Kan medieformer – som 3D – vara ett instrument som destabiliserar, eller rentav underminerar det verkliga och sanna inom museisektorn? Det är nu mer än tio år sedan som kulturforskaren Fiona Cameron i boken, Theorizing Digital Cultural Heritage påpekade att digitala objekt framöver kanske kommer att framstå som ett slags terrorister i museivärlden, detta i takt med att digitala avbildningar blir bättre och bättre. Idag är 3D det främsta exemplet på denna utveckling. ’’As 3D simulations become more convincing, surrogates will merge in ’form’ … with the physical object, and viewers will be unable to perceptually distinguish the replica from the real. Collections could then become obsolete, thus undermining museum culture and practice. Here the digital is posed as a terrorist.”
Är vi där nu? Förmodligen inte – men på denna DDD-workshop vill vi å den ena sidan presentera ett antal aktuella 3D-projekt inom museisektorn, å den andra sidan initiera en diskussion om 3D-teknikens fördelar och nackdelar. Bör museisektorn ägna sig åt 3D – och i sådana fall hur och varför? En strategi kring 3D borde exempelvis inbegripa en diskussion om vilken övergripande funktion som detta medieformat egentligen har, liksom hur det bäst ska presenteras och bevaras. En palett av snarlika frågeställningar kommer att behandlas under DDD-workshopen på Tekniska museet. Den är en del av forsknings- och museiarbetet inom ramen för projektet ’’Digitala modeller’’ som finansieras av Kungliga Vitterhetsakademien och Riksbankens jubileumsfond.
PDF med program och anmälan finns här: DDD-workshop_2018
Mitt och Rasmus Fleischers manuskript till den kommande boken, Den svenska enhörningen. Storyn om Spotify, börjar nu så smått bli klart. För egen del återstår avslutningskapitlet, där vi dels tänker skriva några rader om vår egen relation till Spotify med utgångspunkt i vårt pågående forskningsprojekt, dels möjligen lite mer spekulativt med tanke på den förestående börsintroduktionen (som Rasmus tidigare skrev om här: Spotifyspekulationer). Hursom, det näst sista kapitlet handlar om åren 2015 (och framåt) – och börjar så här:
I juni 2015 blev det känt att TeliaSonera köpt in sig som delägare i Spotify. Investeringen motsvarade nästan en miljard svenska kronor, men för denna stöddiga summa fick TeliaSonera ändå bara ynka 1,4 procent av aktierna i musiktjänsten. För Spotify spelade nu i den allra högsta finansiella ligan. Utöver TeliaSonera investerade ytterligare tolv bolag i Spotify, bland annat den amerikanska investmentbanken Goldman Sachs och Abu Dhabis nationella investeringsfond. Affären gjorde att Spotify fick in astronomiska 4,3 miljarder kronor i ny finansiering. Det var den allra största summa pengar som Spotify någonsin håvat in, mer än alla andra externa finansieringsrundor tillsammans (under alla tidigare år). Enligt siffror som offentliggjordes i samband med affären hade Spotify nu 75 miljoner aktiva gratisanvändare och 20 miljoner betalande abonnenter. Med råge var man nu världens största strömmande musiktjänst (även om det på YouTube fortsatt spelades än mer musik). Spotify värderades följaktligen till 68 miljarder kronor – att jämföra med TeliaSoneras dåvarande värdering på 212 miljarder kronor.
”Vi har en lång och bra relation till Telia, och jag är glad att vi har möjligheten att ta den till nästa nivå med det här strategiska partnerskapet”, påtalade en nöjd Daniel Ek i ett pressmeddelande. Men viktigare för affären var sannolikt kompanjonen Martin Lorentzon. Han hade tidigare arbetat på Telia, och 2013 valts in telekomjättens styrelse. Givetvis hade Lorentzon inte själv deltagit direkt i investeringsbeslutet, men det hävdades i presskommentarer att han varit en central person ”för att öka förståelsen mellan de två bolagen.” Investeringen sågs också som ett tydligt tecken på trenden i telekombranschen med operatörer som lierade sig med innehållsleverantörer för att skapa attraktiva kunderbjudanden. Mediernas infrastruktur, form och innehåll konvergerade alltmer.
