För någon vecka sedan var jag med och organiserade en workshop i regi av Riksbankens jubileumsfond kring vardagslivets och kulturens medialisering, detta som en del i det arbete med den områdesgrupp kring samma tema som jag är med i. På rj.se finns nu lite spridd information kring evenemanget, VD Göran Blomqvist har exempelvis skrivit ned några synpunkter, Intryck från en workshop, liksom litteraturvetaren Alexandra Borg, Tankar om medialiseringsworkshopen. Evenemnaget genererade också ett något magert twitterflöde, som möjligen är av intresse för någon, #medialisering.
Idag har SvD publicerat min rättså kritiska recension av Tomas Sjöbergs biografi, “Ingmar Bergman – en berättelse om kärlek, sex svek”. Titeln anger det mesta, och SvDs rubrik är också ganska så talande, “Nationalklenoden i sängkammaren”. Bokens behållning är det sätt som Sjöberg använt IBs mamma, Karin Bergmans dagböcker – och min recension tar just sin utångspunkt i ett citat från henne:
”Underligt med Ingmar som kan skapa så vackert och samtidigt vara så hänsynslös.” Så skrev Karin Bergman i sin dagbok sommaren 1942 efter att ha sett en av sonens teaterpjäser. Hon verkar redan då ha varit på det klara med hur liv och dikt skulle bestämma Ingmar Bergmans fortsatta karriär. För privatlivet blev ju knappast en lugn fristad för Bergman. Snarare var det ett destruktivt laboratorium och en explosionsmotor för hans kreativitet, vilken hämtade högoktanigt bränsle ur ständigt nya förälskelser och passioner – med påföljande konsekvenser. Fem äktenskap och nio barn talar sitt tydliga språk. Bergmans egocentriska persona får Norén att blekna. Under mer än 30 års tid var han invecklad i ständigt pågående kvinnoaffärer; vid sidan av alla svek frågar man sig hur mannen orkade med.
Läs gärna resten av recensionen, Nationalklenoden i sängkammaren.
Jag arbetar som sagt med en bok om digitalisering av kultur och medier. Den publiceras av Volante förlag i början av nästa år. Nu finns det en antydan till det hela – en minimal digital ram som ska fyllas med information på förlaget. Fortsättning följer alltså – mer information kommer om det hela, förhoppningsvis inom den närmaste tiden.
Manuskriptet till den “digitaliseringsbok” jag arbetar med växer stadigt – om än kanske inte lika snabbt som är önskvärt. Hursom, hälften av boken är nu klar, och under de senaste veckorna har jag arbetat med kapitlet som handlar om delande vilket nu är i princip klart. Ett parti som tematiserar en sorts delandets infrastruktur lyder så här:
”If it doesn’t spread – it’s dead”, heter det ibland. Distribution, spridning, länkning och delande av information betraktas idag inte sällan som viktigare än hur densamma produceras, inte minst ur ett ekonomiskt perspektiv. Distribution av information och media sätter såtillvida agendan, inte produktion av innehåll. Content är inte längre king – kungar är snarare de bolag som tillhandahåller nätet och dess innehåll. Framför allt Google har länge excellerat i ett dylikt distributivt synsätt: ”think distributed”. Google finns av den anledningen överallt på webben – liksom exempelvis YouTube (som Google äger). Att rörlig bild online började spridas med exponentiell hastighet i samma ögonblick som det blev möjligt att bädda in rörliga YouTube-klipp på vilken blogg eller sajt som helst är därför inte förvånande. Men detta distributiva delande är också sammankopplat med nya användarbeteende, framför allt de som uppstod i det som kallats webb 2.0, det vill säga en webb som i hög grad består av innehåll som användare själva bidrar med och delar med sig av på diverse semi-kommersiella plattformar. Delande och deltagande är på svenska såtillvida inte bara etymologiskt länkade, på nätet idag utgör de idag två sidor av samma binära mynt. Den slags delandets infrastruktur som den användargenererade webben byggt upp, och för vilken cirkulation och delande av innehåll är A och O, tar sig därför numera uttryck i högst olika digitala praktiker för deltagande och samarbete. Vissa forskare har exempelvis hävdat att Twitter med fördel kan betraktas som en sorts kollektiv gåvo-ekonomi där favoritmarkeringar och retweets utgör kravlösa digitala presenter att glädjas över – även om somliga också förväntar sig att uppskattandet återgälldas. Uppmaningar till diverse delningsaktiviteter drivs dock inte sällan av de företag som äger de sociala medieplattformarna ifråga, och då med syftet att extrahera fram (än) mer personlig data för att skräddarsy annonser. Faktum är att allt mer mjukvara idag byggs med utgångspunkt i webbens möjligheter till upp- och sammankopplat delande och samarbete. Google Docs är förmodligen det bästa exemplet, där flera användare samtidigt kan skriva i ett gemensamt tillgängligt dokument. Tekniken förfinas ständigt; för det eleganta skrivprogrammet Quip är till exempel delande av dokument inte något tillval – det är programvarans själva utgångspunkt. Uppkopplat deltagande och samarbete är i Quip viktigare än alla andra möjliga konfigurationer.
