonmusik under kritik” i Svenska Dagbladet, vilka bland annat kom att behandla ”de tekniska förbättringar som grammofonen genomgått, samt kulturella och underhållningsmässiga företräden hos både seriösa och populära repertoarer”. Grammofonskivor betraktades till en början inte som ett specifikt ljudmedium, snarare som en del av skivspelaren. Men under mellankrigstiden introducerades den elektriska fonogramteknologin, med följden att musikbranschen började delas upp i hårdvaruföretag (grammofoner) och mjukvara (inspelningar). De senare så kallade skivbolagen publicerade musik med olika etikettnamn, knutna till en bestämd repertoar (ett för konstmusik, ett för jazz etcetera). Under andra världskriget stagnerade den tekniska utvecklingen inom radio- och grammofonindustrin, men efterkrigstiden kom att präglas av en stark expansion av musikbranschen. Musikvetaren Pekka Gronow – under lång tid chef för den finska rundradions grammofonarkiv och ljudarkiv – har hävdat att det 1945 enbart i USA såldes 200 miljoner grammofonskivor. Inspelningstekniken förbättrades och stenkakor (78-varvsskivor) kom att ersättas av nya format, framför allt LP-skivan (long play eller long playing) med just längre speltid. I en historik i Fonogrammen i musiklivet (SOU 1971:73) hette det att ”avsättningen av grammofoner och grammofonskivor [ökade] högst avsevärt [under 1950-talet]. Orsakerna härtill var många. Det rådde i det hela taget goda konjunkturer med stigande köpkraft i alla folklager”. Ökad kvalitet på inspelningar skapade också ett intresse för bättre uppspelningsapparater, speciellt efter det att stereotekniken introducerats mot slutet av 1950-talet. I samma utredning framgick (med statistik från IFPI, International Federation of the Phonographic Industry) att försäljningen av skivor per individ år 1957 uppgick till 1,6 i USA och 1,4 i England. I Sverige köpte varje svensk 0,6 grammofonskiva i genomsnitt – vilket motsvarade cirka fyra miljoner sålda skivor detta år.
Riksbibliotekarie Uno Willers propå 1955 om inrättandet av ett statligt skivarkiv måste betraktas utifrån den framväxande mediala inspelningskontext som jag i korta ordalag skrivit fram. Grammofonskivor blev alltmer populära kring 1950, i synnerhet LP-skivor. Som Willers påpekade i sitt radioprogram så var folkbibliotekssektorns inrättande av diskotek ett svar på den utvecklingen. Men om jag i mitt förra kapitel om film beskrev hur de Filmhistoriska Samlingarna utvecklade sig till ett slags pappersarkiv om film, så hade Willers idé om ett grammofonarkiv en helt annan mediemateriell framtoning. Till skillnad från celluloidremsor var grammofonskivor biblioteksvänliga objekt med omslag, titel och artist som påminde om böcker (och andra tryckalster). Betraktade som insamlingsobjekt var skivor och böcker snarlika. Visserligen krävde grammofonskivor en apparatur för avlyssning, men skivor kunde liksom böcker ordnas i hyllor, samlas och förtecknas på ungefär samma sätt. Det är talande att Sveriges allmänna biblioteksförening redan 1962 gav ut en småskrift med titeln Grundläggande katalogregler för svenska diskotek. Om Einar Lauritzen hävdade att insamlandet av filmrelaterat material inte sågs med blida ögon av biblioteks- och arkivsektorn i efterkrigstidens Sverige, så låg det nära till hand att tro att bevarandet av inspelad musik var suspekt av snarlika skäl. Men så var inte fallet, för om mediematerialiteten var en gemensam nämnare mellan böcker och skivor så var läsar- och lyssnarpraktiken också likartad. Tystnad och läsro har av tradition karakteriserat biblioteksrummet, de kan förefalla helt inkommensurabelt med grammofonlyssnande. Men med hörlurar var musiklyssnande på bibliotek en mycket tyst verksamhet – i paritet med bokläsande försvann biblioteksbesökaren in i stillheten – även om hörlurens mediehistoria ännu är ett oskrivet kapitel.
Det här kapitlet handlar om framväxten av inspelade musiksamlingar på bibliotek och arkiv under 1950-talet, men fokuserar framför allt på det Nationalfonotek som byggdes upp på Kungliga biblioteket under 1960-talet. Det är en institution som tidigare musikhistorisk forskning intresserar sig mycket sparsamt för – och då mest i förbigående. I sin närmast encyklopediska genomgång av ämnesområdet musikvetenskap noterade Ingmar Bengtsson exempelvis i början av 1970-talet med endast en mening att Nationalfonoteket hade en skivsamling. På samma sätt tog tidens statliga utredningar sparsamt notis om Nationalfonotekets verksamhet, exempelvis (med en rad) i Utbildning för bibliotek, arkiv och informatik (SOU 1969: 37) och Ny kulturpolitik (SOU 1972:66). Ett undantag utgörs av den tidigare nämnda utredningen Fonogrammen i musiklivet (något som jag återkommer till). I musikvetenskapliga sammanhang kom Nationalfonotekets verksamhet därför främst att uppmärksammas genom de diskografier som fonotekets medarbetare Ulf Abel och Björn Englund (samt Karleric Liliedahl) sammanställde under en lång serie av år, exempelvis genom kartläggning av den svenska grammofonproduktion under den så kallade 78-varvsepoken. De inkluderade också förteckningar av sådant som inspelade Svenska diktarröster, liksom diskografier av enskilda artister, bland andra revykungen Ernst Rolf och schlagersångaren Harry Brandelius.Att musikvetare (varken då eller nu) inte ägnade speciellt många tankar åt Nationalfonoteket hindrade inte att denna mediearkivariska institution uppmärksammades i andra sammanhang. Materialet i dagspressen är rikhaltigt och Willers såg också till att hans fonotek figurerade i riksdagssammanhang. I ett PM 1967 försökte han exempelvis få till stånd att röstprov av alla riksdagens medlemmar skulle spelas in, ett uppslag som i princip var detsamma som Nils Flygs filmarkivariska motion från 1936. Willers förefaller också haft kontakt med ett antal folkpartister som 1967 motionerade om ökade resurser till ”landets riksfonotek”, och ett år senare invigde ecklesiastikminister Olof Palme ”en klingande utställning” som firade Nationalfonotekets första tio år, en invigning som passande nog spelades in på ljudband. I detta kapitel kommer jag just att använda en hel del ljudande empiri, för även om Willers radioprogram 1955 gått förlorat finns det gott om andra inspelningar, både på ljudband, skiva och i radio. I början av 1980-talet gav Englund exempelvis ut en grammofonskiva med inspelningar från och kommentarer om Nationalfonoteket, Ett svenskt ljudarkiv 25 år. Om det förra kapitlet handlade om hur en filmarkivarisk diskurs växte fram i Sverige under efterkrigstiden är det nu alltså istället musik och ljud som står i centrum. För Nationalfonoteket – eller Ljudarkivet som det till en början kallades i KB:s årsberättelser – handlade lika mycket om ljudande dokumentärt material som om musik. ”Nationalfonotekets material omfattar svenska grammofonskivor och ljudband – framställda dels i Sverige, dels utomlands med svensk musik/text/exekutör – samt dessutom utländskt ljudmaterial av historiskt eller litteraturhistoriskt intresse”, som Willers slog fast i ljudarkivets första nominalkatalog 1962.