I samband med affären gjorde Dagens Industri en uppräkning av de bolag som investerat i Spotify. Många av dessa investmentbolag har tidigare passerat revy i den här boken, och bland de allra första delägarna av Spotify fanns naturligtvis de tre stora skivbolagen (Universal, Sony och Warner). Andra tidiga investerare under perioden 2008-09 inkluderade de svenska riskkapitalbolagen Creandum och Northzone (som 2015 gjorde en återinvestering), liksom brittiska Wellington Partners och Hong Kong-baserade Horizons Ventures. Under 2011 tillkom ägarna DST Global, Kleiner Perkins Caufield & Byers, Accel Partners, och under 2012 AFSquare, Coca-Cola, Fidelity Ventures, Lakestar och Goldman Sachs. Lägg därtill riskkapitalbolaget Technology Crossover Ventures, vilka som vi tidigare skrivit gjorde en storsatsning i Spotify under 2013.
Vår poäng med att rada upp alla dessa investmentbolag är inte att vara noggranna. Vitsen är snarare att visa hur inkognito det finansiella ägandet är. Som delägare av Spotify står dessa anonyma investmentbolag i bjärt kontrast till musikvärldens hajpade och ständigt uppvaktade popstjärnor. Om Taylor Swift och Beyoncé vet vi det mesta – om finansiella aktörer som Horizons Ventures eller AFSquare inget alls. Den som lyssnar på musik på Spotify associerar knappast till Goldman Sachs, Coca-Cola eller för den delen Abu Dahbis nationella investeringsfond. Ändå bestämmer de.
During the last month Patrik Svensson at Umeå University and UCLA has worked hard at a program proposal for the Swedish funding agency RJ. Patrik has done most of the work – but I have help out on more than one occasion. The research program puts infrastructure at the center for the development of the humanities, and suggests that the humanities have a capacity to challenge, resist and reshape infrastructures. The program brings together 15 researchers from 10 disciplines in four countries, and sets out to do so through critiquing infrastructure, making experimental interventions and new scholarship, as well as imagining what the humanities can be and how humanistic infrastructure building together with others can make the world a better place. Patrik has published more info on his blog.
It is the time of the year when almost all Swedish academics within the humanities and social sciences submit new research applications. I am one of them, and today myself, and my colleagues Anne Bachmann (from Stockholm University) and Per Vesterlund (at Gävle University) finished an application which we sent to RJ with the title, The rise and formation of media studies in Sweden. We are pleased with it, but the competition will naturally be fierce. The abstract runs as follows:
From where does knowledge about media originate? Given that media studies has emerged as an academic meta discipline, remarkably little is known about its origins. The purpose of our project, however, is not to write the history of a discipline. Rather, the objective is to contribute to a scholarly understanding of complex knowledge formation processes, by treating the emergence of media studies as part of media history itself. Our pivotal idea is that media studies in Sweden emerged at the intersection between the media industry, the university and educational systems, and media politics. Increased knowledge about media during the postwar period was an effect of industry and politicians seeking to be better informed on issues as media influence, media ownership, and the habits and composition of media audiences. One hypothesis is that knowledge production around media developed circularly, often in symbiosis with changes in the media landscape, another is that institutional attitudes towards (mass)media were articulated in terms of threat and protection. Press subsidies and film censorship were, in short, opposite sides of the same discourse. The project has relevance since it situates the rise and formation of Swedish media studies as a significant case study of societal knowledge formation. With mass media as an example, the project will hence make a central contribution towards understanding the mediated complexity and dynamics of knowledge creation over time.