Men delandets och deltagandets kulturer sker naturligtvis inte bara i enlighet med kommersiella initiativ och företagsideal, tvärtom utgör en sorts anti-kapitalistisk opposition och fritt informationsutbyte en central komponent, vilket om inte annat fildelandet länge varit ett pregnant uttryck för. Ett annat illustrativt exempel är den vildvuxna och minst sagt brokiga kultur som under 00-talet växt fram kring nätfenomenet, memes. Enligt Wikipedia är ett meme, en idé, ett beteende eller en stil som sprids och delas från person till person inom en viss kultur. På nätet utgår memes ofta från appropriering, remix och kulturell cirkulation av redan existerande innehåll vilket ges ny – och ofta motsatt – betydelse. Memes distribueras inte sällan i form av bilder med underfundiga (och ibland obegripliga) texter där foton på söta katter alltid varit en återkommande favorit. På 4Chan, en närmast anarkistisk och regellös webbgemenskap, har meme-kulturen varit speciellt livaktig, ofta med ironisk eller politiskt underminerande tvist. Det intressant med memes är också att de befinner sig i ständig förändring, med nya versioner och varianter som sprids mer eller mindre viralt över nätet beroende på popularitet. Sajten Know Your Meme är just dedikerad till att enbart ”utforska och dokumentera internet-memes och virala fenomen” – allt delande innebär ju per definition att betydelser ständigt förskjuts. Produktionen av memes inom ramen för nätets deltagandekultur, så kallad participatory culture, beskrivs ofta som driven av entusiaster, fans, datanördar eller glada amatörer vilka lika glatt som naivt ägnar sig åt, säg, nya och oändliga versioner av Harry Potters öden och äventyr. Den sortens uppfattning är dock att undervärdera och missförstå det sätt som deltagande och delande kommit att sätta sin distinkta prägel på den samtida webben. Deltagandekulturen bör tveklöst emellanåt kritiseras; somliga värderar den alltför högt. Men den är knappast socialt verkanslös och den utgör inte heller ett isolerat webbfenomen. Olika memes av president Obama från 4Chan har till exempel kontinuerligt letat sig in i den politiska debatten i USA och bland annat använts av ultra-konservativa Tea Party. En av de mer omtalade sajterna i USA för närvarande, Buzzfeed, har till och med upphöjt distributionen av memes till sin egen affärsmodell. Buzzfeed är en salig blandning av aggregerat webbinnehåll, där både seriös journalism och listor på webbens sötaste katter presenteras. Användare uppmanas att dela eller rösta på artiklar med knallgula knappar med beskrivningar på nätlingo som ”lol” (laughing out loud) eller ”omg” (oh my god). Innehållet befinner sig i allra högsta grad temporärt på sajten, i ständig rörelse, hämtat från länkar i sociala medier som Facebook och Twitter. Buzzfeed är kort och gott ett gigantiskt meme – men ett intressant sådant. Sajten är en form av viral innehållsmaskin som plockar upp det som länkas, delas och kommenteras mest på webben, och därefter listas och cirkuleras detta än en gång (och länkas till på nytt) i ett närmast oändligt digitalt kretslopp. Det handlar på många sätt om en datadriven algoritmisk verksamhet, designad för att optimera vad det egentligen är som gör att användare klickar på innehåll – eller inte.
