Häromdagen publicerade Sydsvenskan (och några andra skånska tidningar) en recension av vår Spotifybok. Benjamin Peetre var överlag positiv, och menade bland annat att vi berättade om Spotifys framgångssaga både “nyanserat och engagerat.” Recensenten tog också fasta på titeln på vår bok: “Det finns en viktig poäng i att Snickars och Fleischers bok Den svenska enhörningen – storyn om Spotify just gör anspråk på att berätta storyn om Spotify, inte historien om Spotify. För en grundläggande förklaring till hur Spotify började dominera musikbranschen är hur berättelsen om företaget gång på gång anpassats, ibland för att ställa sig in hos kunderna, men framför allt för att tillfredsställa investerarna.” Även om merparten av Sydsvenskans material online enbart är tillgängligt för prenumeranter, tar jag mig friheten att lägga ut en PDF av recensionen: sydsvenskan_recension.
Imorgon ska jag hålla en föreläsning på en metodworkshop på Högskolan i Borås som Julia Pennlert och Gustaf Nelhans anordnar: Digitala metoder, studentsymposium. Jag har nu satt samman en massa slides (för många som vanligt) kring vad jag ska tala om – vilka den intresserade kan ladda ned som en PDF: snickars_borås_2018.
Idag har Martin Jönsson recenserat min och Rasmus bok om Spotify i DN: Myten om Spotify effektivt nedmonterad. Det är en positiv recension och Jönsson skriver bland annat om den vittspridda kärleken till varumärket Spotify där nyckelpersonerna bakom bolaget varit “skickliga på att skapa och etablera storyn om Spotify, så att många förletts tro att det alltid byggt på en vision om att göra musiklyssnande mer tillgängligt och socialt. Fleischer och Snickars monterar skickligt och metodiskt ner den myten. Inte av illvilja, utan i ett ärligt försök att förstå hur bolaget lyckats navigera sig till framgång. De ställer också den mest relevanta frågan: varför talas det så mycket om affärsmodellen, om att skapa “ett spotify för” nyheter, tidskrifter, ljudböcker eller vad det må vara, trots att inte ens Spotify själva lyckats leverera en krona i vinst?”
Våren är de flesta forskare upptagna med allehanda ansökningar – så även jag. I veckan som gick skickade jag in en större forskningsansökan till Vetenskapsrådet som handlar om att bygga ett mediehistoriskt forskningsnätverk kring frågan om hur kunskap om medier egentligen uppstod i Sverige. Kunskapsformeringar kring mediestudier i Sverige (KnoFaMS) har vi kallat det hela, ett samarbete mellan fem olika forskare på fem olika svenska lärosäten. Konkurrensen om att erhålla medel lär som vanligt bli stenhård – men sammanfattningen av vår ansökan lyder som följer:
Var uppstår kunskap om medier? Om mediestudier idag framstår som ett slags akademisk metadisciplin – vilket humanistiskt eller samhällsvetenskapligt forskningsfält inbegriper inte medier? – så är förvånansvärt lite känt om dess ursprung. Kunskapsformeringar kring mediestudier i Sverige (KnoFaMS) är en flerårig projektansökan om bidrag till en multidisciplinär mediehistorisk forskningsmiljö. I en första fas (år 1-4) – vilken studerar perioden mellan 1940-talet och det sena 1980-talet – inbegriper KnoFaMS fem forskare från fem olika svenska universitet och lärosäten: mediehistoria (Lund, Marie Cronqvist), medie- och kommunikationsvetenskap (Gävle, Per Vesterlund), filmvetenskap (Stockholm, Anne Bachmann), kulturantropologi (Uppsala, Mats Hyvönen) och digital humaniora (Umeå, Pelle Snickars). KnoFaMS kommer delvis att analysera mediehistorien med nya digitala metoder vid Humlab (Umeå), varför forskningsgruppen periodvis även kommer att inbegripa programmerare. I KnoFaMS andra fas (år 5-6) – som studerar perioden från 1990 till idag, med fokus på de digitala mediernas genomslag – ingår även en postdoc och två universitetsfinansierade doktorander, vilket gör att forskningsmiljön kommer att växa och utökas till åtta personer. KnoFaMS andra fas kommer också att kännetecknas av ett ökat internationellt fokus, där de empiriska efterforskningarna och resultat från den första fasen jämförs med situationen i andra länder. En internationell referensgrupp knuten till KnoFaMS kommer även regelbundet att ingå i forskningsmiljön.
