En av den digitala domänens paradoxer för närvarande, åtminstone från ett medieforskarperspektiv, är de divergerande digitala riktningar som olika samhällssektorer rör sig inom (eller snarare i enlighet med). Mediesektorns kris handlar på ett generellt plan om att etablera fungerande betalningsmodeller – detta i allt skarpare kontrast mot public service-företagen som (enligt lag) ska ge bort sitt innehåll gratis. Detsamma gäller forskarsamhället. Alltfler forskningsfinansiärer, bibliotek och forskare strävar efter och ägnar sig åt open access av forskningsresultat. Det är en lovvärd utveckling – men inte utan komplikationer.
Kanhända är det inte en digital paradox, men det finns ändå något besynnerligt i hur digitaliseringens krafter drar dessa sektorer åt radikalt olika håll. I takt med mediebranschens ohemula svårigheter att ta betalt för innehåll online, så rör sig vetenskapssamhället i en helt motsatt riktning möt total öppenhet och fri acces. Mediesektorn vill in i och etablera nya betalmodeller, medan (delar av) forskarsamhället och universitetssektorn vill ut ur diverse licensieringsmodeller av forskningsresultat; den ena sektorn vill få konsumenter att betala, och i den andra är det producenter (forskare) som ska betala för att publicera sig genom allehanda författaravgifter. Det senare gäller förvisso ännu mest natuturvetare, men publiceringsmönstren sprider sig snabbt (eftersom de reglerar anslagen). Det räcker med att läsa senaste forskningspropositionen för att få en vink om vilken inriktning som är eftersträvansvärd.
Hur humanister ska orientera (och publicera) sig i ljuset av den här utvecklingen är inte så lätt att veta. Å den ena sidan producerar de vetande som en mer allmän läsekrets och publik faktiskt är intresserade av (och förlag på marknaden därför ibland vill publicera), å den andra sidan ska samma humanister börja betala för att publicera sig i alltmer specialiserade internationella tidskrifter (vilka inte sällan, om man nu vill vara lite elak, förefaller ha fler författare än läsare), men förstås också drivs av förlag som alltså laborerar med olika modeller för att tjäna pengar på fri access. För en humanist är gränsen mellan dessa sektorer inte speciellt tydlig, och utvecklingen är högst motstridig. Därtill är likheterna mellan exempelvis somliga humanioraforskare och (säg, kvalitativt orienterade) kulturjournalister rättså stor. Det senare gäller inte minst public service, en sektor som åtmintsone i digitalt hänseende uppvisar alltfler likheter med det humanistiskt orienterade vetenskapssamhället.
Martin Jönsson, kulturchef på SvD, har idag publicerat en utmärkt krönika, Vem knäcker kostnadskoden, apropå den pågående omstruktureringen av tidningsbranschen. Krönikan utgör ett slags kommentar till den längre SvD-artikeln, Så kan den tryckta journalistiken överleva, också den mycket läsvärd. Ibland påtalas det, till exempel från förlagshåll, att skillnaden mellan e-böcker och tryckta titlar inte beror på papper- eller distributionskostnader (vilket skulle vara ett skäl till att en e-bok är lika dyr som en vanlig bok). Men som Jönsson framhåller gäller det inte dagspressen. Papperspriserna skenade i förra krisen 2009, skriver han, detta “som en följd av den branschens omstrukturering och de har gått upp även de två senaste åren. Distributionskostnaderna går inte heller ner trots fallande upplagor: istället stiger kostnaden per utdelad tidning. Enda sätten att minska produktionskostnaden är därmed att 1) trycka färre exemplar 2) göra tunnare tidningar. Ingen av dessa vägar kan direkt beskrivas som en framtidsstrategi, så länge det är papperstidningen som står för 90-95 procent av intäkterna och det digitala intäktsflödet är ungefär lika viktigt för resultatet som dricksen för en restaurang.”
