Nils Gustafsson har idag recenserat min bok i Sydsvenskan. Snickars tar “ett stort grepp om den digitala utvecklingen men framställningen blir snudd på hållningslös”, skriver han i texten Minnet som aldrig sviker. Det är att hårdra min argumentation, för visst tar jag ställning för somligt (och inte för annat). Samtidigt har Gustafsson delvis rätt för man kan med viss rätt anklaga min bok min för att vara en smula ryggradslös i sitt ständiga resonerande – å ena sidan, å den andra. Det är dock en av mina poänger. För som jag skriver: digitalisering är “i allra högsta grad dialektisk; den är – och kommer att fortsätta vara – olika saker samtidigt. Digitalisering är därför varken eller – den är (nästan) alltid både och.”
Avslutningsvis är Gustafsson emellertid mer positiv i sin anmälan. Det är, skriver han, “i kapitlet om lagring som Snickars styrkor tydligast framträder. Som före detta forskningschef på Kungliga Biblioteket har han en gedigen kunskap på området, vilket märks. Här får vi en vidsynt skildring av den enorma ökningen i lagringskapacitet som skett under de senaste decennierna och vilka problem det medför, liksom av den viktiga trend som innebär att vi alltmer slutar att lagra information på våra egna datorer utan i stället placerar data i namnlösa serverhallar i det som lite otydligt brukar kallas för ”molnet”. Vad innebär det att allt kan sparas? Hur ska vi skriva historien när allt finns i arkivet och arkivet är allt? Vad innebär det att vi sparar allt hos ett fåtal kommersiella företag med gränsande till allmakt över vårt förflutna? Vad är värt att minnas? Vad är värt att glömma? Det är frågor som Pelle Snickars gärna får låta svälla ut till en egen bok, fast förankrad i hans forskargärning.”
Noterbart är att Gustafsson också skrivit om boken på sin blogg – Algoritmernas bur. Pelle Snickars Digitalism.
Fredrik Hillerborg har på Resumés blogg skrivet en liten betraktelse om delning med utgångs- (eller snarare) slutpunkt i min nya bok, Digitalism. “Sociala medier är till sin natur strukturerat för att underbygga delning av information. Men frågan är vad som är hönan och vad som är ägget? Till vilken grad är det den nya tekniken som fått oss att ändra vårt beteende?” Delande är som bekant inbyggt i alla sociala medier, men som jag påpekar i min bok bör man nog även (med tanke på samtidens ymniga delande) framöver fundera mera över detta beteende. Likväl – texten Vi lever i en delningskultur delas härmed.
En första recension av min bok, Digitalism, har idag publicerats i Upsala nya tidning, Är du rädd för nätet, lilla vän?. Det är kulturskribenten Håkan Lindgren som förhåller sig minst sagt kritiskt till min bok, även om han menar att den avslutningsvis “lyfter en aning”. Vi har tidigare haft viss pennfäktning i tidningsspalterna så att Lindgren intar en skeptisk hållning är inte förvånande. Att boken sägs stapla “självklarheter på självklarheter” får man ta med jämnmod; ska man försöka ta ett helhetsbegrepp på digitaliseringen som samhällsfenomen kommer somliga tycka att det blir för mycket av det basala. Att boken vidare sägs vara skriven på “livlös statlig utredningsprosa” är var och en fritt att tycka – själv är jag rättså nöjd med den språkliga framställningen. Hursom, vi får se om Lindgrens mottagande bildar mönster – eller utgör en anomali.
I bokserien Mediehistoriskt arkiv utkommer snart en ny forskningsantologi, Mediehistoriska vändningar, redigerad av Marie Cronqvist, Johan Jarlbrink och Patrik Lundell. I introduktionen kan man bland annat läsa:
Sedan sekelskiftet 2000 har det talats om en medial vändning inom framför allt humanvetenskaperna. För till exempel litteraturvetenskapens del har det handlat om en fokusförflyttning från estetiken till historiska medieanalyser av sådant som läs- och skrivpraktiker, och motsvarande intresseförskjutningar kan avläsas inom andra discipliner. I en svensk kontext har det rentav hävdats att medie- och kommunikationsvetenskapen håller på att förgås i en ”revirstrid som är så brutal att den knappt märks”. För inom vilka discipliner sysslar man numera inte med mediefrågor? Och vilket är då medievetenskapens specifika bidrag? Å andra sidan kanske medie- och kommunikationsvetenskapen själv genomgår ett slags medial vändning och rör sig bort från vad som dominerat ämnet: innehållsanalyser av journalistik utifrån ett ganska snävt demokrati- och politikperspektiv, vilka egentligen inte varit särskilt upptagna med specifika medieringsfrågor. En sådan rörelse, även internationellt, kan möjligen skönjas i de senaste årens diskussioner kring begreppet medialisering.
Mer information om boken finns på den nystartade boksajten mediehistorisktarkiv.se. Boken Mediehistoriska vändningar är cc-licensierad och kommer snart att finnas fritt tillgänglig som nedladdningsbar PDF.