Syftet med KnoFaMS är att studera var kunskap om massmedier egentligen uppstår, och hur denna cirkulerar bland samhällets olika sfärer, institutioner och aktörer. Ambitionen är inte att skriva historien om en disciplin. Avsikten är snarare att ge ett vetenskapligt bidrag till hur kunskapsformering sker över tid genom att studera massmedier och kunskap om dem som en del av själva mediehistorien. Forskningsmässigt är KnoFaMS placerad i skärningspunkten mellan tre olika akademiska kunskapsfält: kulturhistorisk medieforskning, forskning kring kommunikationsvetenskapens institutionella utveckling, samt forskning om samhällsvetenskaplig kunskapsbildning. KnoFaMS är organiserat i tre överlappande och sinsemellan avhängiga arbetspaket: 1. Massmedieproblem, 2. Mediepolicy, 3. Medieförhandlingar. Dessa arbetspaket är därtill strukturerade genom två huvudsakliga forskningsuppgifter: 1.1 Medieinfrastrukturer, 1.2 Klipparkiv, 2.1 Medier och statliga offentliga utredningar, 2.2 Medier och försvarsförmåga, 3.1 Medier och den offentliga sfären, samt 3.2 Akademisering. Samtliga forskare inom KnoFaMS ingår i fler än ett arbetspaket. Det kommer att stärka samarbeten och bidra till etableringen av en dynamisk forskningsmiljö med ett långsiktigt gemensamt mål.
KnoFaMS grundläggande idé är att kunskapsformeringar kring media i Sverige – och så småningom mediestudier – växte fram i olika kontaktytor mellan medieindustri, militärväsendet och försvar, universitet och mediepolitik. Den ökade kunskapen om medier under svensk efterkrigstid var framför allt en effekt av att medieindustrin och politiker ville bli bättre informerade om frågor som mediepåverkan, medieägande, medievanor och publiksammansättning. En hypotes är att kunskapsproduktionen kring medier utvecklades cirkulärt, ofta i symbios med medielandskapets förändring. En annan är att institutionella attityder gentemot massmedia artikulerades i termer av hot och skydd; presstöd och filmcensur var, i korthet, två sidor av samma diskurs. Perspektivet är därför medvetet nationellt hållet; mediestudier ska här inte förväxlas med framväxten av ett (inter)nationellt forskningsfält. Forskningsmiljön kommer att undersöka kunskapsbildning om medier i samhället, och på ett kunskapsteoretiskt plan handlar KnoFaMS därför om hur kunskap uppstår i samhället över tid. Det är ett originellt och innovativt upplägg som knappt alls förekommer i den internationella forskningen på området. KnoFaMS har också relevans eftersom mediestudiets uppkomst och formering i Sverige kan ses som ett betydelsefullt exempel på generell, samhällelig kunskapsformering. Med massmedier – och senare digitala medier – som exempel kommer KnoFaMS att ge ett centralt bidrag till förståelsen av medial kunskapsproduktion, samt dess komplexitet och dynamik över en längre tidsperiod. Det långsiktiga målet med KnoFaMS är att etablerat ett svenskt forskningscentrum för mediehistoria.
Igår noterades Spotify på New York-börsen – och svenska medier rapporterade intensivt. DN hade en längre artikel – där vår bok var en central referenspunkt: Så länge Spotify vägrar tala om lönsamhet är det en riskaktie. Även jag deltog flitigt i flera mediekanaler och pratade om boken Den svenska enhörningen. På morgonen var jag med i SVT Morgonstudio, och senare på kvällen i Aktuellt. Alla sådan medieframträdanden blir korta – och den bästa intervjun jag gjorde igår var istället med Malin Toverud, reporter på DI och Expressen. Inslaget fick titeln: Ett företag som varit helt beroende av externt kapital.