Den bok om Spotify som jag och Rasmus Fleischer skriver på växer stadigt till sig. Tio kapitel tänker vi oss, i en hyfsad kronologisk ordning med fokus på det kapital som gjort det möjligt för Spotify att ständigt växa. Mondial ska publicera, Den svenska enhörningen. Storyn om Spotify nu under våren. Kapitel 6 – som handlar om socialt lyssnande och perioden när Spotify lanserades i USA – börjar så här:
I oktober 2010 gästade Microsofts vd Steve Ballmer Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Temat för hans föredrag var den ”nya digitala livsstilen.” Genom molnet – cloud computing hade nu blivit ett modeord på allas läppar – kunde teknik koppla samman upplevelser över flera, olika digitala plattformar, påpekade Ballmer entusiastiskt. Han var tvärsäker på att molnet skulle förändra allt. Men KTH-studenterna var allt annat än imponerade. För lätt kolerisk och högröd i ansiktet gjorde Ballmer mest reklam för Microsofts egna produkter.
Publiken lystrade dock uppmärksamt när Ballmer plötsligt proklamerade att han var väldigt nöjd över ”att i nära samarbete med Spotify kunna erbjuda musikupplevelser av högsta kvalitet på Windowsplattformen.” Entré den tidigare KTH-studenten Daniel Ek. På utmärkt engelska med stark amerikansk accent inledde en propert svartklädd Ek med att det var roligt att vara tillbaka på KTH; numera hade han inte så ofta möjligheten att komma till Sverige. Anledningen till hans gästframträdande var naturligtvis kommersiellt; en ny Spotify-app skulle utvecklas särskilt för Windows Phone 7. Men Ek berättade också om bakgrunden till Spotify, och vilka idéer som varit viktiga för honom. Något förvånande hävdade Ek för de samlade teknologerna att Internet gjort att man inte längre hittar musik genom radiomediet. Numera ”upptäcker” man nya låtar och artister ”genom vänner”, lät han påskina. När vi byggde upp Spotify, fortsatte han, så var en av de allra viktigaste sakerna för oss att göra det enklare att ”upptäcka musik genom vänner”, men också att kunna ”dela den med vänner.”
Att musik är en mer eller mindre social verksamhet håller nog de flesta med om. Men det var inget som vare sig Spotify eller Daniel Ek tidigare hade ägnat speciellt mycket tanke eller uppmärksamhet – trots att han påstod det. Men nu, 2010, stod plötsligt socialt delande av musik i fokus. KTH-studenterna var lätt konfunderade. Men Ek framstod vid den här tidpunkten alltmer som en fullfjädrad amerikansk affärsman och entreprenör. Han blev trodd, och med förfinad presentationsteknik kunde Ek smidigt modifiera berättelsen om Spotify så att den passade rådande digitala omständigheter. Och just då var de tveklöst sociala.
Den stora förändring som Spotify genomgick under åren 2010 till 2012 var nämligen att musik inte bara skulle uppfattas, utan närmast definieras som en i grunden social aktivitet. Därav det ständiga talet i KTH-presentationen om ”vänner” och ”socialt delande” av musik. Spotify var inte längre en applikation som gav access till musik. Snarare gjorde Ek gällande att Spotify skulle betraktas som en så kallad plattform, där användare enkelt kunde organisera sina låtar, dela spellistor, upptäcka nya artister och ny musik genom tips och rekommendationer från kompisar. Spotify omlanserades på sätt och vis som en i grunden social medieplattform.
Nästan precis två år senare, hösten 2012, tilldelades Daniel Ek KTH:s Stora pris på 1,2 miljoner kronor. ”Jag har alltid haft en lite osvensk ambition att förändra världen”, påtalade han i prisintervjun. Att göra ”musikupplevelser ännu mer sociala” var också något han återkom till. De här åren kännetecknades just av en snabb expansion av sociala nätverk, i synnerhet Facebook, och trendkänsliga Spotify var naturligtvis medvetet om att man låg precis rätt i tiden. Enligt undersökningen Svenskarna och internet anslöt sig under de fem åren mellan 2008 och 2012 tio nya procent av befolkningen varje år till en social medietjänst. 64 procent av alla svenskar var enligt undersökningen 2012 ”medlemmar på sociala nätverk.”
