Om digitala medier till mediehistoriebok
En sista arbetsvecka före semestern (nåja) ägnas åt kapitel sex i min, Johan Jarlbrinks och Patrik Lundells kommande mediehistoriebok, Från Big Bang till Big Data (arbetstitel), som behandlar digitala medier. Jag har ju skrivit en hel del i detta ämne tidigare, så det handlar mest om att försöka begränsa sig. Hursom, i skrivande stund ser anslaget till kapitlet ut på följande sätt:
Den moderna mediehistorien mellan 1850 och 1950 kan med fördel betraktas som apparatdriven – åtminstone om man sätter själva medietekniken i förgrunden framför medieanvändning. Under denna lika långa som intensiva period uppfanns en mängd små och stora maskiner för att trycka och sprida information, fotografera och spela in ljud och bilder. De flesta av periodens medie-apparater var först mekaniska och kemiska, sedan alltmer elektriska. Somliga av dem användes för både in- och uppspelning, och dessutom för lagring. Betraktade som apparater byggde både radio och television vidare på telefonins som telegrafins möjligheter till kommunikation över avstånd. Så småningom förenklades de (främst som konsumtionsprodukter) för att mest lyssna med och titta på.Från dagens digitala horisont kan alla dessa apparater, dåtidens så kallade analoga medier, te sig lätt antikvariska. Åtminstone äldre, analoga medier är ofta begripliga och enkla att få kläm på; termen ”analog” kommer från grekiskans analogos ”överensstämmande med” eller ”likformig”. En fonograf kunde visserligen spela in, bevara och återge ljud genom att rista ett spår av varierande djup i en roterande fonografrulle, men själva grundmekaniken var inte svår att fatta. Vår poäng är att om man tänker på och betraktar medier som en sorts apparater, ja då är det enklare att skilja analoga och digitala medier från varandra. Ett sätt att hålla isär analoga och digitala medier är att fokusera på de sätt som analoga inspelningar påverkar själva mediet som lagrar information. Ljudspåret på en fonografrulle, till exempel, motsvarande förändringar i själva musiken: ett djupt och brett spår innebar att ett starkt och högt ljud spelats in. Detsamma gällde filmen – små fotografiska bilder (påverkade av ljus) med lätt variation monterade efter varandra på en celluloidremsa – vilka när de rasslade genom en projektor skapade illusionen av rörelse eftersom ögat inte hann med att uppfatta bilderna var och en. Dåtidens tekniska beskrivningar av sådana apparater uppehöll sig därför gärna vid hur de egentligen fungerade. Fonograf, ”en apparat, medelst hvilken vokal- och instrumentaltoner kunna så att säga magasineras och därefter åter framkallas.”; ”Kinematografiens princip är baserad på ögats tröghet, d.v.s. dess oförmåga att kunna särskilja hastigt på hvarandra följande ljusintryck”, som Nordisk familjebok påpekade 1908 och 1911.
Med analoga medier menar man i dagligt tal numera ofta 1900-talets massmedier som tv, radio och tidningar. Det är en missvisande beskrivning, men termen ”analog” har likväl kommit att betyda och stå för något som befinner sig i motsats till ”digital”. Om man jämför analoga medier – vilka alltså först i efterhand kommit att kallas så – med samtidens digitala medier, är det vid en första anblick inte speciellt svårt att betrakta dem som tekniskt överlägsna. Att mediehistorien rört sig framåt är liksom svårt att bestrida; en iPad framstår som ett mer avancerat teknologiskt medium än en fonograf. Med en iPad i händerna är det inte heller så enkelt att urskilja på vilket sätt som analoga medier är besläktade med digitala, även det är fallet.
Det här kapitlet handlar om digitala medier – men också om de sätt som de hänger samman med 1900-talets massmedier. Redan Marshall McLuhan argumenterade på 1960-talet för att alla medier byggs av andra medier; ”inget medium har någon mening eller existens för sig, utan endast i ständigt samspel med andra media.” Analoga och digitala medier samexisterar därför även idag. Kapitlet fokuserar bland annat på medier som (mer eller mindre synliga) infrastrukturer, på nätverk (som internet) liksom hård- och mjukvara, samt på helt samtida medier som av olika anledningar kommit att kallas för ”sociala” och ”strömmande”. En återkommande tankefigur i kapitlet är de sätt som datorn utvecklats från beräkningsapparat till ett multimedium. Datorn (i en rad olika former) utgör därför kapitlets mest centrala medieform. Datorer var från början beräkningsinstrument och som mekaniskt-numeriska maskiner har de funnits länge; redan kring 1960 var datorer centrala beräkningsmaskiner i många av västvärldens välfärdssamhällen. Men då användes de (nästan) inte till allt (som idag). Utifrån samtidens perspektiv framstår datorer och de nätverk de tillsammans utgör som de kanske mest komplicerade apparater som människan någonsin konstruerat.