Idag har Expressen ånyo publicerat ett stort uppslag om vår Spotifybok – som nu finns som e-bok och till fysisk försäljning den 12/4. Fokus ligger i artikeln på Martin Lorentzon, men på uppslaget finns också ett förhandsutdrag ur vår bok. Utan att egentligen haft siktet inställt på det, så har vi lyckats pricka in vår boklansering med Spotifys börsintroduktion. Än mer media blir det därför i veckan som kommer. Jag hittar inte länken till Expressenartikeln – men eftersom den innehåller en hel del från vår bok borde det vara i sin ordning att dela en ful-PDF: expressen_enhörning.
Tillsammans med mina kollegor Patrik Lundell och Johan Jarlbrink har vi en längre tid arbetat med ett mediehistoriskt manuskript med arbetstiteln, Från Big Bang till Big Data. 14 miljoner år mediehistoria. Jag ligger en smula efter – men har nu fått upp lite fart. Vi hoppas därtill att något förlag (möjligen Natur & Kultur) ska vara intresserade av vårt manus, som vi räknar med ska vara klart till sommaren. Jag skriver för närvarande på kapitel 5 som handlar om 1900-talet och dess massmedier. I skrivande stund inleds det så här:
I slutet av november 1945, bara en vecka efter att Nürnbergprocessen inletts med åtal mot de högsta militärerna och ledarna inom det tyska Nazistpartiet, förevisades en timslång film, Nazi Concentration Camps om de brott mot mänskligheten som begåtts under andra världskriget. Filmen, som spelats in av amerikanska trupper i takt med att de avancerade genom Tyskland under våren 1945, var tänkt som en sorts audiovisuell vittnesbörd om det förfärande händelser som ägt rum i en rad koncentrationsläger. I rättegångssalen förevisades filmen alltså som ett belägg på illgärningar som begåtts, och den amerikanske åklagaren menade till och med att den utgjorde ett ”överväldigande bevis” på vad som skett. Rörliga bilder var inte ovanliga i rättegångssammanhang, men film hade aldrig tidigare använts som ett indexikalt och grafiskt bevis på mänskliga illdåd. Nazi Concentration Camps började rentav med ett certifikat som skulle bevisa filmens äkthet, ”official documentary report” som det stod på den inledande textskylten. Det var en ganska underlig form av själv-autentisering, för som i all dokumentärfilm gjorde närbilder, klippteknik och berättarröst att filmen var långt ifrån entydig i sitt budskap.
Nürnbergprocessen – och de efterföljande Nürnbergrättegångarna – var en i allra högsta grad medial händelse. De fotograferades, spelades in på rullband och sändes i radio, filmjournaler visade rättegångarna på biograf, och i USA kunde man snart också se dem på tv. Framför allt Nürnbergprocessen (den första av 13 rättegångar) utgör en specifik mediehistoriskt händelse i egen rätt, men den är även intressanta eftersom audiovisuella medier användes som ett sätt att visa upp vad som de facto hänt i det förflutna. Bilden av det förflutna skulle övertyga om de hemskheter som utspelats sig.
Under 1900-talet – som står i centrum för detta kapitel – blir det alltmer uppenbart att våra föreställningar om det förflutna beror på och präglas av tidens massmedier. Naturligtvis hade exempelvis dagspressen under lång tid haft en sådan karaktär, men under det förra seklet blev det alltmer uppenbart att mediehistorien inte bara handlade om nya teknologier och skiftande mediebruk, det var genom medierna själva som man kunde få korn på dessa förändringar liksom generella historiska förlopp. Som massmediernas århundrade är 1900-talet en slösande rik mediehistorisk period, men liksom i tidigare kapitel kan vi förstås inte redogöra för allt. En mediehistoria om 1900-talet kunde ta fasta på hur medier använts inom militären eller medicinens domäner, men huvudfrågan i detta kapitel handlar snarare om hur – och på vilket sätt – som medier blev så populära att de kom att kallas för massmedier, något som i Sverige faktiskt inte skedde förrän på 1950-talet med televisionens genomslag. Nöjesmedier i skärningspunkten mellan kultur och marknad står därför i fokus i det följande.