Buzzfeeds grundare, Jonah Peretti, säger sig därför känna till receptet för hur virala nyheter och innehåll skapas på webben. Det är dock en sanning med modifikation. Visserligen gäller precis som i rubriksättning och ingresser i dagspress att fånga användarens uppmärksamhet direkt; i en video på YouTube bör det helst ske inom tio till femton sekunder. Men i princip är alla kommersiellt orienterade virala succéer som spritts över nätet under det senaste åren uppbackade av en betydande marknadsföringsapparat. Chansen att exempelvis en video på YouTube ska bli viral av sig själv är nämligen försvinnande liten; delande och massiv spridning är därför numera ofta delar i en lika genomtänkt som omfattande marknadsföringskampanj. I en intervju påpekar exempelvis Olof Lindblom, Sverigechef för Be On (tidigare Go Viral), att de senaste årens internationella virala succéer på YouTube ”har alla backats upp med massiva medieinvesteringar, som ökat chanserna att nå målgrupperna. Som ett exempel nådde Volkswagens berömda video ”The Force” mer än 57 miljoner tittare på YouTube, efter en enorm medieinvestering under Super Bowl, och uppföljande distribution på lokala marknader utanför USA.” Vad som delas mest kan med andra ord planeras, styras och regleras – åtminstone i viss mån. Uppmärksamheten kring memes eller en nyhetssajt som Buzzfeed antyder att en betydande del av deltagande- och delandekulturen på nätet idag sker i den viral spridningens tecken – om så i form av genomarbetade pr-kampanjer eller genom cirkultationen av ironiska memes. Budskapen är högst olika, men det digitala distributionsmekanismerna snarlika. Det går därför inte att avfärda sådana uttryck som marginella nisch-aktiviteter. Den här typen av nätfenomen antyder snarare hur högt och lågt, producent och konsument, appropriering och remix – ja, rentav hur den digitala och reella världens traditionella gränser alltmer luckrats upp och blandas samman i det distributiva delandets tecken. Det är något som både den traditionella medieforskningen liksom branschmodeller för mediepenetration ofta har svårt att få korn på. Med sin blandning av det löjligt låga och högkvalitativa artiklar framstår just Buzzfeed som den perfekta illustrationen för denna pågående mediala struktromvandling. Som på andra sajter är det förstås annonser som driver verksamheten (liksom riskkapital) men även i annonseringen grumlas gränsen mellan information och reklam. Det handlar om så kallad ”native advertising” där annonsen ska ge sken av innehåll som inte är reklam – och som användare därför också uppmanas att dela. ”BuzzFeed’s ads are meant to be just as clickable as the site’s most popular and uplifting posts”, sammanfattar Andrew Rice i ett av många reportage om sajten.
Resumé har idag publicerat en artikel om konsumtion av rörliga bilder på nätet, Förvirring kring nät-tv-tittande. Ämnet intresserar mig mycket; jag skrev häromdagen en kommentar till SvD (bör väl komma om någon vecka) där jag lyfter fram YouTubes centrala roll i sammanhanget – framför allt i egenskap av att ha förändrat våra mediebeteenden. Det intressant med artikeln i Resumé är att den å den ena sidan lyfter fram att nästan hälften av alla svenskar numera tittar på rörlig bild på nätet varje dag, men å den andra sidan också påpekar att det beror på hur man mäter. MMS och Mediavisions statistik skiljer sig nämligen markant åt. “Att alltfler svenskar tittar på nät-tv varje dag råder det inget tvivel om, men hur många som egentligen tittar en genomsnittlig [dag] finns det diametralt motsatta uppfattningar om hos mätinstituten Mediavision och MMS. Medievision har nyligen släppt siffror för Q2 som visar hur stor andel i gruppen 15-74 år som tittade på nät-tv en genomsnittlig dag under februari. – 24 procent tittade på någon form av rörlig bildtjänst över öppet internet, säger Marie Nilsson, vd på Mediavision. [Men] hon vill inte närmare kommentera hur det kommer sig att MMS får 46 procent för gruppen 16-65 år.”