Att delar av den nya postdigitala medieekonomin befinner sig i kris är ingen nyhet – men en lika spännande som komplicerad fråga att studera. I generella termer har mediesektorn hamnat på defensiven medan telekombransschen relativt sett flyttat fram sina positioner (något jag skrivit om i boken Myten om internet). En digital tjänstesektor har också vuxit fram där media och kommunikation alltmer blivit ett slags relationella företeelser. Vad ett medium numera är vet knappt någon. Krisen för medier på papper och är såtillvida strukturell – inte konjunkturell – och mediesektorn rationaliserar därför parallellt med att helt nya digitala användarmönster framträder. Frågeställnigarna är minst sagt aktuella, och medieforskaren Jonas Andersson och jag håller just på att förbereda en konferens till våren på detta tema inom ramen för RJ:s Flexitsatsning (RJ stödjer också konferensen). Mer information om detta evenemang på KB (som kommer att vara öppen för envar) postas inom kort här på bloggen.
I Biblioteksbladets nya nummer – pdf kan laddas ned här – skriver Marielouise Samuelsson insiktsfullt om KBs verksamhet. Rubriken säger det mesta: “Konstant kris på KB”. Även jag uttalar mig i intervjun, framför allt apropå vad som omnämns som en “oro för … en påtaglig administrativ tendens. – KB är en myndighet, men faktiskt inte vilken myndighet som helst. Det är landets nationalbibliotek och alltjämt ett lärt verk med mycket kunnig personal. Vi behöver medarbetare som kan samlingarna, som för- står vad digitalisering innebär, som publicerar sig och som behärskar latin. Vi behöver inte nödvändigtvis flera HR-specialister och säkerhetsexperter a la new management. Det senare är en utveckling som våra primära målgrupper inom forskning och högre utbildning, inte är betjänta av.” KB håller för närvarande på att omorganiserar – och vi får se vad utvecklingen ger vid handen.
Som bekant är digitala användarmönster en viktig ingredient i hur det nya nätverksamhället gestaltar sig. Nätet styrs ju av en specifik logik där obegränsad kopiering och läckage löper parallellt med kraftigt utökade möjligheter till mätning av användning och publikförutsägelse. En variant inom den akademiska sfären är citeringsgrad av publikationer – men annan vetenskaplig aktivitet online kan naturligtvis också mätas som exempelvvis medialt, kulturellt och offentligt genomslag av ens forskning och forskningsresultat. “De sammanhang där forskare förekommer, hänvisas till och uttalar sig är nu i allt större utsträckning digitalt lagrade; digitala spår kan kvantifieras på sätt som inte var möjligt tidigare, till och med i termer av ‘impact’”, skriver Dick Kasperowski och Fredrik Bragesjö i en synnerligen intressant blogpost på RJ:s hemsida, Framtidens tredje uppgifter. Vidare påpekar de att genom nätets digitala spår så “kan universitetens kunskapsspridning, den tredje uppgiften, kartläggas – och naturligtvis också vilka som tar del i sådana verksamheter.” Jag vill mena att detta framöver kommer att bli en viktig uppgift att redovisa – och att detta också är av vikt för humanister och samhällsvetare vilka av tradition varit långt mer synliga i den offentliga debatten än exempelvis naturvetare. När sådana mjuka variabler blir hårda data, är det ett inte oväsentligt eldunderstöd i den pågående diskussionen om humanvetenskapernas roll och uppgift i det övergripande vetenskapssamhället.
På bonnier.com har PM Nilsson idag publicerat en synnerligen intressant intervju med Jonas Bonnier om det framtida medielandskapet, “Intervju: Bonniers framtid med Jonas Bonnier”:http://www.bonnier.com/sv/nyheter-press/Nyheter/2012/November/Intervju-Bonniers-framtid-med-Jonas-Bonnier-/. Det är en av de mer intressanta intervjuer jag läst på länge och den ger en hel del indikationer kring hur en central mediekoncern som Bonniers ser på den digitala medieutvecklingen. Bonniers fokusområde är och förblir “media” – men i intervjun slås också mycket riktigt fast fast att “media är ett komplext begrepp och att relationen mellan läsare och annonsörer också är media … media håller [såtillvida] på att förändras som företeelse. Media är inte längre en massföreteelse som det var förut och digital distribution har gjort att media hamnat i en annan position i värdekedjan för annonsörer. Media är inte längre den största scenen för att nå en stor publik och måste anpassa sig till en ny struktur.”
