Om DAK
Under perioden 1930 till 1990 etablerades en rad olika audivisuella arkiv i Sverige: Grammofonarkivet på Radiotjänst, de Filmhistoriska Samlingarna på Tekniska museet, Inspelningsarkivet (för radio) på Sveriges Radio, Nationalfonoteket på Kungliga biblioteket, Filmarkivet (för television) på Sveriges Radio, Svenska Filminstitutets filmarkiv – samt till sist Arkivet för ljud och bild, där alla medier sammanfördes. Hur dessa arkiv kom till stånd har den mediehistoriska forskningen endast uppmärksammat i enskildheter. Det bokmanus jag arbetar med fokuserar på tre mediemodaliteter – film, ljud och eter – samt en rad svenska arkiv- och biblioteksinstitutioner. Bokens första kapitel tar en av sina utgångspunkter i en politisk motion från 1936 om inrättandet av ett statligt filmarkiv. Då handlade det (liksom tidigare) om att spara dokumentära upptagningar, men bevarandefrågor återkom efter andra världskriget alltmer frekvent, nu med ökat fokus på spelfilm. Vad som intresserar mig är hur en filmarkivarisk diskurs växte fram i Sverige – med olika accenter. I centrum står Einar Lauritzen och de Filmhistoriska Samlingarna som han byggde upp på Tekniska museet, en verksamhet som tidigare filmforskning uppmärksammat i ringa omfattning. Bokens andra kapitel byter medium och ägnar sig åt ljud och musik. Å den ena sidan är jag intresserad av hur landets folkbibliotek vidgade sitt utbud och inkluderade grammofonskivor i tidstypiska diskotek, å den andra sidan redogör jag för framväxten av Nationalfonoteket på KB. Det var en verksamhet som initierades av riksbibliotekarie Uno Willers i slutet av 1950-talet, och som handlade lika mycket om ljudande dokumentärt material som om musik; leveranserna av skivbranschens grammofonskivor till KB var därtill frivilliga. I det tredje kapitlet är det istället etermedier som undersöks och de olika mediearkiv som etablerades på Radiotjänst och Sveriges Radio. Arkivsituationen där var mångmedial och heterogen; den tidiga radion kunde endast sparas på grammofonskivor och den tidiga televisionen på filmbas – ljudband och video var bevarandemedier som introducerades efter hand. Kapitlet handlar om hur etermedier praktiskt kom att bevaras i Sverige under mellan- och efterkrigstiden, liksom välfärdsåren en bit in på 1960-talet. Det var många mediearkivariska diskussioner och debatter som kringgärdade denna verksamhet, både internt på moderbolaget Radiotjänst/Sveriges Radio och i offentligheten. På flera sätt ägnar jag mig åt att beskriva arkiveringen av etermedia – men kanske framför allt bristen på densamma – inom ramen för en institutionellt expansiv organisation. För på Radiotjänst/Sveriges Radio gallrades och kasserades de allra flesta radio- och tv-program. I slutet av 1950-talet höjdes därför röster i offentligheten att SR borde ta ett större ansvar och bevara sina utsändningar, både av forsknings- och kulturarvsmässiga skäl – vilket ledde till inrättandet av Dataarkiveringskommitté (DAK) under 1960-talet, som jag skriver om i kapitel fyra. DAK gjorde tentativa beräkningar som visade att det sparade utbudet av program på SR kunde vara så lågt som fem procent av det som sändes ut i etern. DAK hade rentav en stående och återkommande punkt i sina mötesprotokoll – “Diskuterades: Sveriges Radios arkivproblem”. SR:s bristande arkiveringsprinciper och praktiker varså otillfredsställande att DAK förordade att rikets lagstiftning borde förändras genom införandet av en helt ny pliktexemplarslag – vilket skedde 1979 och innebar att Arkivet för ljud och bild bildades, en institution som står i fokus i bokens sista kapitel. Anslaget till mitt kapitel om DAK ser i skrivande stund ut så här:
I Olof Rydbecks memoarer I maktens närhet handlar ett av kapitlen om vilken relation han som radiochef hade till styrelsen på Sveriges Radio. Enligt instruktion skulle den vara allsidigt sammansatt, men Rydbeck beklagade sig redan vid mitten av 1950-talet över näringslivets svaga representation. Som radiochef skulle Rydbeck vara opartisk, men med sin högborgerliga bakgrund, uppväxt i Djursholm och med en fader som varit en central gestalt i svenskt bankväsende under mellankrigstiden, så var det få som tvivlade på hans politiska hemvist. Saken blev inte bättre efter det att socialdemokraten Per Eckerberg utsetts till SR-styrelsens ordförande 1956. Under hela Rydbecks chefsperiod förblev samme Eckerberg styrelseordförande; de samarbetade väl men emellanåt gnisslade det förmodligen. Rydbeck hävdade i sina memoarer att Eckerberg i sin roll som socialdemokratisk ämbetsman ”tillhörde det härskande etablissemanget”, en kader röda partifunktionärer som under rekordåren tog alltmer och allt större plats. Som tidigare statssekreterare, landshövding och ordförande för Riksbanksfullmäktige – detta vid sidan av att vara styrelseordförande för SR – så låg det något i saken; att Eckerberg kallats vår förste politruk är betecknande. ”Eckerberg såg Sveriges Radio som en del i den ordning som rådde och skulle råda” i den socialdemokratiska välfärdsstaten, påpekade Rydbeck. Det var inte så illa att han via styrelsen ”bedrev socialdemokratisk politik som ordförande”, men där infann sig ibland skuggan av ett tvivel. Eckerberg menade å sin sida i ett senare radioprogram – från 1978, när han avgått som ordförande – att ”det här med radio och tv det var något så förbannat fint att det endast kunde handhas av de särskilt utvalda, som alltså fått något slags andedop, [ett] religiöst samfund närmast som man försökte tränga sig in i”.
Enligt Rydbeck visste de som kände Eckerberg att han hade en förkärlek för ett drastiskt och polemiskt språkbruk. Han var temperamentsfull och blossade lätt upp. Det ”citerade uttalandet har jag bara i utskrift”, påpekade Rydbeck, ”men jag kan utan minsta svårighet både höra och se honom sådan han lät och såg ut när han levererade det”. Rydbecks memoarer publicerades hösten 1990, Eckerberg hade avlidit under våren samma år. Det föll sig naturligt för Rydbeck att minnas sin gamla kollega, men som jag påpekade i det förra kapitlet så var radiochefen ingen större arkivvän – vilket han möjligen ångrade på sin ålders höst. För det radioprogram där Eckerberg sturskt uttalade sig 1978 hade Rydbeck alltså inte tillgång till. Han fick nöja sig med sina minnesbilder och en maskinskriven avskrift – som han återkom till vid två tillfällen i sina memoarer. Det är möjligt att Rydbeck via Radioarkivet – som Inspelningsarkivet bytte namn till 1973 – kunde hittat inspelningen med Eckerberg, men säkert är det inte. Även om de olika arkivnämnderna vid SR bytte namn såg de regelbundet till att gallra och kassera de flesta inspelningar. Inte heller hade Rydbeck haft möjlighet att återfinna radioprogrammet på Arkivet för ljud och bild. Den institutionen fanns då ännu inte eftersom den utvidgade pliktexemplarslagen, enligt vilken radio- och tv-program (liksom fonogram, videogram och film) skulle bevaras för framtiden, först trädde i kraft 1979.