Personligen tycker jag dock att begreppsförvirringen kring hur man ska beskriva ”nät-tv” är det kanske mest intressanta i sammanhanget. “Vi lägger ingen värdering i vad som är webb-tv eller nät-tv, utan vi mäter all konsumtion av rörlig bild på nätet oavsett om det exempelvis gäller Play- eller Youtube-klipp”, påpekas bland annat. Det är såtillvida uppenbart att termen “nät-tv” behöver en adekvat omskrivning; måhända en synonym som mer precist beskriver det som avses. Överlag syns det mig också som om det mediespecifika med rörlig bild online behöver en helt ny klassifikation, ja, rentav en ny medieterminologi.
Uppdatering – såg precis att EU nu också intresserar sig för frågan. Internet via TV, TV på internet: Kommissionen vill ha synpunkter på den snabba integreringen av den audiovisuella världen.
“Digitaliseringen bär på ett löfte om tillväxt, jobb och kultur till alla, men ironiskt nog är det i stora stycken den gamla analoga ekonomin som finansierar den digitala. Med tillgänglighet och gratis som ledord har internet gjort populärkulturen ännu mer populär, men att betala kostnaden för att skapa nytt material faller fortfarande på de gamla analoga systemen i hög grad.” Det kan man läsa i en pressrelease för Per Strömbäcks nya bok, Drömmen om Alexandria. Den digitala distributionens dilemma utgiven av Timbro. Tisdagkväll den 27/8 är jag med i en panel som diskuterar just digital distribution i allmänhet, och Strömbäcks bok i synnerhet. Anmälan till boklanseringen kan göras här.
För en tid sedan publicerade Anders Mildner en längre artikel i Sydsvenskan, vilken i ljuset av Prism-affären handlar om filmens relation till olika former av övervakningsteknologier. Såväl jag som min kollega, Mats Jönsson intervjuas i texten. Det är en utmärkt artikel tycker jag, läs den gärna: Vill vi se när alla lyssnar?
DN:s filmkritiker Helena Lindblad har idag skrivit en utmärkt text om filmmediets förhållande till det förflutna, Vi badar i det förflutnas bilder. Glädjande nog lyfter hon fram filmarkivet.se och den bok som jag och Mats Jönsson gjorde för ett år sedan, “Skosmörja eller arkivdokument?” Om filmarkivet.se och den digitala filmhistorien. Om filmarkivet.se skriver Lindblad bland annat att sajten kan ses både som “räddningstjänst som underhållningsajt. I Sverige, liksom över hela världen, brådskar det med att överföra de analoga bilderna till digitala. Antologin ”Skosmörja eller arkivdokument – om filmarkivet.se och den digitala filmhistorien” (Mats Jönsson & Pelle Snickars) beskriver mångsidigt och tankeväckande utvecklingen inom digitaliseringen av svunna tiders rörliga bilder men också hur digitaliseringen påverkar forskningen. Och inte minst vill den försöka svara på vad man ska ha ett digitalt filmarkiv till? Tillgängligheten och öppenheten står i centrum liksom tilltron till att samtid och dåtid är kommunicerande kärl och beroende av varandras bilder.”
Vår bok är cc-licensierad – är man intresserad kan den fritt laddas ned här i PDF-format.