Stora företag skaffar sig idag ökad kontroll över innehållet på internet, och det är alltför lätt att glömma att de har agendor vilka “rimmar illa med tanken om frihet på nätet,” skriver Lars Anders Johansson i det nya numret av tidskriften Axess. Texten tar sin utgångspunkt i min problematiserande öppenhetsartikel i Myten om internet, och Johansson skriver bland annat:
Begrepp som frihet och öppenhet på nätet kan tyckas vara tämligen oproblematiska: självändamål i vår gemensamma strävan efter en mindre sluten värld. I en artikel i den nyutkomna antologin, Myten om internet, visar Pelle Snickars, forskningschef vid Kungliga biblioteket, att det inte alls är så okomplicerat. Frågorna som vi borde ställa oss är: Frihet för vem? Öppenhet på vems villkor? Bakom varje agenda på nätet finns tunga ekonomiska intressen. Bakom piraternas skenbart idealistiska strävan att allt ska vara gratis och omedelbart tillgängligt finns kommersiella jättar som Google, vars hela affärsidé bygger på att andra delar med sig gratis av sina åsikter, sina tankar och sitt skapande. Samma sak gäller leverantörerna av bredband och hårdvara som vill pressa ned kostnaden för innehållet – det vill säga den musik, litteratur, journalistik och film som strömmar genom deras kablar – mot noll. […] Den genomsnittlige konsumenten betalar företrädesvis för förmedlingstjänsterna, inte för det konstnärliga innehållet. Publikens pengar, som tidigare tenderade att sippra ned till upphovsmännen, stannar idag på vägen: hos bredbandsleverantörer och strömningstjänster.
Är man prenumerant på Axess (och det bör man vara; det är en lika utmärkt som polemisk tidkskrift) kan man här fortsätta läsa artikeln, Öppenhet på vems villkor?.
Häromdagen beviljades jag ett större anslag från Riksbankens jubileumsfond för utbyggnad och omgestaltning av KB och Svenska filminstitutets gemensamma sajt filmarkivet.se. Ambitionen med projektet, “Filmarkivet.se – en filmhistorisk plattform” är bland annat att “finansiera forskning och forksningsinfrastrukturellt arbete med fyra parallella arbetspaket – katalogisering, kodning, kontextualisering och kommunikation – i enlighet med två projektsyften. Dels handlar det om att tillföra nya filmiska materialkategorier till sajten, främst reklamfilm, dels implementera nya webbaserade funktionaliteter med ett utpräglat användarperspektiv.”
Projektet har beviljats tre miljoner kronor under en tre-årsperiod; mer om det hela kan man läsa på RJ:s hemsida
I april nästa år arrangerar jag tillsammans med kollegor vid Lunds universitet en konferens om kulturhistorisk medieforskning. Ett call for papers gick ut häromdagen:
Mediernas kulturhistoria är ett vittförgrenat fält som, på grund av att det driver fram en rikedom av empiriska och historiska exempel, måste tillämpa ett brett mediebegrepp. Det är inte bara så att alla medier är sociala medier; de har också alla en historia. Inte sällan stjäl det breda mediebegreppet därför perspektiv från äldre tider vilka med fördel kan smugglas in i den digitala tidsåldern. För att exempelvis förstå dagens krisande tidningsbransch måste vi historisera samtiden. Såväl analyser av fildelningens utveckling eller piratkopiering av stereobilder som studier av stulna böcker under 1600-talet ger ledtrådar till medieutvecklingens snabb- och tröghet. Ett mediehistoriskt forskningsfält har på senare år formerats i Sverige. I institutionaliseringen av ämnet och samlandet av forskare från olika kultur- och samhällsvetenskapliga discipliner har två nationella konferenser med stöd från Riksbankens Jubileumsfond (2007 respektive 2010) varit betydelsefulla. Det finns även andra satsningar. Som enda lärosäte i Sverige erbjuder Lunds universitet sedan 2011 studier i ämnet mediehistoria från grundnivå till forskarutbildning. Kungliga biblioteket har därtill de senaste åren arrangerat en rad mediehistoriska seminarier och konferenser, och dessutom publicerat närmare 25 böcker i serien ”Mediehistoriskt arkiv”.