Att Rydbeck i sina memoarer inte lade märke till eller reflekterade över det lätt paradoxala faktum att han som tidigare radiochef inte kunde stödja sina reminiscenser med hjälp av bevarade etermedier säger något om hans syn på arkivfrågor. I memoarerna figurerar även andra, snarlika och närmast dråpliga episoder. Så var det förstås nödvändigt för en radiochef att åtminstone på ett ungefär hänga med i vad som sändes i etern. Det innebar att Rydbeck ”nästan varje kväll måste slå på radio- och tv-apparaten” hemmavid och lyssna eller se program som vare sig ”familjen eller jag i första hand skulle valt”. För radioutsändningar fanns det inspelningsmöjligheter, men de saknades till en början för television. ”Jag var alltså hänvisad till att använda även så kallade hemmakvällar till att se på tv”, påpekade en luttrad Rydbeck, vilket ofta innebar ”ett stort intrång i familjelivet”. Men, tillade han, när det första videobandspelarna dök upp – ”åbäkiga tingestar som [då] ännu var ganska osäkra i drift” – ja, då installerades en sådan på Rydbecks chefskontor för att han ”skulle bli mindre bunden vid tv-apparaten hemmavid”.
Om Rydbeck hade besvär med inspelningar av radio- och tv-program, så var somliga av hans medarbetare långt mer medialt framfusiga. 1962 lät till exempel Stellan Norrlander spela in en film för tv-personalen vid Sveriges Radio om hur Filmarkivet fungerade. Gäst i Filmarkivet: ett realistiskt reportage för TV i TV-miljö kallade han den, en film gjord med glimten i ögat, men som likväl aldrig förefaller ha visats i tv. Likafullt förmedlade den på ett informativt sätt, om än kort – filmen var knappt fem minuter – hur det gick till när filmmaterial från arkivet användes i tv-program. Norrlander själv, med pipa i hand, agerade ciceron och berättarröst. Huvudaktris i filmen var ”fröken Palm” (oklart vad hon hette i förnamn och om hon var medarbetare vid arkivet): under alla förhållanden fick hon via telefon en förfrågan från televisionens kulturredaktion om att ta fram en filmsekvens på ”sju, åtta människor som ser glada ut”. Ja, inledde Norrlander, vad gör fröken Palm nu? Hon måste gå till vår katalog, ”som man söker i på olika sätt” – ett snusförnuftigt påpekande, som om personalen på SR inte kände till hur en kortkatalog fungerade. Men, fortsatte Norrlander, Filmarkivets kataloger var många och innefattade även en systematisk sådan ”som liknade den på ett stadsbibliotek”. Ämnen var där noggrant förtecknade, ”och det är på det sättet som hon här letar efter skrattet”, påpekade arkivchefen lätt förnumstigt. I närbild bläddrade fröken Palm glatt bland korten, och därpå i en extrem närbild hittade hon ett katalogkort med några skrattscener. ”Hon går ner i arkivet”, fortsatte Norrlander. På den ena sidans hyllor fanns där numrerade filmaskar med kopior och ljud och på den andra sidan negativ; på SR sparades all film i små papplådor för att snabb expediering. Efter att hon hittat den aktuella filmasken så laddade hon 16 mm-filmen i ett klippbord för att leta fram den eftersökta skrattsekvensen. ”Sånt plockande och körande av film tar en väldig tid”, påpekade Norrlander, som för att understryka att de uppgifter som medarbetarna i Filmarkivet hade att sköta ofta var tidsödande. Sekvensen på filmremsan märktes därefter upp med små papperslappar, varefter Palm skickade ”en beställning på en kopia till laboratoriet”. Norrlander redogjorde sedan för hur Filmarkivets verksamhet var uppbyggd, med fokus på det praktiska arbetet med att katalogisera filmmaterial. De arkivarier och katalogisatörer som arbetade i arkivet ägnade mycket tid åt att sikta material och förteckna innehåll på olika katalogkort. Normalt rör det sig ”väl om en tjugo eller tjugofem kort” för ett vanligt inslag, påpekade Norrlander, ”men det finns extrema fall på uppemot etthundrafemtio kort [för] invecklade program som till exempel Panorama”. Ja, avslutade arkivchefen, ”nu tror jag att fröken Palm har fått fram de där bilderna på skratt som kulturredaktionen efterfrågade” – varpå följde en lång filmsekvens med skratt.
