Digital humaniora och boolesk logik
Inom det forskningsfält jag själv är verksam – mediestudier i vid bemärkelse – händer för närvarande det mest spännande initiativen i olika former av digitala medieprojekt. Det är inte speciellt konstigt givet medieutvecklingen; till och med filminstitutet inser numera att de måste digitalisera sitt arkiv. Digital humaniora är ett ofta använt paraplybegrepp för olika former av humanistisk forskning med digitala förtecken. Frågan är emellertid hur forskningsfält som exempelvis mediestudier och digital humaniora egentligen relaterar till varandra? Det finns naturligtvis flera beröringspunkter men än så länge är de i mycket separerade; få medievetare skulle idag se sig som digitala humanister (även om jag själv står och väger i frågan).
I ämnet har Jason Rhody nyligen skrivit en intressant bloggpost, The Boolean Logic of the Digital Humanities. Där påpekar han boolesk logik möjligen kan komma till undsättning: “boolean logic is a relatively straight-forward series of choices (AND, OR, NOT) that can generate complex results; it’s also a method that can control fields and establish taxonomies. … Instead of focusing only on defining [Digital Humanities], as though we can come to a single result from a complex Boolean query, I’d like to suggest that we also consider the practice of DH as a recurring process of refining. Boolean logic presumes winnowing and filtering, but as any scholar who has spent a few hours in the library knows, it also presumes iteration. The value in Boolean logic is that it allows us to start with some basic principles and come to very different results of equal value.” Digital humaniora blir här alltså till ett slags processliknande praktik med vars hjälp man exempelvis kan bedriva mediestudier. Det förefaller som ett produktivt sätt att se på saken. Den egna ämnesidentiteten behöver inte överges – men kan samtidigt tilldelas drivkraft genom en ny uppsättning digitala verktyg och instrument.