Google Docs, digital humaniora & akademiskt samarbete
Till en kommande svensk antologi om digital humaniora – redigerad av Julia Pennlert och PO Erixon – skriver jag för närvarande en text om akademiskt samarbete med utgångspunkt i programvaran Google Docs. Bokkapitlet ska ha en ingress, vilken lyder som följer: “Centralt för forskningsfältet digital humaniora (DH) är att digital teknik per definition främjar samarbete. Texter kan exempelvis numera enkelt skrivas fram tillsammans. En av den humanistiska forskningens kanske största utmaningar är därför uppgörelsen med det romantiska (och manliga) forskargeniet som i ensamhet läser, tänker, forskar – och själv skriver ner sina tankar. Att i nätverkens tidsålder bedriva humanvetenskapligt forskning i enskildhet i framstår därför som något av en anomali. Programvaran Google Docs är idag den kanske tydligaste och vanligaste symbolen för denna utveckling. Detta bokkapitel beskriver på DH-manér utvecklingen av och idéerna bakom denna mjukvara – liksom dess ökade popularitet och konkreta användning. Med utgångspunkt i några personliga erfarenheter av att använda Google Docs i forskningsprojekt, artikel- och ansökningsskrivande, resonerar kapitlet också om de sätt som denna vardaglig mjukvara förändrat det humanvetenskapliga (sam)arbetet.” Jag har kommit en bit på vägen med min text – och i nuvarande form ser de första sidorna ut så här:
I. Gödeltal
Det framstår som något av en ironi att den närmast oöverträffade nidbilden av den digitale humanisten uppträder redan före detta forskningsfälts egentliga existens. ”Jag har kodat båda böckerna nu, med optisk läsning”, heter det nämligen i Lars Gustafssons Tennisspelarna från 1977. Det är dataoperatören Chris som i en betongbunker långt under jorden i Fort Worth (Texas) sitter och matar in bland annat Strindbergs Inferno i ”computorn”. Han är uttråkad efter att i timmar ha spanat efter ”små vita prickar” på den ”självlysande kartan över Södra luftförsvarsområdet” – och istället kodar han Strindberg.
Det tog hela natten och jag är öm i fingrarna av allt bläddrandet. Nu på morgonen håller maskinen på att gödelnumrera alltihop. …
– Förlåt, vad menar du med gödelnumrera? …
– Va? Jaså. Vet du inte det? Man numrerar alla bokstäver i alfabetet, alla skiljetecken och skaffar ett särskilt nummer för ordmellanrum. Sen tar du produkten av det för varje sats. Och sen tar du primtalen och höjer dem till dom där produkterna så att dom blir potenser av primtalen. Eftersom varje heltal är entydigt bestämt av sina primfaktorer har du märkt varje sats på det sättet, så att den aldrig mera kan komma bort. Sen är det bara att multiplicera satsernas gödeltal med varandra, så får du bokens gödeltal.
– Det måste bli rätt stora tal?
– Det blir det …
– Kul. Och vad kommer ut?
– Jag har ingen aning. Jo, det blir en tredje bok förstås. Den tredje boken om Inferno (Gustafsson 1977: xxx)
Är man kritiskt inställd till forskningsfältet digital humaniora (DH) – och det finns det många som är – uppfattar man det gärna på just detta sätt: “Kul. Och vad kommer ut?” Digital humaniora handlar nu visserligen sällan om ”böckers gödeltal”, men räknas görs det friskt. Det var fallet under sjuttiotalet, då under namnet ”humanities computing” – vilket Lars Gustafsson säkerligen kom i kontakt med under sin tid som gästlärare vid University of Texas – och så är fallet idag. Utan att darra på manschetten proklamerade exempelvis litteraturvetaren Andrew Piper för något år sedan att, ”there will be numbers”, vilket var titeln på hans programmatiska inledningstext till tidskriften, Journal of Cultural Analytics (Piper 2016). I jämförelse med traditionell humaniora handlar digital humaniora inte sällan om att med datorers hjälp gå från analys av det specifika mot det kulturellt mer omfattande och generella. För det behöver man i regel räkna, och digital humaniora kan åtminstone ställvis beskrivas som numerisk analys av kultur och kulturella uttryck. Det irriterar somliga och har gjort att den mest bryska kritiken av digital humaniora ofta tagit avstamp i en sorts numerisk aversion (Fish 2012; Fish 2015). Men lika viktigt som det är att räkna inom digital humaniora – är det att samarbeta.