“Ideologie des Datenkonsums. Der Preis der Heuchelei” är titeln på Evgeny Morozovs artikel i dagens Frankfurter Allgemeine Zeitung – den finns också online på engelska, Information Consumerism. The Price of Hypocrisy. Det är en utmärkt artikel om begreppet informationskonsumism i ljuset av samtidens datainflation, Prism och Edward Snowdens avslöjanden. Å den ena sidan argumenterar Morozov för att vi alla nog borde lägga in oss på en sorts “big data rehab”, å den andra sidan påpekar han att vårt sätt att producera och konsumera information utgör ett av samtidens allra största hot – och intressant nog jämför han med miljöfrågan. “There are profound political and moral consequences to information consumerism– and they are comparable to energy consumerism in scope and importance”, skriver han exempelvis. Ett ständigt delande, exponering och åter-produktion av data kan nämligen leda till konsekvenser som är svåra att överblicka: “We should do our best to suspend the seeming economic normalcy of information sharing. An attitude of “just business!” will no longer suffice. Information sharing might have a vibrant market around it but it has no ethical framework to back it up. More than three decades ago, Michel Foucault was prescient to see that neoliberalism would turns us all into “entrepreneurs of the self” but let’s not forget that entrepreneurship is not without its downsides: as most economic activities, it can generate negative externalities, from pollution to noise. Entrepreneurship focused on information sharing is no exception.” Den samtida och explosiva datautvecklingen präglad av delandets kultur är i så motto inte av godo. Tvärtom, menar Morozov, bör just Snowdenaffären få oss alla att fundera kring hur mycket data vi egentligen delar och konsumerar.
Idag har SvD publicerat min understreckare om Anna-Maria Hällgrens utmärkta avhandling, Skåda all världens uselhet: Smutsig blick renade samhället. Noterbart är att jag i artikelns slut försökt lyfta fram hur det sena 1800-talets populärkultur utgör en viktig grund för det mediesamhälle vi idag lever i. Samtidens medialiseringstrend har en längre och äldre mediehistoria än många tror. Den medievetenskapliga forskningen har exempelvis haft en tendens att negligera den typen av icke-institutionaliserade och låga medieformer som Hällgren behandlat, och det är såtillvida symptomatiskt att hennes avhandling läggs fram i det mer historiskt orienterade ämnet konstvetenskap. Hursom, slutklämmen lyder så här:
Tidigare forskning kring olika former av reformism har ofta kretsat kring hur den så kallade sociala frågan skulle lösas, det vill säga de sociala problem som uppstod under 1800-talet på grund av industrialisering, urbanisering och gradvisa demokratisering. Sådan forskning har inte ägnat något större intresse åt hur populärkulturen förhöll sig till dessa samhällsomvälvningar. Men den illustrerade pressen visade till exempel inte bara upp bilder av sociala problem, den gjorde också sådana problem begripliga, hävdar Hällgren, och skapade därigenom nya handlingsutrymmen som främjade samhällsutvecklingen. Genom att lyfta fram samband mellan olika populärkulturella medieformer och deras grad av integration i samhällskroppen vitaliseras därför inte bara mediehistorien – och här har Hällgren med sin avhandling gett ett betydande bidrag. Sådana historiska medieanalyser blir också ett alternativ till att förklara samhällets utveckling på andra områden. En av de stora behållningarna med hennes bok är därför att den lägger ytterligare en byggsten till den forskning som uppmärksammat hur populärkulturen de facto utgör fundament för det moderna samhällets uppkomst.
Under lång tid avfärdades populärkulturen som undermålig, smak- och sedeslös. Upprörda tyckanden utvecklades till en skoningslös massmediekritik av kulturindustrins manipulationsförsök. Andra delar av exempelvis Frankfurtskolan var mer positivt inställda till mediemoderniteten, vilket ytterligare accentuerades inom den brittiska cultural studies-traditionen där kulturanalys tog en receptionsteoretisk vändning mot frågor kring mediebruk och hur populärkulturen faktiskt används på högst olika sätt. ”Skåda all världens uselhet” visar att den typen av forskningsperspektiv med fördel kan anläggas på ett betydligt äldre mediematerial. Gränsen mellan det aktiva åskådandet och det slappa tittandet, vilket en samtida observatör som Ellen Key menade sig urskilja, blir med en sådan optik alls inte så tydligt eller markant. Det slappa tittandet på underhållande bilder var inte förödande – tvärtom kunde det vara högst produktivt. Som Hällgren visat existerade det därför en sedeslöshetens åskådningspedagogik på vaxmuseets och i den illustrerade pressen. Sensationella tablåer eller bilder var där inte bara fasansfulla eller kittlande, den smutsiga blicken implicerade också sätt att se som kunde vara kulturellt danande.