Mediemätningens paradoxer
En av de frågor jag funderar en del över för närvarande är glappet mellan analoga mediemätningar och sådana som sker digitalt – så att säga i mediet. I veckan presenterades till exempel den stora SOM-undersökningen, vilken som vanligt är intressant läsning. Attitydundersökningarna är det inte mycket att orda om, värre är det med mediemätandet. Svarsfrekvensen på denna typ av enkätforskning sjunker nämligen stadigt, och bland yngre svarsgrupper ligger den så lågt som under 30 procent. Redan förra året påtalade SOM själva att “medievanefrågor påverkas mest av skevheten i svarsunderlaget och attitydfrågor påverkas mycket lite.” Frågan är emellertid vilken relevans som undersökningarna egentligen här. Som jag skrev i en artikel i veckan (som publiceras på Mittmedias nya kultursidor i början av maj) så finns det för närvarande ett betydande glapp mellan mediebransch (där allt stavas d a t a) och akademin: “I en tid när branschperspektiv på hur medieanvändning undersöks drastiskt ändrat karaktär, så fortsätter den traditionella medievetenskapen att kvantitativt studera medievanor med sedan länge etablerade analoga metoder och fokusgrupper, som om ”det digitala” inte fanns. Trots att enkätskolket ökar – svarsfrekvensen för Nordicoms Mediebarometer var förra året 74 procent, en siffra som stadigt minskar – så uppmanas medborgare att i telefonintervjuer eller på pappersenkäter med blyertspennan i högsta hugg, kryssa i hur mycket ‘internet’ de använder, hur mycket strömmande musik de lyssnar på eller hur mycket ‘nyheter’ de läser. I senaste Mediebarometern kan man ta del av ‘lyssnande till musik på … vinylskiva’.” Min poäng är i sammanhanget ganska enkel: självuppskattad medieanvändning är idag speciellt paradoxal eftersom alla digitala aktörer på fältet har mer detaljerad data än någonsin.