DN om forskning
Igår publicerade DN en debattartikel i vilken Bo Rothstein ondgjorde sig över att Vetenskapsrådet ger forskningspengar till humaniora och samhällsvetenskap som inte håller tillräckligt hög internationell standard – antalet citeringar i Google scholar utgjorde måttstock. Själv har jag 314 citeringar om jag söker på mitt eget namn i den databasen; enligt Rothsteins synsätt är forskning under 150 citeringar alls inte internationellt uppmärksammad så min verksamhet är väl inte helt usel. Men knappast lysande; då behöver man några tusen omnämnanden. I princip säger dock dessa citeringar ingenting om den forskningsverksamhet jag ägnat mig åt under de senaste tio åren, vilken bland annat resulterat i tretton böcker. Det bibliometriska tänkandet – importerat från naturvetenskaperna – sprider dock ut sig oroväckande snabbt.
Glädjande nog fick Rothstein idag mothugg på ledarplats i DN av Håkan Boström, Forskning: Lite provinsialism skadar inte, en av de bättre sammanfattande texterna på länge om betydelsen av att också ägna sig åt nationella ämnen, detta i en tilltagande internationell meriteringshets. Som Boström skriver är den centrala frågan “om den humanvetenskapliga forskning som bedrivs i Sverige endast bör ha som syfte att ge bidrag till den internationella fronten.” Det tål verkligen att tänkas på – och vidare:
“Det kan i dag tyckas vara ett lika stort problem att svenska samhällsvetare och humanister är så upptagna med att publicera sig i smala facktidskrifter att de inte har tid eller breda kunskaper nog att engagera sig i samhällsdebatten – och bidra med förståelse och bredare perspektiv på politiken. … För yngre generationer samhällsforskare står i dag valet ofta mellan att låsa in sig på sin kammare och skriva ändlösa variationer på samma tema – ibland skämtsamt kallat meriteringsmakulatur – eller att bredda sig och ta itu med aktuella problem i dagens svenska verklighet. Det senare belönas emellertid klent inom akademin och leder inte sällan till att forskaren i fråga finner sig bättre till rätta vid någon organisation utanför de traditionella universiteten.”
Själv tänker jag i princip dagligen i dessa termer – även om min egen forskningsverksamhet de senaste åren rört sig bort från den strikta akademin. Jag är helt enkelt inte intresserad av att skriva för fem andra kollegor, även om de befinner sig i Kalifornien. Problemet är alltså större än man kan tro; tilldelningen av forskningsmedel reglerar och styr idag såväl publikationsverksamhet som tanke på ett högst otillfredsställande sätt.