På tisdag i veckan som kommer (27/5) är jag opponent på Andreas Westerbergs licentiatavhandling, Medieteknik och historieundervisning. Diskurser om teknik i klassrummet under 1980-talet och åren kring 2010, som läggs fram vid Umeå universitet. Helgen ägnas nu åt att vässa oppositionen; överlag är den en intressant licentiatavhandling som fritt kan laddas ned här. Den är skriven inom inom ramen för ForHims verksamhet – det vill säga, ”Historiska medier: Forskarskola i historia med didaktisk inriktning”, som det fullständiga namnet på denna forskarskolan lyder. Sedan starten 2012 har Westerberg varit en av forskarskolans licentiander, vilka också varit knutna till institutionen för idé- och samhällsstudier och följt institutionens studieplan för historia med utbildningsvetenskaplig inriktning. Denna forskarskola har genomförts i ett samarbete mellan Umeå universitet och Högskolan Dalarna. Själv har jag arbetat tämligen intensivt med en annan forskarskola, FoKult vid Stockholms universitet – forskarskolan i kulturhistoriska studier – och är överlag en varm vän av den här typen av skolsatsningar på forskarnivå. Hursom, jag ser fram emot ett intressant samtal på tisdag. Licentiatseminariet äger rum kl. 13.15 i Humanisthuset vid Umeå universitet – och är i sedvanlig ordning öppet för vem som.
SVT i Västerbotten gjorde häromveckan ett inslag med mig apropå vårt nya VR-projekt – som uppmärksammats en hel del trots att det ännu inte finns några resultat (det börjar bli dags att leverera). Inslagstiteln går dock inte av för hackor: “Forskare blir skivbolagsboss“.
The research project “Streaming Heritage. Following Files In Digital Music Distribution” has recently launched a new project site at streamingheritage.se. As stated before, the project aims to study emerging streaming media cultures in general, and the music service Spotify in particular, with a bearing on the digital challenges posed by access to our musical heritage for archives, libraries and museums. Rediscovering older music is a key concept for Spotify, and the company has worked to constantly expand its catalogue. The project therefore aims to investigate the effects, challenges and consequences of streaming musical heritage for the archive, library and museum sector. The project is being financed by the Swedish Research Council (SEK 8.8 million), and involves five researchers (a PhD candidate is currently being recruited) working in an interdisciplinary research team.
Kulturjournalisten Mattias Berg har idag gjort ett inslag om vårt forskningsprojekt kring strömmande kulturarv, Forskare startar fiktivt skivbolag. Det är ett kortare reportage som ganska väl sammanfattar vad vi tänker oss att göra. Ingressen anger på ett ungefär vad det hela ska handla om: “HUMlab vid Umeå universitet drar igång ett annorlunda forskningsprojekt för att under fem år framåt lära sig mer om den digitala logiken på framför allt musikområdet.”
Min bok, Digitalism. När allting är internet, är nu färdig. Den släpps den 15:e maj – med recensionsdatum första juni. Den har blivit snygg; formgivaren Viktor Hertz har gjort ett strålande arbete. Boken kostar knappt 200 kronor, och finns hos de flesta nätbokhandlare samt (förhoppningsvis) i mer välsorterade boklådor.
The research project centered around Spotify that I am in charge of, Streaming Heritage: Following Files In Digital Music Distribution, is slowly picking up speed. One example is a book project that I have been invited to join, Business Innovation and Disruption in the Music Industry edited by Patrik Wikström and Robert DeFillippi which will be published by Edward Elgar next year. “During the past fifteen years”, the rationale for the book states, “the music industries experience a truly disruptive process of digital transformation. The process reshapes most aspects of the music industry and in 2014 the contours of a “new music economy” begin to emerge. The structure and mechanics of these evolutionary processes vary considerably between continents, countries and regions and this volume will examine these processes and present evidence of business innovation and disruption in national and regional music industries.” I have recently submitted an abstract of my article which I have called, “More Music is Better Music”. What I have in mind to write is the following:
From an audience perspective, one of the core motives underlying the disruption process within the music industry during the last decade, has been the establishment of vast online music archives. Streaming services wouldn’t have been able to gain global and rapid popularity if it hadn’t been for the swelling back catalogues of music providers. The number of tracks available at popular music streaming sites have, as a consequence, during the last years been constantly promoted as a market advantage—Xbox Music claims 30 million songs, Grooveshark 15, Deezer, Rdio and Spotify 20, Soundcloud 16 and Last.fm 12 (at least according to the latest figures). Most digital entertainment services are also grappling with the so called ”discovery challenge”, i.e how to make users consume more—all in order to make the service indispensable. As a consequence, the deep back catalogue of streaming sites market constant rediscovery; functionalities at Spotify as ”Discover”, ”Radio” or ”Browse” are all algorithmic archival modes based on its long-tail-catalogue.
However, digital technology also has the inherent ability to go berserk, undermining classical notions of archives and/or collections as trusted repositories of material or cultural objects. Spam is the obvious example. But there are other ways where aggregating musical content à la web 2.0 runs the risk of a technological back-fire, damaging the very notion of what a musical archive is—and should be. Machines pose the biggest threat. Still, humans can also subvert the archive. Take Matt Farley, for instance, who has apparently earned more than $20 000 from his music since he has written, recorded and released over 14 000 songs.
The purpose of my article is to discuss and elaborate around a kind of robot (or spam logic) currently in vogue online in various ways—from semi-automatic (positive) bought reviews on Amazon to robot writers as Philip M. Parker, who has developed a method to automatically generate books and claims to have written over 200 000 of them, to aggregation of spam-music or the ability to buy 10 000 new twitter followers (in the form of social bots) for a thousand dollars on Swenzy (or similar sites). Given the focus at music streaming sites on sheer quantity, what do digital developments as the ones described actually impose? Is more music always better music?
