Delningslogik
Arbetet fortskrider så sakteliga med den digitaliseringsbok jag skriver på. Den är strukturerad utifrån en rättså bred och brokig begreppspalett, och just nu håller jag på med termen “delande”. Ett första utkast till en inledning på detta kapitel ser för närvarande ut så här:
I början av sommaren 2013 rapporterades det att 500 miljoner fotografier dagligen laddas upp och delas mellan användare på internet. Det är ofattbart många bilder, till och med fler än de uppskattningsvis 400 miljoner tweets som delas varje dag. För att sätta siffran i perspektiv beräknade Google Image Search att det året då den tjänsten lanserades 2001, så fanns det cirka 250 miljoner bilder som företaget indexerat på hela webben. Fyra år senare indexerade Google en miljard bilder på webben – en summa som nu alltså uppnås på två dagar. Det är en närmast ofattbar explosiv utveckling av bildmaterial online, och den beror inte på alltmer sofstikerade digitalkameror utan förstås på den mobila medieutvecklingen där alla smarta telefoner sedan länge har en inbyggd kamera, en uteckling som accentuerats sedan introduktionen av iPhone 2007 och de mobila kloner som kommit i dess efterföljd. Att dela 500 miljoner bilder varje dag kräver förstås en uppdaterad maskinpark, samtidigt är siffran naturligtvis ett resultat av en ungefärlig skattning. Det statistiska underlaget till denna uppgift utgjordes just av tentativa beräkningar framtagna av nätanalytikern (och riskkapitalisten) Mary Meeker och hennes konsultföretag, vilka presenterades på den elfte teknologikonferensen All Things Digital i Kalifornien. Meeker är förvisso en skarp och trovärdig nätanalytiker. Samtidigt framfördes hennes presentation på ett branschevenemang som mer än gärna hyllar digital tillväxt och framtidstro. Presentationer på All Things Digital har en tendens att accentuera positiva nättendenser, gärna med exponentiellt stigande siffertal och branta kurvor, detta snarare än att kritiskt granska avvikelser eller förlora sig i lika detaljerade som negativa utvecklingsscenarier. Med skeptiska förhållningssätt bygger man ju knappast några framgångsrika nättjänster. Meekers sifferexercis bör därför tas med en nypa salt, och kritiker hade faktiskt också en hel del invändningar mot hennes statistiska underlag. Exempelvis hävdade hon att amerikanen numera i genomsnitt sträcker sig efter sin mobil 150 gånger om dagen, vilket nog måste betraktas som ett långt mer spekulativt antagande än det påstått ymniga bilddelandet.
Meekers konstaterande att delande i snabba medier inte bara drivs av korta textmeddelanden utan också av nya former av bildbruk var det emellertid ingen som förnekade. Att fotografera mobilt, dela med sig av bilder och distribuera resultaten över nätverk är visserligen ingen nyhet, men det utgör fortsatt en synnerligen kraftfull och populär motor för digital utveckling. Den har emellertid onekligen pågått under en längre tid. Adobes lansering av redigeringsprogrammet Photoshop innebar till exempel rean 1990 starten för fotografiskt bildbruk i digital form, även om det främst var med uppdateringen till version 3.0 tre år senare som digitala fotografier på allvar kom att särskilja sig från analoga bilder (framför allt genom den revolutionerande möjligheten att i ett inskannat fotografi separera olika bildlager från varandra.) Om en bok som, The Rise of the Image, the Fall of the Word i slutet av nittiotalet prognosticerade precis det som den talande titeln beskrev, så är den visuellt orienterade nätkulturen numera livskraftigare än någonsin. Mobilt mediebruk är den främsta anledningen till denna tämligen långlivade popularitet. Text är förstås nätets ledmedium; Napster satte musikdelandet på den virtuella kartan och YouTube gav 2005 upphov till vad som då kallades world wide video web. Men digitalt bildbruk är branschledande när det gäller den delningslogik som präglar och ligger till grund för i princip alla sociala medier. Att Facebook våren 2012 köpte den då allra hetaste mobilapplikationen för fotodelning, Instagram, för en miljard dollar säger det mesta. Användandet av YouTube visar heller inga tecken på att avta, vilket 100 timmar rörlig bild uppladdad i minuten vittnar om. Tittandet på Youtube har snarare ökat, enligt vissa uppgifter så mycket som 30 gånger om under de senaste fem åren. En fjärdedel av bildkonsumtionen sker därtill numera i mobilen. På ett snarlikt sätt har Twitter integrerat bildbruk genom att införliva tjänsten Vine där små, korta videosnuttar loopas för att delas på samma sätt som textmeddelanden. Den mediala skillnaden mellan stillbild och rörlig bild håller följaktligen på att suddas ut, vilket förstås är uppenbart för de flesta mobilanvändare eftersom man med ett knapptryck enkelt kan ändra medieform.