I takt med att sociala medier blev allt viktigare, kom socialt lyssnande alltså att omdefiniera Spotify. Den här processen var visserligen långt ifrån omedelbar, utan pågick gradvis med olika intensitet mellan våren 2010 och vintern 2012. Det bör också understrykas att Spotify inte bara reagerade på den sociala medietrenden, bolaget var också en bidragande orsak till den. Framför allt var det andra användares musiklyssnande, publika spellistor och rekommendationer som lotsade Spotify i en social riktning. Den huvudsakliga anledningen var givetvis att socialt lyssnande potentiellt kunde göra Spotify än mer lockande, en oemotståndlig utveckling vid en tidpunkt när bolaget strävade efter att ständigt växa och bli den allra mest populära och ledande musiktjänsten.
Under stora delar av 2018 kommer jag att göra en större utredning åt Kungliga biblioteket kring ett nationellt datalabb för humanistisk forskning. Arbetsnamnet är KBlab – och jag kommer att idogt arbeta med att förankra utredningsarbetet med olika intresserade forskare och i de DH-miljöer som nu byggs upp på flera lärosäten. KB är ju inriktat på humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning vilket ger samlingarna stor bredd och öppnar för flera olika inriktningar. I ett kommande datalabb – primärt baserat på KBs samlingar, men med nationell räckvidd och där jag gärna ser att andra samlingar också länkas in eller aggregeras – skulle text- och (i ett senare skede, bildbaserat) informationsinnehåll bearbetas kvantitativt som stora kulturella dataset. Nationellt råder det ju inte längre någon brist på digitaliserade textsamlingar, och i kombination med utvecklingen av verktyg för digital textanalys har det blivit möjligt att göra storskaliga studier av trendförändringar i samhället och kulturen. Som bekant möjliggör det en annan typ av bevisföring inom humanistisk forskning, och digitala metoder för storskalig textanalys har kanske framför allt potential inom historiskt inriktade studier. Hursom, arbetet tar sin början den första januari – ta gärna kontakt med mig för mer information.
Igår fick jag besked om att vi tilldelats medel till ett större europeiskt forskningsprojekt på Humlab kring cirkulation, appropriering och återutnyttjande av audiovisuellt kulturarv. Jag kommer att fungera som “principal investigator” (PI) för projektet ”European History Reloaded: Curation and Appropriation of Digital Audiovisual Heritage” som vi erhållit pengar för inom ramen för EU Horizon 2020-programmet kring Kulturarv. Projektet leds av Utrechts universitet och den totala finansieringen uppgår till drygt nio miljoner svenska kronor. Ambitionen med detta digitala humaniora-projektet är att förstå hur både populära och populistiska, subversiva och främlingsfientliga tolkningar av Europeisk historia idag cirkulerar på olika video-plattformar som YouTube eller Vimeo. Vilka nya perspektiv på europeisk historia och identitet kommer till uttryck genom återanvändning av digitalt kulturarv i videoformat? Snickars och Humlabs uppgift är att genom så kallad video fingerprinting-teknologi på algoritmisk väg analysera detta återbruk. Video fingerprinting är en teknik där programvara identifierar och kan extrahera karaktäristiska komponenter i en följd av bilder, vilket gör att återanvända sekvenser kan spåras även i mycket stora kulturella dataset av video. Tekniken har utvecklats i upphovsrättsligt ändamål för att hindra olaglig återanvändning, men approprieras i projektet för att studera nya former av digital deltagarkultur. Det generella syftet är att öka kunskapen kring hur deltagarkulturer på nätet idag återanvänder audiovisuellt kulturarv, inklusive dess konsekvenser för digital historiografi.