Läs mer om konferensen här.
Idag har ETC publicerat en intervju med mig apropå den bok om iPhone som jag och Patrick Vonderau publicerat. “Med över 700 000 appar är den en mediemaskin som mäter löprundan, reglerar värmen i sommarstugan, fungerar som klocka, kamera, spelapparat och ger oss senaste innehållet i tidningar från hela världen”, kan man läsa i ingressen. Boken Moving Data: The iPhone and the future of media “granskar hur iPhone förändrar våra liv – på gott och ont.” Intervjun finns online på dagens.etc.se – och kan läsas här: Hur sociala är vi egentligen?.
Jag har skrivit en krönika för fackförbundet DIK, Öppen data är ett sätt att slippa investera, där jag kort försöker problematiser begreppet öppen data – och vad det möjligen på sikt innebär för myndigheter inom framför allt minnessektorn.
Öppen data – är det verkligen nåt att ha? Eller snarare ge bort. Och vad kan man egentligen förvänta sig att medborgare ska få tillbaka? Är fri rådata eller snyggt förpackad information framtidens melodi för myndigheter, museer, bibliotek eller arkiv? Nyligen släppte exempelvis Europeana sitt kulturella dataset med information om 20 miljoner objekt. All data är fri att använda – framför allt i kommersiella sammanhang. Tanken är att boosta innovation: Sätt fart och gör närande appar på tärande kulturarv! Min egen arbetsgivare, KB, släppte redan för ett år sedan nationalbibliografin som öppen data på samma sätt.
Men precis som termen öppenhet i digitala sammanhang är ett slirigt begrepp – Google är exempelvis en öppenhetsindustri – så är öppen data också tvetydigt. Den digitala öppenhetsnaivismen är vida spridd, exempelvis med föreställningar om att marknaden är intresserad av att förädla den här typen av data och skapa lika innovativa som lönsamma e-tjänster. Det är förvisso riktigt att nyttan med öppen data uppstår först när den används; undanstoppad på svenska myndighetsservrar är värdet av den noll. Staten erbjuder alltså gratis rådata – som näringslivet sedan putsar och paketerar mot betalning.
Men är det verkligen till fromma för alla medborgare? Vänder man på resonemanget är öppen data faktiskt ett sätt att slippa investera i tjänsteutveckling. Det får någon annan göra. Typ, marknaden. Risken är här att starka aktörer börjar ta rejält betalt för nya e-tjänster. Inom bibliotekssektorn, på basis av KB:s öppna data, finns i dag sådana tendenser. Samtidigt hanterar starka offentliga aktörer (som exempelvis public service) knappast sin data på det här sättet. De bygger egna innovativa applikationer och ger bort nada. I kraft av sin rådata blir de snarare marknadsledande; allt enligt devisen ”more data – is better data”, vilket somliga blivit multimiljardärer på. Att förädla data är ju dyrt. Om marknaden ska bygga tjänster på öppen data kommer sådana aktörer näppeligen att ha upplysningstjänster till allmänheten framför ögonen. I dem lyser snarare dollartecken. Verkligt användbara tjänster innebär alltid betydande investeringar – vilka förstås måste ge avkastning. Affärsintresset ljuger aldrig.
Pär Nygårds, närinspolitisk expert på IT/Telekomföretagen har svarat i en bra kommentar – och jag har därtill gjort ett förtydligande. Diskussionen lär fortsätta.