Arbete med mediehistoriskt manus
Parallellt med mitt arbete för KB om att etablera ett datalabb på nationalbiblioteket, försöker jag nu åter efter allt ansökningsskrivande att få fart igen på det mediehistoriska bokmanus som jag arbetat med en tid tillsammans med mina kollegor Patrik Lundell och Johan Jarlbrink. Natur & kultur har visat intresse och vår förhoppning är att ha ett bokmanus klart efter sommaren. I kapitel 5 – som handlar om 1900-talets massmedier – ingår nu följande passage:
Den svenske filosofen Vitalis Norström publicerade 1910 en liten bok som han kallade för Masskultur. I den gick han till storms mot det sena 1800-talets tekniska och kapitalistiska samhällsförändringar som han menade utgjorde ett hot mot människans andliga liv. Norströms vände ”sig mot ruset af en blott yttre (teknisk) kultur, som lämnar den inre människan tom och otillfredsställd; mot samhällets kapitalistiska urartning, som vill omsätta alla lifsvärden i ekonomiska ekvivalenter.” Hans bok kan lätt inordnas i en hel radda av anti-moderna publikationer som kring 1900 oroade sig för massan, ofta symboliserat av arbetarklass, urbanitet och nya massmedier. Några menade att massans agerande speglade undermedvetna impulser bland folk, andra tog fasta på hur en karismatisk ledare alltför lätt kunde suggerera och politiskt kontrollera massan. Mest bekant är den franske sociologen Gustave le Bons bok, Psychologie des foules från 1895, som i svensk översättning kallades för Massans psykologi, i vilken han hävdade att nya så kallade ”heterogena kollektiv” (som arbetarklassen) – till skillnad från bondesamhällets naturligt, homogena kollektiv – var moderna massor som enkelt kunde påverkas och rentav duperas. Långt senare skulle den marxistiske kulturteoretikern Raymond Williams med patos framhålla att det inte finns några sådana massor, ”det finns bara sätt att se människor som massor.” Men det hindrade inte att flera psykologer och sociologer kring 1900 bekymrade sig över ”masspsykologi” och hur massorna föreföll ta fram det allra sämsta i människan.På ett ideologiskt plan handlade sådana synsätt ofta om en rädsla gentemot arbetarklassen och samhällets gradvisa rörelse mot demokrati. Rösträttsfrågan var en segdragen historia – först 1921 hade Sverige allmän och lika rösträtt för kvinnor och män – och opinion för dess införande hade länge varit ett stående och återkommande inslag i arbetarpressen, exempelvis i tidningen Arbetet som startade sin utgivning 1887. För arbetarrörelsen i Västeuropa var dagspressen ett helt centralt medium, och flera av förgrundsgestalterna inom den framväxande socialdemokratin var tidningsmän. Redan Karl Marx hade varit redaktör och journalist på ett flertal europeiska tidningar, och inom arbetarrörelsen odlades ett slags textens mediestrategi som skulle få massan av proletärer att stiga från okunnighetens mörker mot kunskapens ljus. ”Det tryckta ord, sprider ljus över jord”, som det hette på den röda fanan för Härnösands Typografklubb (instiftad 1888) jämte ett porträtt av Johan Gutenberg.
Synen på massamhällets medier var dock ambivalent. Om Vitalis Norströms kritik mot masskulturen var konservativ och anti-kapitalistiskt, fanns det även inom arbetarrörelsen en diskussion om massan som alltför lättpåverkad. Medier kunde såtillvida inverka både positivt och negativt. Tidningar kunde upplysa och driva en politisk linje – därav begreppet ”partipress” med tidningar knutna till ett specifikt parti eller ideologisk hållning. Västeuropa fick just en utpräglad partipress mot slutet av 1800-talet, framför allt genom grundandet av socialdemokratiska tidningar som både ägdes av partiorganisationen och hade ett innehåll präglat av vänsterpolitik – och som därtill huvudsakligen lästes av partiets anhängare.