När jag själv var doktorand i filmvetenskap vid Stockholms universitet under mitten av 1990-talet så arbetade jag med min avhandling (om tidig film) i Filmarkivet på SR, eller rättare sagt i TV-arkivet (namnbytet skedde 1969). Om fröken Palm 1962 letade fram numrerade pappaskar med filmkopior så fungerade TV-arkivet mer än trettio år senare på ungefär samma sätt. Som doktorand beställde jag fram äldre film, personalen försåg mig därefter med travar av pappkartonger i vilket de låg 16 mm-kopior som jag därefter laddade i ett Steenbeck-klippbord. SR införskaffade sådana klippbord under det tidiga 1960-talet; Steenbeck var av tyskt fabrikat (firman grundades 1931) och bolagets klippbord utgjorde under lång tid standardutrustning på de flesta film- och tv-arkiv. Det var roligt att köra film i klippbord, de lämpade sig bättre för filmstudier än videoapparater, men man fick vara försiktig och noggrant trä på filmen korrekt mellan de olika spolarna. Det hände att filmremsan brast. I Norrlanders personalfilm handskades man emellertid inte lika försiktigt med film. Gäst i Filmarkivet inleddes nämligen med att en filmkopia plockades fram ur en ask och höggs sönder på en huggkubbe med yxa. Om det var en anspelning på det fotografi av Norrlander med yxan i högsta hugg som vid ungefär samma tidpunkt figurerat i Dagens Nyheter ska vara osagt. Under alla förhållanden var det ånyo omdömeslöst. Samtidigt var det en påminnelse om Sveriges Radios destruktiva arkivpolitik – som nu även omfattade film och tv. Kasserade filmer högg man bokstavligen sönder; Filmarkivet stoltserade med egen yxa och huggkubb.
Det här kapitlet handlar framför allt om Dataarkiveringskommittén (DAK) och dess arbete, vilken återkommande ägnade sig åt Sveriges Radios mediearkiv. I fokus står därför igen etermedierna radio och tv – men även film, eftersom det också var en medieform som SR arkiverade. På flera sätt hänger kapitlet tätt samman med det föregående, det är institutionen Sveriges Radio som återigen står i centrum liksom medierna film, radio och tv. Men genom DAK har jag försökt att växla perspektiv och använda kommittén för att blicka in i SR:s arkivorganisation så att säga utifrån. Med hjälp av DAK och dess arkivprofession – kommitténs ordförande var riksarkivarie Åke Kromnow – är det också möjligt att adressera den ofta fatala arkivpolitik som SR förde, men på ett annat sätt än tidigare. Om vissa av radions egna medarbetare (såsom Bengt Kyhlberg och Olof Forsén) under decennier förtvivlat försökt att få direktionen att bedriva en mer genomtänkt (och generös) arkivverksamhet (utan respons), så fick en sådan hållning nu enhälligt stöd av en extern arkivkår som stod förbluffad – och inte sällan förfärad – inför den enorma kasseringsverksamhet som SR ägnade sig åt. Mot slutet av 1960-talet gjorde DAK tentativa beräkningar som visade att det totala sparade utbudet av radioprogram kunde vara så lågt som fem procent av det som sändes ut i etern. DAK hade faktiskt en stående och återkommande punkt i sina mötesprotokoll – ”Diskuterades: Sveriges Radios arkivproblem”. I ett internt PM på SR från samma tid, Inspelningsarkivet inför 70-talet, påpekade arkivchefen Karin Beskow Tainsh krasst att ”inspelningsarkivet är en liten enhet som arkiverar ca 5–10 % av radions produktion”. Beskow Tainsh var sedan slutet av 1961 chef för Inspelningsarkivet och därför självskriven i vad som under 1960-talet kallades för Arkivkommittén för radioinspelningar (där beslut om kassering fattades). Som jag skrev i förra kapitlet var hon en mycket kunnig arkivkvinna – men som inte direkt skyltade med den destruktiva arkivpraktik som SR stod för. När Beskow Tainsh som relativt nybliven arkivchef 1963 till exempel publicerade en längre artikel om Inspelningsarkivet i Sveriges Radios årsbok så avslöjade hon inte med en enda rad att merparten av alla radioprogram kasserades. Att fler än nio av tio radioprogram slängdes bort var faktiskt något av ett svenskt raderingsrekord inom offentlig förvaltning (om SR nu kan räknas till denna). Förmodligen går det att hitta aktörer som gallrade lika hårt, men säkerligen ingen med tillnärmelsevis samma allmänintresse som programutbudet på SR. Att Sveriges Radio kasserade och avmagnetiserade äldre inspelningar var som jag påtalade i förra kapitlet bekant, men inte den reella omfattningen av programbolagets närmast drakoniska utgallring. Det var på flera sätt en väl bevarad hemlighet på SR, den höga gallringsprocenten offentliggjordes aldrig. Men i regel kasserades alltså omkring 90 procent av alla sändningar, år efter år, decennium efter decennium.