II. ”A Good Without Qualification”
Organisationsforskaren Lynne Siemens har i flera artiklar undersökt hur och på vilka sätt som digitala humanister samarbetar. Bland annat har hon intervjuat flera DH-forskarteam från ett distinkt organisations- och beteendvetenskapligt perspektiv (Siemens 2009; Siemens et. al. 2011; Siemens 2012). Traditionellt, betonar hon, har forskning inom humaniora betraktats som en sort soloprestationer: ”solo efforts by academics involving little direct collaboration with others, a model reinforced through doctoral studies and beyond.” I traditionella humanvetenskapliga sammanhang framstår därför digital humaniora som en sorts undantag. ”Given that the nature of research work involves computers and a variety of skills and expertise, Digital Humanities researchers are working collaboratively within their institutions and with others nationally and internationally to undertake this research.” Den här typen av akademiskt samarbete, menar Siemens, har många fördelar. ”[A] larger network of individuals with a variety of skills and knowledge creates a richness of interaction and synergies that is often not found in solitary research. [In addition] team research ensures that knowledge gaps are addressed” (Siemens 2009).Lynne Siemens är långt ifrån ensam att betrakta samarbete inom digital humaniora på detta sätt. Ny sätt att bedriva forskning – och för humaniora annorlunda former av kunskapsproduktion än gängse – är något som intar en framskjuten position när digital humaniora presenteras. På de första sidorna av den (symptomatiskt nog) samskrivna boken, Digital_Humanities påtalas exempelvis att i kontrast till humanvetenskapernas ”traditional forms of scholarship, digital approaches are conspicuously collaborative and generative, even as they remain grounded in the traditions of humanistic inquiry” (Burdick et. al. 2012: 3). Beträffande utvecklingen av nya former av humanvetenskapligt samarbete är digital humaniora därför på flera sätt en föregångare. Det har också visat sig vara svårt att avfärda DH-fältet om nya akademiska samarbetsformer betonas (snarare än exempelvis numerisk analys). Som forskningspraktik uppvisar DH-fältet flera likheter med medicinsk forskning eller den matematisk-naturvetenskapliga sektorn, vilka av tradition är starka vetenskapliga ämnesområden. Önskar man stärka humanioras roll gör man därför klokt i att fundera över hur dess forskarpraktik(er) kan uppdateras, exempelvis i linje med den sorts integrativ humaniora som just DH-fältet står för, där forskning ofta är projektbaserad, sker i kluster och involverar olika kompetenser.
De flesta humanister forskar dock i enskildhet. Det har inneburit att man ofta glömt bort, eller åtminstone negligerat, kunskapens och kunskapsbildandets kollektiva och sociala dimensioner. Även om forskningssamarbeten generellt ökat över tid, så består mer än hälften av alla projektansökningar till den humanistiskt orienterade forskningsfinansiären, Riksbankens jubileumsfond fortsatt av enskilda projekt. Många humanister är överens om att det är ett problem – och även här kan digital humanioras nya samarbetsformer tjäna som inspiration. Från mitt eget forskningsperspektiv – jag är verksam i skärningspunkten mellan medievetenskap och digital humaniora – är det just samarbeten med forskare i andra discipliner, med datavetare, utvecklare och programmerare, som gör digital humaniora till ett hyperintressant forskningsfält (Snickars 2016). Utveckling av nya digitala metoder för humanistisk forskning förutsätter i regel tvärvetenskapligt samarbete, liksom att programmerare tidigt kommer in i forskningsprocessen och driver den framåt i återkommande dialog. Den forskningsmiljö jag själv primärt varit verksam i ett par år, Humlab på Umeå universitet, kännetecknas just av sådana kontinuerliga samarbeten mellan forskare och utvecklare.