Vad Meekers siffror (liksom andra snarlika undersökningar) dock framför allt visade var att smarta mobiler med kameror på mycket kort tid förändrat själva fotografiet som medieform. Inte bara är gränsen till videomediet mer eller mindre utsuddad. 180 år efter Niépce och Daguerre handlar fotograferingskonsten numera inte längre om att föreviga ögonblick, utan snarare om att dela med sig av händelser, information och upplevelser i visuell form. Bilder är distribuerad information – eller data om man så vill. Att medieteoretikern Lev Manovich i ett projekt, ”Instagram Cities” analyserat urbana mönster utifrån 2,3 miljoner publikt delade Instagrambilder kommer inte som någon överrasknig. Detta nya bildbruk har inte ersatt fotograferande för hågkomst eller bilder som minnen, men väl kompletterat ett äldre förhållningssätt. Numera är det därför nästan lika vanligt att dela med sig av en bild – som att spara den. Visserligen kan distribution och delande av en bild just vara ett sätt att lagra den; allt delande innebär alltid att information kopieras och flerfaldigas. Men det tänker folk i allmänhet naturligtvis inte på, även om de flesta nog är på det klara med att själva akten att fotografera ändrat karaktär, liksom anledningen till att man överhuvudtaget tar en bild. Det är faktiskt en rättså betydande samhällelig och socio-kulturell förändring som inträffat under en mycket kort tidsrymd. Läsare av Susan Sontags klassiska fotobok, On Photography från 1977 har idag till exempel ytterst lite att hämta där för att förstå samtidens digitala bildbruk. I fotografiskt hänseende utgör digitaliseringen därför ett mera radikalt brott än för de flesta andra medieformer. Samtidens digitala bildbruk tar på många sätt sin utgångspunkt i det slags delandets kultur som i somliga kretsar är (och varit) synonym med den användargenererade webbens framväxt under 00-talet, om man nu inte vill drista sig till att förlägga den än längre tillbaka i fildelningskulturens barndom under sent nittiotal; Allt mitt är ditt kallade Johan Söderberg träffande sin utmärkta bok i ämnet som kom ut för några år sedan. Men nätet (liksom fildelandet) verkar nu inte bara vertikalt med information som delas upp och ned. Även fildelande med Napster var faktiskt en social praktik. Den digitala utvecklingen har alltid skett lika mycket horisontellt, på tvärs med såväl användare som innehåll vilka oupphörligen länkas samman i en alltmer komplex informationsväv. En nästintill kolloborativ plattform som Facebook är därför närmast otänkbar utan fildelandets sociala utgångspunkter. Då var det nämligen inte bara innehåll som delades, utan lika mycket en sorts semi-personliga noder (låt gå att de var maskinärt anonyma). Digitalt (fil)delande i sin mest elementära form har därför varit både den tankefigur och praktik som drivit på framväxten av såväl den användargenererade webben liksom sociala medieformer.
Om en förskjutning från fotografiskt bevarande till delande av bilder är ett uttryck för en pågående digital förändring, är en snarlik utveckling den från lagring mot streaming (en omställning som beskrivs i detalj i ett senare kapitel i boken). Rörelsen mot så kallad software subscription – den senaste versionen av bildprogrammet Photoshop CC (Creative Cloud) kan exempelvis inte köpas utan enbart hyras – antyder liksom strömmande medier att den samtida lagringskulturen håller på att ändra karaktär. Digitaliseringen av medierna innebär i så motto att deras traditionella karakteristiska och egenheter – ja, rentav deras mediespecificitet – emellanåt förskjuts och förändras. Delande framstår sedan flertalet år som en allt tydligare medial särprägel för det samtida informationslandskapet. Den webbsajt eller applikation finns ju knappt numera som inte har en mer eller mindre sofistikerad delandefunktion. Den föränderliga digitala dynamik som ofta tillskrivits så kallade nya medier förefaller såtillvida även gälla medieformerna per se. Volymmässigt står numera det snabba delandet av bilder över webb och internet – framför allt genom olika bildappar – för merparten av den fotografiska tillväxten. Facebook är fortsatt den dominerande plattformen för delande av bilder; Flickr har minskat i betydelse (även om Yahoo nyligen bemödat sig om att skjuta till medel för att uppgradera plattformen), medan Instagrams räckvidd ökat liksom bildappen Snapchat. De senare är den bildtjänst som i USA växer allra snabbast; 200 miljoner ”snaps” delas där, åtminstone om man ska tro Snapchats företagsblogg. I Snapchats regi har digitala bilder på många sätt omformateras till ett lika snabbt som flyktigt visuellt kommunikationsmedium. Som namnet antyder snabbkommunicerar användare med fotografier som delas – vilka dock några sekunder senare försvinner. En bild kan ses i en till tio sekunder – därefter är den borta. För alltid. Med den företagsfilosofiska devisen (vilken återfinns på webben under rubriken ”Philosophy”) att det finns ”värde i det efemära”, så handlar Snapchat alltså enbart om dela med sig av intryck – inte att bevara ögonblick. ”Great conversations are magical. That’s because they are shared, enjoyed, but not saved” – det menar man åtminstone på Snapchat.
