Om mediearkeologi & kilskrift
I det bokmanus jag arbetar med om kulturarvssektorns mediehistoria ägnar jag i mig i ett aktuellt kapitel åt fotografi. Inom kulturarvssektorn har miljoner av fotografier använts för att dokumentera och återge samlingar. Vid sidan av dagens digitalisering är fotomediet sektors allra mest cenrala medieform, och har så varit sedan slutet av 1800-talet. Kapitlet som jag arbetar med försöker därför att ge en översiktlig bild av hur fotografi använts inom kulturarvssektorn, främst i Sverige men även med några internationella utblickar. Liksom i förra bokkapitlet (om kortkataloger) menar jag dock att det finns goda skäl att gå längre tillbaka i mediehistorien för att frilägga olika mediearkoelogiska skikt som föregrep fotografiet. Avbildningar av en urgammal medieform – kilskrift – används därför i kapitlet som en sorts mediehistorisk startsträcka kring de skiftande sätt som kulturarvet faktiskt representerades på, först som mer eller mindre subjektiv avbild och därefter alltmer som ett maskinellt-kemiskt index (genom fotografiet).
I slutet av 1820-talet skickades den brittiske officeren Henry Rawlinson (1810-1895) till Persien som militär rådgivare. Som officer inom British East India Company, ett företag som då kunde stoltsera med en företagsarmé på en kvarts miljon man, var uppgiften att organisera regionens nomadstammar till en mer enhetlig armé. Men Rawlinson hade också arkeologiska intressen. Speciellt var han fascinerad av kilskrift, den orientaliska ord- och stavelskrift som vid den här tidpunkten fortfarande var obegriplig. Den gåtfulla kilskriften hade visserligen varit känd länge; redan på 1400-talet hade venetianska handelsmän tagit hem lertavlor med inpräntade kilformiga och spetsiga tecken till Europa. Resenärer i Orienten hade också under århundraden uppmärksammat de märkliga tecknen, till exempel i den forntida staden Persepolis (i nuvarande södra Iran, grundad av Darius I omkring 500 f.Kr.) där kilskrift var inristad på flera ställen bland ruinerna. Det var dåtidens europeiska upptäcktsresande avbilder av ruiner och kilskrift som låg till grund för de reproduktioner som sedermera trycktes, publicerades och spriddes. Objektivitet i representation var ännu inte ett centralt kriterium, men icke desto mindre utgjorde avskrifter av kilskrift den enda empiri till detta underliga skriftspråk som fanns tillgänglig i Europa. 1705 reste exempelvis den holländske konstnären Cornelis le Bruijn (1652-1726) bland annat till Persepolis, ett besök som via hans bok, Reizen over Moskovie, door Persie en Indie från 1711 fick avgörande betydelse för bilden av både Orienten och ruinstadens berömmelse. I le Bruijns bok fanns ett tjugotal avbildningar (tryckta via utsökt utformade kopparstick) av Persepolis ruiner, liksom inskrifter med kilskriftstecken. Det var arkeologiska representationer som under 1700-talet kom att betraktas som mycket tillförlitliga och trovärdiga. Därför kom de även att användas av de europeiska lärda som intresserade sig för kilskrift.Ser man närmare på de avbildningar i Reizen over Moskovie, door Persie en Indie som innehåller kilskrift är det emellertid uppenbart att le Bruijn betraktade de obegripliga tecknen som en estetisk utsmyckning, eller en sorts ornament. Det paradoxala är därför att le Briujn (och andras) publikationer med påkostade kopparstick (som då var den ledande illustrationstekniken för böcker) gjorde kilskriften känd på samma gång som studiet av denna (som ett systematiskt teckensystem) underminerades eftersom avbildningarna inte var tillräckligt adekvata. Det visade sig nämligen återkommande vara mycket svårt att exakt kopiera de underliga tecknen; ibland hade de vittrat sönder och ofta återstod bara fragment av de klippor eller lertavlor som resenärer stötte på. Till detta kom själva tryckningen där kopparstick användes för alla former av illustrationer; det vill säga, all kilskrift reproducerades som bild.
