Analog mediepolitik
Den senaste tiden har flera utredningar, SOU:er och propositioner presenterats med bäring på hur framtidens mediepolitik bör hantera digitaliseringens utmaningar. Det handlar exempelvis om Public service-utredningen, om Litteraturutredningen, eller om en ny proposition kring filmpolitik (Bättre villkor för svensk film). Igår presenterades därtill undersökningen om Svenskarna och internet, den årliga studien av nationella internet- och medievanor som nu har mer än tio år på nacken. Allting blir internet – är en kort och koncis sammanfattning av den. Och det går snabbare än vi tror.
Intresserar man sig för medielandskapet i stort är det slående hur pass lite dessa olika utredningar har att göra med varandra – trots att de alla otvetydigt bär digitaliseringens närmast fördömda sigill. Alla medie- och kulturformer värnar ständigt om sitt – och samtidigt sitter de numera samman i ett enda gemensamt gränssnitt. Litteraturutredningen vill främja djupt och kontemplativt läsande i en tid av digital flyktighet, en ny medieskatt (snarare än licens) på radio och tv ska garantera dessa medieformers fortlevnad – och film är fortsatt bäst på bio och därför måste också biograferna digitaliseras. 2012 präglas av en analog mediepolitik á la 1970-tal. Redan då fanns förvisso röster mot detta mediala stuprörstänk (som i hög grad är en effekt av hur statsapparaten ser ut). Som en grammofonskiva med hack återkommer jag ständigt till Harry Scheins lilla fundering från 1971 (till utbildningsminister Ingvar Carlsson): ”Det finns en filmutredning, en litteraturutredning, en massmediautredning, presstödsutredning, etc. Dessutom håller jag på med kabel-TV. Är det riktigt att på detta sätt isolera frågorna från varandra? Krävs det inte en sammanhängande informations- och kommunikationspolitik?”. Frågan är lika aktuell idag – som då. Det samhälleliga behovet av en lika bred som övergripande digital medieutredning är större än någonsinn.