Riksdagens mediehistoria – om ett kommande bokprojekt
Tillsammans med mina kollegor Johan Jarlbrink vid Umeå universitet och Fredrik Mohammadi Norén vid Malmö universitet håller jag på och skriver en bok om riksdagens mediehistoria. Manuskriptet är dels en effekt av forskningsprojketen Välfärdsstaten analyserad och Swerik – och till dels använder vi mer storskaliga analysmetoder, framför allt av riksdagsprotokollen via gränssnittet SweDeb. Men vad som främst intresserar oss är riksdagens interna medietekniker, något som tidigare statsvetenskaplig forskning och studier inom svensk politisk historia mycket sällan uppmärksammat. För riksdagen har sedan länge varit beroende av en rad kommunikationsformer som villkorat den parlamentariska politikens sätt att fungera: voteringsanläggningen som tillät ledamöter att rösta genom tidsbesparande knapptryck; akustik och högtalaranläggningar som möjliggjort debatter; stenografi som omvandlade muntliga diskussioner till protokolltext; vaktmästare, rörpost och intranät som både cirkulerade och tillgängliggjorde motioner och betänkanden. Vår kommande bok – som vi tänker ska publiceras efter sommaren 2025 – har därför kapitelrubriker som: Rum, Text, Tal, Flöden, Ljud och Räkna. Själv har jag nyligen skrivit klart ett utkast för ett längre kapitel om riksdagens ljudmedier – som bland annat innehåller nedanstående anslag:
Hur det sorlade och lät i Sveriges riksdag är ämnet för detta kapitel. Vi intresserar oss i bred bemärkelse för riksdagens ljudlandskap: vad var det som hördes i riksdagshuset och hur påverkade ljudmiljön (för att använda en anakronistisk term) ledamöternas arbete? Det kan förefalla som en mediehistorisk frågeställning på den parlamentariska marginalen, men det räcker faktiskt med att anföra att tvåkammarriksdagen inte införskaffade mikrofoner och högtalare förrän 1944 (till en början som försöksanläggning). Innan dess var det notoriskt svårt för ledamöter att uppfatta vad som sades i kammaren; de var inte sällan tvungna att ställa sig upp och närma sig talarstolen. Att det tog fyrtio år att köpa in någorlunda adekvat ljudteknik framstår faktiskt som egendomligt, inte minst eftersom riksdagshusets akustik klandrades redan från början; huset stod som sagt klart 1904. Vårt fokus ligger på 1900-talets första hälft, för i riksdagsprotokollen återfinns otaliga exempel på ledamöter som beklagade sig över att de inte hörde diskussioner i kammaren, alternativt att andra ledamöter visade brist på hyfs, störde, småpratade med varandra och var ouppmärksamma, ungefär på det sätt som Lindström framhöll 1933. När sedan mikrofoner och högtalare installerades, ja då försvann snart sådana diskussioner – tekniken blev helt självklar, förutom vid de tillfällen när den upphörde att fungera.
I kamrarna var det inte bara svårt att höra, många ledamöter lyssnade endast med ett halvt öra. Om det förra var en effekt av det senare är svårt att veta. Under alla förhållanden var sorlet i kammaren ett återkommande bekymmer. Ett exempel: i en interpellationsdebatt i andra kammaren våren 1927 (om arbetslöshetskommissionens arbete), anförde socialdemokraten och tidningsredaktören Karl Andersson (1882–1932), att bara en liten del av kammarens ledamöter verkade hänga med i diskussionen, emedan de stora flertalet icke visade ”något som helst intresse för denna fråga. På det hållet inskränker man sig till att föra ett så högljutt sorl i kammaren, att det varit nästan ogörligt att höra vad de talare, som hittills haft ordet, ha yttrat”. I det följande handlar det därför både om ljud och oljud i riksdagshuset, om sorl och hummanden, om voteringssignaler och rytare, om svårigheten att höra från pressläktaren, liksom om de tekniska hjälpmedel som (efter lång tid) togs i bruk för att förbättra den audiella kommunikationen i riksdagshuset och de bägge kamrarna. Tidigare parlamentshistorisk forskning har lyft fram olika former av akustiskt godkännande eller avslag i kammaren, vilka enligt historikern Daniel Morat åtföljde riksdagstal, inklusive häcklande, applåder eller hurrarop, en sorts auditiv kunskap om politisk majoritet (eller avsaknad av densamma). I så måtto utgör vår diskussion en förlängning av bokens första rumsliga kapitel, men också en precisering eftersom vi nu anlägger ett tydligare fokus på sorlet i kammaren, inklusive diskussioner om vad riksdagens ledamöter ansåg vara problemet (och lösningen) på svårigheten att uppfatta det som yttrades. Grundtanken i det följande är att det spelade roll vilket medium som användes för kommunikation. Som vi påpekade i bokens inledning menade riksdagsledamöter emellertid att all medieteknik som installerades i riksdagen borde vara neutral. Men i diskussionerna (i bägge kamrar) synliggjordes gång efter annan att det handlade om synnerligen politiskt laddade frågor. Medier var inte opartiska; i debatter kring radio och så kallade kyrktelefoner (en sorts interntelefoni), liksom senare om mikrofoner och högtalare, blev tekniken nästan omgående till ett slags aktör med partipolitisk agens.