Betraktar man medier som ett slags apparater är relationerna mellan analoga och digitala medier påtagliga. Åtminstone på ett principiellt plan, eftersom vår tids digitala medier bokstavligen är sammankopplade med en äldre apparatdriven mediehistoria. Ingen mediehistorisk översikt undgår att påminna om informationsteoretikern Claude Shannons magisteruppsats, ”A Symbolic Analysis of Relay and Switching Circuits” (1937), i vilken han med fokus på olika elektriska reläer (i exempelvis telefonväxlar) kombinerade boolesk algebra och dess beteckningar i två tillstånd – hög och låg, eller 1 och 0 – med elektronisk logik. I korthet, visade Shannon att det var möjligt att använda arrangemang av reläer för att lösa booleska problem. Alltsedan dess ligger utnyttjandet av elektriska strömbrytares binära egenskaper för att utföra logiska funktioner (på och av) till grund för det mesta inom elektronisk datadesign. Shannons studentuppsats brukar därför omtalas som den kanske viktigaste och mest berömda under hela 1900-talet.
Att det binära talsystemets 1 och 0 utgör ett slags grundval för både datorer och digitala medier känner de flesta till. Analog elektronik arbetar med kontinuerliga signaler, men det gör inte digital teknik. Digital elektronik använder istället så kallade diskreta spänningsnivåer, oftast i just binär form, det vill säga tydligt separerade värden i form av 1 och 0. Sådana värden kallas diskreta eftersom de är strikt åtskilda från varandra. Information i analog form har alltid en sorts mellanlägen – som djupet i ett inristat spår i en fonografrulle – medan digital information sparas som hela tal med en bestämd noggrannhet. Att termen digital idag mest associeras med datorer betyder dock inte att digitala system med nödvändighet måste vara elektroniska eller binära. Tvärtom finns det gott om dem i mediehistorien. 1800-talets viktigaste kodsystem för överföring, Morsealfabetet, är digitalt (med sex separata variabler), liksom dåtidens optiska telegrafer som (ibland) använde tio fällbara järnluckor, variabler med vilka man kunde skapa upp till 1024 olika kombinationer. Faktum är att alla matematiska strukturer som inte är kontinuerliga betecknas som diskreta, och de skiljer sig alltid från kontinuerliga, analoga värden. Data i form av numeriska diskreta tillstånd är därför digitala. Eftersom de baserar sig på separerade värden så kan digital information kopieras med närmast identiskt resultat.
Medier som infrastrukturer
1952 arbetade den unge matematikern Marvin Minsky på Bell Labs i New York under ett par veckor. Tillsammans med Shannon försökte han där att hitta på en rad olika maskiner och apparater som hade med informationshantering att göra. Efter andra världskrigets slut hade Bell Labs utvecklats till ett av världens mest innovativa laboratorier; strax före att Minsky kom dit hade tre Bell-ingenjörer exempelvis uppfunnit transistorn, en liten halvledande komponent, vilken från 1950-talet blev till en central byggsten i all modern elektronik. Det handlar alltså om samma tekniska laboratorium som vi skrev om i bokens första kapitel, där radiofysiker lite mer än tio år senare skulle registrerade bakgrundsstrålning från Big Bang och lyssna på universums uppkomst.Minsky hade då börjat sin enastående karriär som datavetare där han så småningom skulle bli en av pionjärerna inom forskningsområdet artificiell intelligens (AI); redan i slutet av 1950-talet startade han ett Artificial Intelligence Laboratory på M.I.T i Boston. Men på Bell-laboratoriet arbetade han tillsammans med Shannon ännu i skärningspunkten mellan elektronik, mekanik och matematik. En av de apparater som Minsky hittade på – och som Shannon konkret byggde samman – har kallats för den ”ultimata maskinen”. Den bestod av en trälåda och en spak med två lägen, på och av. När man slog på den öppnades en lucka, en mekanisk arm åkte ut – som slog av apparaten, varefter luckan stängdes. Den ultimata maskinen var alltså en apparat som hade som enda syfte att slå av sig själv. Det intressanta med Minskys och Shannons apparat är att den ofta utpekats som ett slags fundament för det digitala informationssamhället; den ultimata maskinens lekfulla 1 och 0 utgör helt enkelt grund för all slags datoriserad information.