Naturligtvis kan vetenskapligt samarbete se ut på en mängd olika sätt. Inom forskningsfältet digital humaniora tar det sig förstås en rad olika uttryck, och DH-forskare har bland annat intresserat sig för hur kodbiblioteket GitHub alltmer kommit att fungera som en kunskapsplattform för digital humaniora (Spiro 2016), hur det humanistiska laboratoriet stödjer och underlättar samarbete (Svensson 2016), eller hur akademiskt skrivande kan anamma så kallad crowdsourcing som grundprincip – till boken, Hacking the Academy skickades initialt 300 bidrag till redaktörerna (Cohen & Scheinfeldt 2013). Som den digitale humanisten Willard McCarty påpekat i boken, Collaborative Research in the Digital Humanities, är det dock bara alltför lätt att se på akademiskt samarbete som ”a good without qualification” (2012: 2). Samarbete bör inte omtalas – utan snarare praktiseras och fyllas med innehåll, gärna ’bottom-up’: ”collaboration … must occur on level ground. It must be work (labor) done together … The technically focused researcher must work with not for the non-technically focused scholar” (McCarty 2012: 3–4).
Tanken med det här bokkapitlet är att med fokus på ordbehandlingsprogrammet Google Docs skissera hur digital humaniora – som en sorts akademisk samarbetspraktik – kommit att utmana den traditionella humanistiska synen på vetenskapligt arbete. Just alternativ och dynamisk textproduktion gör att digital publicering varit ett område där digital humaniora befunnit sig i framkant. När den digitala skrivakten blivit default finns det, som Kathleen Fitzpatrick framhållit i flera studier, all anledning att tro att nya (och skiftande) former av kolloborativt skrivande kommer att förändra humaniora (än mer): ”authors [will] focus more on the process of creating scholarly work, with a little less fixation on the end goals of the final product” (Fitzpatrick 2015: 459; Fitzpatrick 2011). Idag framstår programvaran Google Docs som den både tydligaste och vanligaste symbolen för denna utveckling.
Texters dynamiska digitalitet utmanar alltså på flera sätt humanioras traditionella framställningsform: skrivandet. Den inom-akademiska uppgörelsen med det romantiska (och manliga) forskargeniet som i ensamhet på sitt rum – alternativt i biblioteket eller i arkivet – läser, tänker, forskar och själv skriver ner sina tankar, borde i så måtto utgöra en provokation när det gäller humanioras framtida praktiker. Betraktat från ett mediehistoriskt perspektiv var både läsande och skrivande under mycket lång tid, och därför i förlängningen även det humanvetenskapliga utforskandet av människan som kulturell varelse, en singulär akt. Det är knappast förvånande. Den individuella rösten och den auktoritativa texten har i mycket definierat humaniora – ”establishing authoritative texts is practically at the core of the humanities”, som kulturteoretikern Johanna Drucker påpekat (2015: 83). Men en av utgångspunkterna för forskningsfältet digital humaniora är att digital teknik per definition främjar samarbete. Textskrivande som en sorts singulär akt framstår därför som lätt besynnerligt eftersom all text som skrivs på en dator idag i princip är läs- och skrivbar för vem som helst (förutsatt att man inte aktivt kopplat ned sig eller nyttjar, säg, distraktionsfria retro-program som WriteRoom). Att bedriva humanvetenskapligt forskning i sin enskildhet i nätverkens tidsålder framstår därför – åtminstone från ett digitalt humaniora-perspektiv – som något av en anomali.