Vad som intresserar oss är därför kammaren som en sorts audiell medieform och kommunikativ infrastruktur, där medieteknik var central för att förbättra och öka ledamöternas uppmärksamhet. Om voteringsklockornas signaler i riksdagshusets inte uppfattades var det förstås ett bekymmer. Och om akustiken i kammaren var så dålig att den som talade inte kunde höras – ja, då var det definitivt ett demokratiskt problem. I korthet, var ljudmediers funktion att öka ledamöternas uppmärksamhet. Det innebar i sin tur att medietekniker producerade ett viss förhållningssätt, vilken i förlängningen påverkade arbetet i kammaren. ”Då voteringsklockorna ljuda”, påpekade Lindström 1933, ”blir det med ens liv i de ledamöter, som befinna sig utanför plenisalarna. De skynda till vederbörande kammare för att lämna sin röst. Iakttager man [vid] dessa tillfällen trappuppgångar och korridorer, som leda till riksdagsrestaurangen, skall man få se en stor hop halvspringande människor, som så fort som möjligt vilja komma till sin kammare.”
Att öka uppmärksamheten i riksdagen var centralt i sammanhanget; brist på densamma är något som ibland sammankopplades med modernitetens intrång. Flera mediehistoriker har till exempel ägnat sig åt uppmärksamhetens historia i relation till ett expanderande medielandskap, främst Jonathan Crary i böcker som Techniques of the observer (1990) och Suspension of perception (2000), men även Petra Löffler i sin studie, Verteilte Aufmerksamkeit. Eine Mediengeschichte der Zerstreuung (2014). Grundtanken har varit att moderna medier förlitade sig på ett slags alert förhållningssätt, men att de samtidigt också producerade en tilltagande uppmärksamhet. Omvandlingen av röstens akustiska läten till elektriska signaler via mikrofoner och högtalare gjorde tal i kammaren enklare att uppfatta. Crary använder nu inte ljud som sina främsta exempel på hur uppmärksamhet kunde framkallas, istället har han framhållit stereoskopiska bilder som det bästa exemplet. I ett stereoskop behövde ögon och blick bokstavligen fokusera och anstränga sig för att uppfatta bildens tredimensionalitet. För ljudmedier gällde samma sak, även om kausala samband där inte är lika enkla att slå fast; sorlet i riksdagen var på flera sätt en sorts audiell spegling av det buller som karakteriserade det moderna storstadslivet. Teknikhistorikern Emily Thompson har i sin bok, The soundscape of modernity: architectural acoustics and the culture of listening in America 1900–1933, hävdat att storstäders oljud ändrade karaktär under moderniteten. I en rapport från Noice Abatement Commission of New York City (som publicerades 1930), hette det bland annat att ”the soundscape of the modern city was no longer dominiated by the sounds of humans or animals, but instead by the noices of modern technology”. Här argumenterar vi naturligtvis inte för att bristen på uppmärksamhet i tvåkammarriksdagen var en följd av huvudstadens urbana utveckling eller modern teknik, men väl för att distraktion utgjorde en central aspekt av det moderna livet – som även präglade riksdagsledamöter. Politiker var vana att komma till tals, och i kammaren hördes förstås somliga mer än andra. Samtidigt: ökad ljudvolym eller att höja rösten är som bekant tydligt märkbar för de flesta av oss.
Forskning om ljud och parlamentshistoria har framför allt uppmärksammat ledamöters retoriska talanger, alternativt hur vokala framträdanden i plenum påverkade politiskt beslutsfattande. Vi är mindre intresserade av vältalighet, och ansluter oss snarare till den forskningstradition som tagit sig an parlament som en sorts reglerat ljudrum, med fokus på exempelvis voteringens akustiska signaler, teknisk ljudåtergivning eller stenografers sätt att omvandla ljud till skrift. Snarlika perspektiv återfinns i boken, Parlamentarische Kulturen in Europa. Das Parlament als Kommunikationsraum (2012). Där har historikern Stefan Haas bland annat undersökt vilka vändpunkter som uppstått för olika parlamentariska arbetsmetoder, ”Zäsuren in der parlamentarischen Arbeitspraxis”, när medier och annan teknisk utrustning som mikrofoner och högtalare introducerades. Mediehistorikern Frank Bösch har i sin tur framhållit att implementeringen av ljudmedier i den tyska riksdagen – från skiv- och bandinspelning till radio – av somliga ledamöter uppfattades som ett slags kontrollförlust över vad som yttrats i kammaren; för till skillnad från stenograferade protokoll kunde inspelningar inte korrigeras i efterhand. Samma skeptiska hållning återfanns i andra länder; BBC tilläts exempelvis inte att sända radio från House of Commons förrän 1975 – och för television dröjde det till 1989.
En annan fråga som uppmärksammats internationellt är hur parlamentens arkitektur påverkade ljudåtergivningen. I en tysk kontext har Morat påpekat att akustiken i Berlins (äldre) riksdagshus före flytten till det nya Reichstagsgebäude i Tiergarten – ett riksdagshus som invigdes 1894, tio år före det svenska – var så dålig att stenografer och journalister där tog hjälp av varandra. I en samtida publikation, Parlament und Stenographie, hette det till och med att ”Parlament, Presse und Stenographie sind heute fast ein unzertrennliches Ganze”. Morat menar att tidens tyska stenografer därför inte bara blev experter på snabbskrift. På grund av kammarens sorl formades de till ett slags hörspecialister, ”professionelle Hörer”, där öronen bidrog till en specifik kunskapsform – Hör-Wissen. I förlängningen av sådana resonemang har historikern Karin Bijsterveld argumenterat för att det under mellankrigstiden uppstod en sorts sonic skills inom en rad områden. Hon fokuserar främst på läkare, vetenskapsmän och ingenjörer, men hennes argument går enkelt att överföra till parlamentariska sammanhang. ”[Sonic skills] include not only listening skills, but also the techniques that doctors, engineers, and scientists need for what they consider an effective use of their listening and recording equipment.” Både i laboratoriet och i riksdagssammanhang gällde det att spetsa öronen; om det inte var nog, ja då var det nödvändigt att införskaffa teknisk utrustning, både för att göra sig hörd och för att förbättra lyssnandet.