Som termen antyder har massmedier en tydlig koppling både till folkmassa och masskultur. Jämfört med tidigare perioder blev medier under 1900-talet överlag mer kommersiellt orienterade än tidigare, även om statlig public service radio och tv utgör betydande undantag. Kapitlet frågar sig exempelvis hur och varför medieindustrier uppstod, men fokuserar också på de helt nya kommunikationsformer som framträdde under perioden som exempelvis rörlig bild. Tidens medieindustrier opererade på en marknad – och i vissa länder togs de snabbt i politiskt bruk och övergick till att bli centrala propagandakanaler. ”Av alla konstarter är filmen den allra viktigaste för oss”, menade den ryske revolutionsledaren Lenin redan 1922. I Nazityskland spelade radion en liknande roll. Andra hävdade att även den så kallade kulturindustrin – med Hollywoods grandiosa spelfilmer i spetsen – bländade folk lika mycket som de duperade och fördummade dem. Framväxten av moderna massmedier var därför en spegling av utvecklingen av det moderna industrisamhället och dess urbanisering, men handlade också återkommande om en högst normerande syn på hög- och lågkultur.
Vi kan inte direkt klaga på förhandsreklamen för vår kommande Spotifybok, Den svenska enhörningen. Idag har DN publicerat ett stort uppslag – som nu även ligger online: Nu ska Spotify valsa in på New York-börsen. Journalisten Pia Gripenberg skriver bland annat:
DN berättar om bolagets resa från Stockholmsförorten Rågsved till kapitalismens högborg Wall Street. Viktigaste stoppet på vägen var Kungliga Tekniska högskolan och ett gäng drivna programmerare … För det var där allt startade. Med Eks och Lorentzons teknikintresse och diffusa idéer om att det går att tjäna pengar på att ha många besökare på en sajt. Musikindustrin var samtidigt inne i en dödsspiral i Sverige. Cd-försäljningen rasade i takt med att piratsajterna blev bättre. Det blev inspirationen till Spotifys affärsidé.Forskaren Rasmus Fleischer och professor Pelle Snickars pekar ut en alternativ födelseplats i sin kommande bok ”Den svenska enhörningen. Storyn om Spotify”. Den platsen är Kungliga Tekniska högskolan på Valhallavägen i Stockholm. Därifrån kom ett gäng nyutexaminerade programmerare som förverkligade Ek och Lorentzons idé.
Vår bok kommer förhoppningsvis vara ute i handeln någon av de första veckorna i april.
Journalisten Björn Wallenberg har skrivit en längre helgreportage i Veckans Affärer om min och Rasmus Fleischers kommande Spotifybok: Spotify ilsknade till på deras forskning – nu kommer boken som avslöjar allt. Artikeln är delvis en längre intervju med Rasmus, men den handlar också ställvis om vårt mångåriga forskningsprojekt om Spotify och dess resultat: “Boken Den svenska enhörningen: Storyn om Spotify skriver [Rasmus] tillsammans med medieprofessorn Pelle Snickars. Den kommer ut i april och är en bred genomgång av musiktjänstens historia. Spotify Teardown: Inside the Black Box of Streaming Music som kommer ut i november handlar i högre grad om forskningsmetoder och hur man kan få kunskap om nätföretag som inte är särskilt pratglada. Men hade Spotify fått bestämma hade det nog inte blivit några böcker alls”, kan man bland annat läsa. Återigen är det bara att glädja sig åt det stora förhandsintresset som våra böcker röner.
Digital humanities research is embedded in ’the digital’ — and so are its methods, from scraping web content to the use of bots as research informants. Within scholarly communities centered on the study of the web or social media there is a rising awareness of the ways in which digital methods might be non-compliant with commercial Terms of Service, a discussion, I would argue, which has not yet really filtered out and been taken serious within the digital humanities. My presentation in Helsinki focuses on my own dealings with Spotify as a case to learn from. A PDF of the slides from the presentation are found here: snickars_helsinki_DHN_2018.