Inrättandet av Dataarkiveringskommittén var på flera sätt ett resultat av att SR gallrade sina program så hårt. Men det tog tid innan statsmakterna uppmärksammade detta problem och tog tag i frågan. Visserligen hade staten tilldelat SR medel ur det särskilda forskningsanslaget för att säkerställa att äldre radioinspelningar kunde bevaras, men den pengapåsen var löjligt liten. När det gäller DAK:s tillblivelse spelade den tidigare föredragschefen på Radiotjänst, Ingvar Andersson, en viktig roll. Han utsågs 1950 till riksarkivarie, och det var i den egenskapen som han våren 1961 skickade en skrivelse till Ecklesiastikdepartementet i vilken han vördsamt hemställde att ecklesiastikminister Ragnar Edenman – samme minister som ett år senare skulle inviga Nationalfonoteket på KB – borde ”föranstalta om en utredning [kring] problemen rörande bild- och ljudupptagningar samt deras vård, bevarande och tillhandahållande”. Andersson menade att det främst var två ”huvudarter av material” som borde undersökas, ”ljudupptagningar och film”. Men i skrivelsen resonerade han även om folkbibliotekens diskotek, de Filmhistoriska Samlingarna på Tekniska museet, ljudfilmen som historisk källa – med explicit referens till Gardar Sahlbergs klippfilm När seklet var ungt – samt till mediearkiven på Sveriges Radio. Det var, kort sagt, en skrivelse som adresserade flera av de mediearkivariska frågor som jag tidigare skrivit om i den här boken. Därtill: Anderssons vördsamma hemställan var faktiskt den text som initierade en bredare diskussion kring hur ett statligt ansvarstagande för att bevara medier och det audiovisuella kulturarvet borde se ut, på ett sätt som liknade det ansvar som togs för tryckt material. Ofta är det Anderssons efterträdare som riksarkivarie, Åke Kromnow, som brukar få äran av att ha utvidgat pliktexemplarslagen under det sena 1970-talet, vilket var en stor bedrift av DAK och av honom personligen. Men, som jag beskriver i det följande, så spelade Andersson en central roll i sammanhanget, inte minst som en sorts första initiativtagare. Här fanns också andra mediala förbindelser; Andersson korresponderade exempelvis med Gardar Sahlberg på SF i början av 1960-talet och kom under 1963 att tillsammans med Harry Schein (som då ännu inte blivit chef för Svenska Filminstitutet) att agera utredare av Sveriges Radios inköp av SF:s journalfilmsarkiv. Som jag skriver om i detta kapitel så var det en affär med ett betydande arkivintresse för Sveriges Radio, inte minst eftersom den handlade om att utöka Filmarkivet på SR – snarare än att som annars (alltid) minska beståndet.