Men det största problemet var att de flesta européer (som le Bruijn) ansåg att kilskriften var ett ornament snarare än ett regelrätt skriftspråk. I mediehistorien brukar den tyske naturforskaren och upptäcktsresanden Carsten Niebuhr (1733-1815) därför lyftas fram som den förste att betrakta kilskriften som ett eget teckensystem. På plats i Persepolis 1765 kopierade han kilskrift på ett mer exakt och precist sätt än tidigare västerländska besökare – även om han inte begrep vad han avbildade. På en stadsmur upptäckte han bland annat en stentavla som var åtta meter lång och två och en halv meter hög på vilken inskrifter med tre olika alfabet återfanns, ”man kann also daraus die Größe der Buchstaben beuhrteilen.” Sådana precisa angivelser gjorde att Niebuhr gärna kritiserade tidigare, enligt honom, slarviga kopister (som tysken Engelbert Kaempfer eller just le Bruijn) vars försumliga avskrifter inte dög. Om en inskrift hette det exempelvis att den avtecknats på ett så otydligt sätt att man inte kunde känna igen tecknen trots att originalet var tydligt: ”Die erwähnte Inschrift ist schon von Kaempfer und le Bruijn copiirt worden, aber so undeutlich, daß man daraus die verschiedene Buchstaben nicht erkennen kann, welche man doch auf dem Original sehr deutlich unterscheidet.” Före fotograferingsmediets uppkomst var allt avbildade i kulturarvssammanhang en högst subjektiv aktivitet. Men det var en sak att avteckna Persepolis ruiner, och en helt annan att i detalj, ner på enskild tecken-nivå kopiera kilskrift. Representationen var bokstavlig – och en återkommande källa till frustration. ”Den första kopian av kilskriften var jag tvungen att kasta”, påtalade Niebuhr senare i ett brev, ”för när jag tittade på den dagen därpå och jämförde med originalet, så såg jag att flera bokstäver inte var skilda från varandra såsom på originalet.”
I sin publicerade reseberättelse från 1778 hade Niebuhr valt att separera alla kilskriftstecken med små punkter (vilket inte var fallet i originalinskriptionerna). Det var ett sätt att skilja tecknen åt, och den var sådana avskrifter som europeiska lärda nu kunde förlita sig på när de försökte avkoda tecknen semantisk mening. Genom att förse avskrifterna med punkter mellan alla tecken för att särskilja dem gjorde Niebuhr med andra ord en medieteknisk förskjutning. Om le Bruijn avtecknat all kilskrift som bild, strävade Niebuhr efter att avbilda den som just skrift (vilket gjorde att hans avskrifter strängt taget inte var bildmässigt korrekta).
Det lätt paradoxala är emellertid att om le Bruijn och Niebuhr båda gjorde betydande insatser för att under 1700-talet avbilda kilskrift, så var ingen av dem ens nära att dechiffrera kilskriftens innebörd. Det var istället Henry Rawlinson som skulle komma att tillhöra den lilla grupp av militärer, vetenskapsmän och ”gentleman scientist” som vid mitten av 1800-talet till sist löste kilskriftens gåta. Men vägen dit var lång. Det handlade bokstavligen om mediearkeologi, där reproduktion och dokumentation av kulturarvet var betydelsebärande ned i minsta beståndsdel. Under 1700-talet var det alltså ännu inte någon som förstod eller kunde läsa dessa inskriptioner, men att de kilformade tecknen var mycket gamla stod klart för de flesta. Ofta var de inpräntade i mjuk lera på små tavlor med ett pennliknande föremål som hade en vinklad ände (en stylus). Numera vet vi att kilskrift användes mellan 3200 f.Kr till cirka 75 e.Kr. I de nordliga assyriska och sydligare babyloniska kungarikena i Mesopotamien (beläget mellan mellan floderna Eufrat och Tigris) utnyttjades kilskrift framför allt inom handel och för adminstrativa syften från 2000-talet före Kristus. Den utvecklade kilskriften bestod av cirka 600 tecken, vilka antingen användas som logogram (ordtecken) eller stavelser. Babylonisk kilskrift utvecklades till ett internationellt kommunikationsmedium vilket mängder av upphittade och geografiskt spridda lertavlor vittnar om.