Sammanfattning på engelska för vårt “proposal to EC Horizon 2020 JPI Cultural Heritage, Call Digital Heritage”:
During the past decade, a massive body of audiovisual heritage has become digitally accessible, on websites of archives, through initiatives such as Europeana.eu and EUscreen.eu, and on platforms such as YouTube and Vimeo. The proposed project is the first to research the online circulation and appropriation of audiovisual heritage using an integrated and interdisciplinary approach. It combines state of the art tracing and tracking technologies, critical cultural analysis and ethnographic fieldwork to answer the questions: How do strategies of curation shape the appropriation of digitized heritage? What new perspectives on European history and identity do digital curations and appropriations of audiovisual heritage create? How can audiovisual archives better foster the re-use of Europe’s audiovisual heritage? The project’s case studies highlight European History from the Cold War to the Fall of the Berlin Wall and Migration in Europe—both urgent topics within debates about Europe’s past, identity and future. The project brings together interdisciplinary expertise in the curation of digital audiovisual heritage (Utrecht University, The Netherlands), contemporary European history (Institute of Contemporary History, Czech Republic) and Digital Humanities (Umeå University, Sweden). It collaborates with leading stakeholders in the field, as Europeana.eu—and its main audiovisual aggregator EUscreen.eu—as well as the attached 35 audiovisual archives across Europe. To reach out to users of audiovisual heritage, the project will also co- operate with the European Association of History Educators and historiana.eu. The project’s outcomes will contribute to a better understanding of popular interpretations of European history circulating online. It will foster critical engagement with audiovisual heritage in a participatory media landscape, including the consequences of digital historiography. Based on outcomes, the project will advise heritage institutions about best practices of user-engaging curation. Outcomes will also provide history educators with accessible material to engage students working online with Europe’s audiovisual heritage.
I am presently attending a conference at the marvelous British museum, 3D Imaging in Cultural Heritage. Tomorrow, I will give a talk on the various ways in which we have digitised and 3D scanned Christopher Polhems mechanical alphabet – with a particular focus on movement and friction. Essentially, my point is that a 3D model can be moved around – but you cannot move its parts. In an animation, on the other hand, all parts move – but you cannot steer movement yourself. In virtual reality you can do both – but at the expense of transporting yourself to nowhere. My slides can be downloaded here: snickars_presentation_london_2017.
The thematic issue for the journal Culture Unbound which we have worked on for quite some time in our research project is now published: Discovering Spotify. I have written one longer article on Spotify Radio, as well as an introductory editorial with Rasmus Fleischer. It starts like this:
With a user base now officially reaching more than 100 million, which includes 60 million paying subscribers, the music streaming platform Spotify is today widely recognized as the solution to problems caused by recent decades of digital disruption within the music and media industries. Spotify resembles Netflix, YouTube, and Apple Music as an epitome of streaming’s digital Zeitgeist that is shaping our future. Industry interviews, trade papers, academic books, and the daily press reiterate numerous versions of this “technological solutionism” (Morozov 2013) in almost as many variations.
This thematic section of Culture Unbound is broadly concerned with the music service Spotify, and novel ways to situate and do academic research around streaming media. Approached through various forms of digital methods, Spotify serves as the object of study. The four articles presented here—three full length research articles and a shorter reflection—emanates from the cross-disciplinary research project “Streaming Heritage: Following Files in Digital Music Distribution”. It was initially conceived at the National Library of Sweden (hence the heritage connection), but the project has predominantly been located at the Umeå University’s digital humanities hub, Humlab, where the research group has continuously worked with the lab’s programmers. The project involves four researchers and one PhD student and is funded by the Swedish Research Council between 2014 and 2018.
Idag höll jag en föreläsning, “Kan allt digitaliseras?” på Region Östergötlands kulturkonferens. Tema var digitalisering – med fokus på kultur i samtid och framtid. Slides från min presentation kan laddas ned som PDF: snickars_norrköping_2017.