Men andra medier – och framför allt kommersiellt medieinnehåll – var också en fara som kunde verka samhälleligt och kulturellt nedbrytande. En av de första betydande mediedebatterna som förs i Sverige åren efter 1900 var kampen mot den så kallade ”smutslitteraturen”. Det var främst massproducerade Nick Carter-böcker som fick klä skott för negativ påverkan av barn och ungdom, men den inbegrep även eldfängda tirader mot ”biografeländet”. Det socialdemokratiska ungdomsförbundets månadstidskrift Fram var en tongivande röst, och under 00-talet var det ingen mindre än Per Albin Hansson som var chefredaktör för tidskriften. Han var inte nådig i sin syn på tidens populär- och nöjeskultur. I en av många artiklar i ämnet påtalade han mycket upprört att ”5.000 kg Nick-Carter anlände för några veckor sedan till Sverige för att kastas ut över landet.” Hansson manade till bojkott och ”hänsynslös kamp”, så att inte ”vår ungdom skall systematiskt förgiftas och ledas in på brottets sumpväg.”
Om massans medier utgjorde ett löfte för arbetarrörelsen (genom partipressen) utgjorde andra medieformer alltså ett hot. Speciellt bildmedier var länge förknippade med låg kulturell status inom arbetarrörelsen; de liksom lurade på publiken fel och fåfänga ideal. Bläddrar man i Tage Erlanders dagböcker så gick han på teater för att roa och bilda sig – knappt en filmpremiär är noterad. Det skulle dröja tills 1930-talet innan arbetarrörelsen insåg att massmedier som film och illustrerad press var så omtyckta bland folkmassorna att de krävdes motåtgärder. Givet populariteten hos amerikanska bildtidningar som Life och Look började den svenska arbetarrörelsen 1934 att ge ut den illustrerade tidskriften, Folket i bild med ambitionen att använda ett nytt medium för att informera, propagera och agitera för arbetarrörelsens sak. Folket i bild var tänkt som en alternativ bildtidning utan kungligheter eller filmstjärnor, i akt och mening strävade den efter att motverka tidens kommersialism. Detsamma gällde för Folkrörelsernas filmorganisation – mer bekant under namnet ”Filmo” – som gjorde 1940-talet till en filmoffensiv period i ett försök att skapa ett innehållsmässigt alternativ till den amerikanska Hollywoodfilmens dominans.
Synen på massans medier under 1900-talet rör sig därför mellan fruktan – och tilltro. Inom partipressen var det enkelt att styra innehåll, och därför blev det också angeläget att äga andra mediekanaler. De (socialdemokratiska) riktlinjer för public service radio och tv som dras upp i Västeuropa under efterkrigstiden görs därför i mångt och mycket som korrektiv mot ett förment fördummande amerikanskt utbud. BBC förste chef, John Reith, menade att public service måste vara en kulturell, moralisk och utbildande kraft för att höja både kunskapsnivån och smaken – ”knowledge, taste, and manners” – bland massorna. Att den socialdemokratiska tidskriften Tiden 1937 kunde publicera en artikel med titeln, ”Problemet massmänniskan” är såtillvida talande. I ”samtidens kultur finns åtskilliga element som verka nivellerande, bland dem brukar man främst utpeka den moderna tidningspressen, filmen och radion”, hävdades det. Sådana medier likriktade folk och gjorde dem till ”massmänniskor, varelser som likna varandra som standardvaror både in- och utvärtes.”
Från rädslan för förledande Nick Carter-litteratur och biografelände över ”problemet massmänniskan” till den så kallade videovåldsdebatten under 1980-talet är steget inte speciellt långt. Det var samma oro som återkom – föranledd av olika massmedier. Filmen ansågs vara ett speciellt olycksbådande medium, så till den grad att Statens biografbyrå inrättades som filmcensurorgan redan 1911. Idag är det skärmtid och ett aldrig sinande utbud av medialt innehåll som oroar. Den moralisk indignation som massmedier orsakade under 1900-talet är därför i princip konstant, kraven på att de skulle tämjas och ersättas av mer kvalitativt innehåll likaså. Medie- och kulturpolitik under andra halvan av 1900-talet följde i de flesta länder i Västeuropa en snarlik tankefigur; 1974 års kulturpolitiska mål i Sverige stipulerade bland annat att kulturpolitiken skulle ”motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet.” Grundtanken var ofta paternalistisk; massorna skulle beskyddas från ett innehåll som kunde vara vilseförande och förråande – under lång tid gällde det att leda massorna från brottets sumpväg. Massan av människor bör med andra ord inte särskiljas från termen massmedier, med dess tydliga koppling till både folkmassa och masskultur. Genom att appellera till ett omfattande kollektiv hade de flesta massmedier något sinistert över sig, något skrämmande – antingen i form av politisk uppvigling eller förkastligt innehåll. Det var en hotfullhet som mildrades under slutet av 1900-talet, men som länge återfanns framför allt inom europeisk public service radio och television.