Precis som le Bruijn och Niebuhr hade Rawlinson fördelen att vara på plats i Persien när han under 1830-talet på allvar satte igång med att försöka tyda och förstå den kilskrift som så länge gäckat europeiska lärda. Trots att kilskrift efter Niebuhr cirkulerat i tillförlitliga avbilder hade tecknen fortsatt visat sig vara mycket svåra att dechiffrera. En tysk filolog lyckades 1802 delvis uttyda den fornpersiska kilskriften, men Rawlinson arbetade i princip utan tidigare förkunskaper (eller tillgång till europeiska bibliotek). Samtidigt hade arkeologiska framsteg gjorts på andra, snarlika skriftområden. Några år före det att Rawlinson stationerades i Persien hade den franske egyptologen Jean-François Champollion 1822 lyckats tyda och tolka den egyptiska hieroglyfskriften. Till sin hjälp hade han den så kallade Rosettastenen som grävts fram av franska officerare 1799 (men som idag finns på British Museum eftersom britterna besegrade Napoleon under dennes egyptiska fälttåg 1801). Rosettastenen daterar sig till 200-talet före Kristus, och är skriven dels på grekiska (med grekiska bokstäver), dels på egyptiska (med både hieroglyfer och demotisk skrift). Genom att jämföra de olika versionerna kunde Champollion tyda de gåtfulla hieroglyferna vars bildtecken stod för ett helt ord.
Kilskriften förblev emellertid fortsatt ett mysterium. Hieroglyfernas upptäckt gjorde dock att många lockades av att dechiffrera dem, och Rawlinson var en av dem. När han stationerades i staden Kermanshah (i nuvarande västra Iran) gjordes han uppmärksam på olika bildreliefer och kilskriftsinskriptioner som fanns bevarade på berget Behistun. På en klippvägg hundra meter över marknivå fanns välbevarade bildreliefer med mängder av kringliggande kilskriftstecken – i vad som framstod som olika teckenversioner i stora kolumner av inskrifter (vid sidan av bildreliefen). I mitten av 1830-talet började Rawlinson att kopiera en av dessa teckenkolumner i vad som senare kommit att kallats för Behistuninskriften. Den var 15 meter hög och 25 meter bred, och innehöll över tusen linjer av kilskrift. Tecknen var helt oläsliga från marknivå, och på grund av det stora avståndet använde sig Rawlinson av en kikare för att avteckna dem. Han lät sig också firas ner längs klippväggen för att kopiera inskrifterna. Det var ett lika livsfarligt som arbetsamt reproduktionsarbete, vilket dessutom flera gånger fick avbrytas eftersom Rawlinson omstationerades. Dels arbetade han med att teckna av kilskrifterna, dels kopierade han dem senare 1844 med olika former av avbildningstekniker, bland annat med en sorts ”paper squeeze”, en form av frottage (eller gnidbild) för att reproducera kilskriftens tredimensionalitet.
Senare forskning har visat att det var storkonungen Dareios I (522–486 f.Kr.) som låtit utföra Behistuninskriften med parallella (om än successivt inhuggna) versioner av kilskrift på fornpersiska, babyloniska och elamitiska. Att inskriptionerna höggs in hundra meter upp på en klippvägg var ett sätt att bevara kilskriften för framtida generationer, och att Dareios lät utföra den i olika språkversioner hade också ett kommunikativt syfte. Redan Rawlinson insåg att Behistuninskriften potentiellt kunde bli för kilskriften vad Rosettastenen varit för de egyptiska hieroglyferna: en möjlighet att dechiffrera ett förlorat skriftsystem. ”I aspire to do for the cuneiform alphabet what Champillon has done for the hieroglyphs”, skrev han bland annat in ett brev 1846. I slutet av 1830-talet hade han lyckades översätta den fornpersiska texten – och tio år senare (tillsammans med andra forskare) även den babyloniska.
Behistuninskriften var minst sagt besvärlig att avbilda. Belägen på en lodrät klippvägg inhuggen hundra meter över marknivå var den ett beständigt kulturarv som vare sig lämpade sig för imperialistisk stöld eller kolonial exploatering. Rawlinson fick använda sitt militära ”telescope” för avbilda den, och som i de flesta arkeologiska expeditioner vid den här tiden var teckning den centrala metoden för att representera objekt, statyer eller byggnader. Att avbilda kulturarv för hand hade just under flera århundraden varit default; fältmarskalk Erik Dahlbergs arbete med det stora topografiska planschverket, Suecia antiqua et hodierna (som började publiceras 1716) utgick exempelvis alltid från blyertsskisser som han själv utfört på plats; vid skrivbordet utförde han sedan en renritning. På samma sätt var det med 1800-talets arkeologiska fynd; de avbildades med penna. Kilskrift utgjorde inte något undantag, men genom sin tredimensionalitet var den besvärlig att avbilda på ett exakt sätt.