I mediernas tid
Sommaren 1967 tillkallade dåvarande ecklesistikministern Ragnar Edenman en grupp sakkunniga med uppgift att bland annat se över hur man bäst långtidsarkiverade modern tid. Syftet var inte att på traditionellt manér utreda hur man exempelvis skulle samla ihop föremål som vittnade om samhällelig och kulturell förändring. En rationell och framåtblickande välfärdsstat krävde moderna arkivmedier som dokumentationsverktyg för att på allvar känna sig själv. Vad som föranledde det hela och oroade ecklesistikministern var ”den snabba tekniska utvecklingen”. Men han insåg också att samtiden förde med sig ”nya metoder för att ta upp och lagra information”. Farhågorna var dock inte nya; filmen hade exempelvis på samma sätt apostroferats som universellt dokumentationsverktyg inom olika kulturarvsinstitutioner ett halvt sekel tidigare. Tekniken hade då visserligen inte skrämt lika mycket som den utgjort en arkivarisk tillfällighet. På samma sätt var framtiden för ecklesistikminister Edenman både ett hot, och en möjlighet – men bara så länge man använde samma tekniska tillvägagångssätt som var själva upprinnelsen till de info-arkivariska problem som uppstått. Endast datorer och databärare som ”hålkort, hålremsor, skivor, magnetband, magnetiska kortminnen samt olika mikrofotografiska media”, påpekade Edenman i ett anförande, kunde lagra all den information som det alltmer datoriserade informationssamhället genererade.
“I mediernas tid”, I utkanter och marginaler. 31 texter om kulturhistoria (red.) Marianne Larsson, Anneli Palmsköld, Helena Hörnfelt & Lars-Eric Jönsson (Stockholm: Nordiska museet, 2015).