Man kan med rätta fråga sig vad den här formen av återkommande begränsning och reglering egentligen innebär för de sociala medieformer som valt att nischa sig i enlighet med denna knapphetens logik. Internet präglas ju knappast av brist på utrymme, men för en ny sorts delningslogik som det här kapitlet kommer att handla om förefaller det korta och begränsade formatet att utgöra en närmast nödvändig förutsättning – åtminstone i vissa sammanhang. På Twitter kan ett meddelande som bekant vara maximalt 140 tecken, på den integrerade videotjänsten Vine får de delade videosnuttarna bara vara sex sekunder långa, och på Snapchat försvinner fotografier som sagt ibland efter en enda flyktig anblick. Ett sätt att får korn på denna lika snabba som korta, kommunikativa delningslogik är att sätta dagens situation i mediehistorisk relief. Då framstår den nämligen inte som väsenskilt annorlunda. För mer än hundra år sedan var det exempelvis inte tekniskt möjligt att spela in filmer som var mer än cirka 50 sekunder långa. Bröderna Lumières upptagningar är därför alla mindre än en minut. Ett senare exempel ur mediehistoriens brokiga fatabur är det korta nyhetsinslaget i de tio minuter långa journalsprogrammen, för att nu inte om tre-minuters-poplåten. Inte sällan lyfts det korta formatet fram som speciellt lämpligt för lika kraftfulla som kreativa uttryck. Det ligger därtill i sakens natur att det korta och avgränsade fragmentet i regel är som allra enklast att kommunicera – inte minst digitalt. Uppmärksamhet är en bristvara på internet, och somliga hävdar att ju kortare attention span ett budskap har desto större är sannolikheten att det plockas upp ur informationsbruset. Men delande behöver inte med nödvändighet ske i korthet – giganten på den sociala mediearenan, Facebook, har till exempel ytterst få restriktioner kring vad (eller hur långt) det som delas kan eller får vara. Inte desto mindre står delandet på Facebook alltid i centrum. För grundaren Mark Zuckerberg är sharing en närmast filosofisk, för att inte säga politisk handling. ”By giving people the power to share, we’re making the world more transparent”, är ett av hans mer bevingade citat. Varje bild eller textmeddelande på Facebook kan därför som bekant struktureras i tre kategorier: gilla, kommentera eller dela. Hur många gånger de skett listas också i en ruta strax under med kommentarer, där de som tyckt om ett meddalande även visas i ett pop-upp-fönster. Kategorin ”dela” är i sin tur klickbar och presenterar de personer som delat meddelandet i fråga. Alternativt finns en personlig länk till Twitter om meddelandet skickats från denna sociala mediesajt – vilket enkelt kan ske per automatik om man så önskar – och till vilken man sedan lätt klickar sig tillbaka.
Delande är såtillvida strukturellt inbyggt i Facebook och det gäller också andra sociala medieformer, framför allt Twitter. Ibland har det hävdats att alla medier är sociala medier – nu liksom tidigare i mediehistorien. Men det är en sanning med modifikation. Sociala medier i digital tappning är nämligen långt mer sociala än de är mediala. De utgör inte bara nya sätt och möjligheter att sprida personliga meddelande, de är till sin natur strukturerade och kodade för att underbygga en tidigare ännu ej existerande delningslogik av och för information. Framför allt Twitter baserar sig på ett slags delande som på många sätt förutsätter externt länkad information. Ett meddelande som delas med andra kan förstås enbart bestå av text utan någon som helst koppling till något annat innehåll. Intressant nog har externt länkad information på Twitter minskat. 2010 rapporterades det att ungefär 25 procent av alla tweets innehöll länkar till externa sajter på webben, en siffra som 2013 är nere i 16 procent. Det är en något förvånande utveckling som man kan fråga sig vad den beror på. Har Twitter möjligen mognat som kommunikationsform, eller innebär den ökande mängden användare som nu är uppe i en halv miljard att tweets alltmer används som personligt hållna mikroblogginlägg? Annan statistik för Facebook gör emellertid gällande att ungefär var fjärde uppdatering där innehåller en extern länk, till en låt på Spotify, till en debattartikel i en tidning eller till en extern sajt på webben. Hur man än väljer att se på saken handlar det på många sätt om en sorts delningslogik i två led – såväl socialt som medialt. För det första utgör användarna själva mediet som sådant. Utan dem finns inget innehåll – och heller ingen egentlig medial struktur. För det andra (och i mera innehållsmässig bemärkelse) så länkar sociala medier i allmänhet och Facebook i synnerhet, till externt material online. Twitter är här mer att betrakta som ett raffinerat RSS-flöde, en sorts personligt trimmad digital sökmotor och utpekare av subjektiva rekommendationer vilken man som användare själv finjusterat och ständigt kan omkalibrera vid behov. Det låter kanhända banalt, men utan användare skulle sociala medieplattformar som Snapchat eller Instagram, Facebook eller Twitter överhuvud taget inte fungera. Spridning och delande av information i visuell eller textuell form är helt enkelt sociala mediers raison d’être.