En datalogisk ond cirkel
Idag har jag publicerat en kommentar i SvD apropå den så kallade Prismaffären där det avslöjats att National Security Agency samarbetat med ett antal amerikanska teknik- och webbföretag. Artikeln, En datalogisk ond cirkel har slutits ger en kort historik över det som inträffat. En något längre version av texten lyder så här:
Precis samtidigt som Prismaffären briserade och det avslöjades att National Security Agency samarbetet med ett antal amerikanska teknik- och webbföretag, lanserade ett av dem, Apple, en helt ny produktlinje och ett kommande mobilt operativsystem, iOS7. En tillfällighet kanhända. Ändå finns här flera kopplingar som delvis kastar ett nytt ljus på människors nätbeteende och allas vårt förhållande till datorer och mobila kloner. En sorts datalogisk ond cirkel verkar nämligen att ha slutits. Hårddraget är datorn en produkt av kalla kriget. Dess militära potential att beräkna och övervaka var anledningen till att USA under efterkrigstiden satsade miljarder dollar i ett militär-industriellt komplex med numeriska förtecken. Övervakning var här ingen anomali – snarare default. Efterkrigstidens kulturella föreställningar om det framväxande datorsamhället är därför knappast speciellt insmickrande. I tidens science fiction vimlar det exempelvis av pessimistiska datadystopier, från George Orwell till Philip K. Dick eller Hannes Alféns satir, Sagan om den stora datamaskinen (1966) – som vet allt om alla och där människorna till slut frivilligt lämnar ifrån sig förmågan att tänka till datorna. Mest känd är förstås den lika elaka som suggestiva superdatorn HAL i boken och filmen 2001. Trots en bokstavskombination som gjorde att den alltid skulle ligga ett steg före IBM, löper ju HAL amok och tar kål på hela rymdskeppets besättning.
1984 lanserade Apple sin första Macdator – detta i en berömd reklamfilm där en kvinna på orwellskt manér slungade en slägga på den allerstädes närvarande storebror IBM som dominerat datamarknaden. Den kongeniala slutklämmen – ”And you’ll see why 1984 won’t be like ”1984” – aviserade att Apple med sina nya hemmadatorer skulle revolutionera datoranvändningen. Storebror skulle inte längre se dig, och såtillvida är det synnerligen ironiskt att just Apple samarbetat inom Prismprogrammet. Åttiotalet framstår som en period då synen på datorer förskjuts. Som Fred Turner påpekat i boken, From counterculture to cyberculture är en av datorhistoriens mest fascinerande omställningar hur föreställningen om den lika gigantiska som avhumaniserade mainframe-maskinen – symboliserad av ”Big Blue” (IBM) med kalla-krigs-teknokrater redo att när som helst trycka på domedagsknappen – gradvis ersätts av idén om att personliga, små Mac och PC-datorer är demokratins och det fria informationsutbytets stora hopp. Den datorisering av samhället som tidigare betraktats som ett hot hade alltså ett kvartssekel senare ersatts av närmast utopiska föreställningar där det inte längre verkade finnas någon gräns för vad de personliga små datorerna och deras mjukvara kunde åstadkomma. Det är föreställningar som accentueras närmast exponentiellt av internets och webbens publika framväxt under nittiotalet.
Men nu har alltså denna data- och cyberoptimism fått sig en rejäl knäck. Människor förändrar visserligen inte sina data- och nätbeteenden i första taget, men genom Prismaffärens mediala uppmärksamhet kommer nog ånyo föreställningar om det dystopiska datasamhället att växa fram. Medvetenheten ökar att kod faktiskt aldrig är (och har varit) något som man kan lita på.