Ingvar Andersson var kanske den mest namnkunniga deltagaren på den arkivkonferens som Sveriges Radio var värd för sommaren 1959. Som jag skrev om i förra kapitlet handlade den i stor utsträckning om huruvida forskare skulle beredas möjligheten att vetenskapligt studera radio- och tv-program på SR – något som skulle visa sig vara mer eller mindre omöjligt trots ett nytt radiohus. Att Andersson i sin skrivelse till Ecklesiastikdepartementet 1961 också var bekymrad över bristande forskaraccess på SR är därför inte förvånande. Ett återkommande tema i detta kapitel är såtillvida inte endast arkivproblemen på SR, utan även hur massmedieforskningen under 1960-talet växte sig allt starkare, och för vilken tillgången till äldre etermedier var av vikt. Grundfrågan för DAK var på många sätt hur forskningens behov och möjligheter att studera audiovisuella medier skulle organiseras. Ett omfattande förarbete kring denna fråga utfördes inom ramen för 1960 års radioutredning, något jag redogör för i kapitlet. Den resulterade i två omfattande betänkanden, Radions och televisionens framtid i Sverige I & II (SOU 1965:20/21), varav det ena till stor del handlade om just forskningsfrågor. I radioutredningens expertgrupp för forskning (RAFF) ingick Gunnar Hallingberg – en herre som jag inledde förra kapitlet med – och denne pläderade även sin bok Kultur för miljoner från 1963 för utökad forskaraccess till arkiverade etermedier. Sådan arkivforskning ”borde ha framtiden för sig” menade han. Men direktionen på SR visade sig vara ovanligt kallsinniga inför 1960 års radioutredning. ”Den satt till 1965 och sprutade ur sig uppslag och förslag”, menade Rydbeck föraktfullt i sina memoarer, de ”var antingen dödfödda från början eller mer eller mindre överspelade när utredningen var färdig”.
Icke desto mindre artikulerade 1960 års radioutredning för första gången i Sverige behovet av en bred och allsidig massmedieforsknig – som SR inte tog ansvar för, och kanske inte heller borde göra. Likafullt: den så kallade Arkivfrågan utgjorde en egen underrubrik i utredningen, ett textparti där det bland annat framhölls att det funnits ”en oro för att Sveriges Radios arkiveringspolitik [var] alltför restriktiv”. Det var i en sådan lätt diffus mediarkivarisk kontext som DAK tog form i skarven mellan 1960- och 1970-tal, för få utomstående kände till hur restriktiv som SR:s arkivpraktik faktiskt var. Andersson skrivelse från 1961 förblev därtill länge liggande på departementet; när Kromnow 1965 tillträdde som ny riksarkivarie skickade han in en ny promemoria till Ecklesiastikdepartementet – men först 1967 togs beslut om att tillsätta en utredning. Detta kapitel redogör emellertid uttömmande för kommitténs arbete, med fokus på hur Sveriges Radios arkivproblem borde lösas. Å den ena sidan handlade det om hur audiovisuella medier skulle sparas som ett slags framtida nationellt kulturarv, å den andra sidan gällde frågan hur forskare mer generellt skulle beredas möjlighet att studera etermedier. Direktionen på SR hade svårt att hantera DAK; att arkivera sända program ingick liksom inte i uppdraget. Det innebar emellertid att SR mot slutet av 1960-talet i forskningssammanhang hamnade på defensiven. Akademiker från en rad olika discipliner började då göra sina röster hörda i offentligheten, och i mycket skarpa ordalag kritisera det stora programbolagets bristande arkivrutiner. ”Hur fungerar radioarkivet?”, frågade sig exempelvis litteraturvetaren Germund Michanek i en debattartikel i Dagens Nyheter vintern 1968. Kommer framtida forskare ”att förgäves söka i radioarkivet efter en politisk intervju, en moraldebatt, en diskussion mellan författare och konstnärer?” Som tidigare verksam producent på SR hade Michanek viss inblick i den interna arkivverksamheten. Länge trodde han att det mesta sparades, för det borde material göras enligt SR:s arkiveringsprinciper. Men så var inte fallet; de olika arkivnämderna ägnade sig mest åt kassering. Problemet, framhöll Michanek, var att de (liksom redaktionerna) inte följde gängse bevaranderutiner på SR. ”Ännu i nådens år 1968 avmagnetiseras alla program, såvida man inte kan finna ett särdeles övertygande skäl för att bevara det.” Debatten tog fart – för Michaneks artikel var illvilligt illustrerad med fotografiet från 1962 av arkivchef Stellan Norrlander med yxan i högsta hugg. ”Är det på detta sätt som radioarkivering fungerar?”, löd bildtexten.