SVT i Västerbotten gjorde häromveckan ett inslag med mig apropå vårt nya VR-projekt – som uppmärksammats en hel del trots att det ännu inte finns några resultat (det börjar bli dags att leverera). Inslagstiteln går dock inte av för hackor: “Forskare blir skivbolagsboss“.
The research project “Streaming Heritage. Following Files In Digital Music Distribution” has recently launched a new project site at streamingheritage.se. As stated before, the project aims to study emerging streaming media cultures in general, and the music service Spotify in particular, with a bearing on the digital challenges posed by access to our musical heritage for archives, libraries and museums. Rediscovering older music is a key concept for Spotify, and the company has worked to constantly expand its catalogue. The project therefore aims to investigate the effects, challenges and consequences of streaming musical heritage for the archive, library and museum sector. The project is being financed by the Swedish Research Council (SEK 8.8 million), and involves five researchers (a PhD candidate is currently being recruited) working in an interdisciplinary research team.
Kulturjournalisten Mattias Berg har idag gjort ett inslag om vårt forskningsprojekt kring strömmande kulturarv, Forskare startar fiktivt skivbolag. Det är ett kortare reportage som ganska väl sammanfattar vad vi tänker oss att göra. Ingressen anger på ett ungefär vad det hela ska handla om: “HUMlab vid Umeå universitet drar igång ett annorlunda forskningsprojekt för att under fem år framåt lära sig mer om den digitala logiken på framför allt musikområdet.”
Min bok, Digitalism. När allting är internet, är nu färdig. Den släpps den 15:e maj – med recensionsdatum första juni. Den har blivit snygg; formgivaren Viktor Hertz har gjort ett strålande arbete. Boken kostar knappt 200 kronor, och finns hos de flesta nätbokhandlare samt (förhoppningsvis) i mer välsorterade boklådor.
The research project centered around Spotify that I am in charge of, Streaming Heritage: Following Files In Digital Music Distribution, is slowly picking up speed. One example is a book project that I have been invited to join, Business Innovation and Disruption in the Music Industry edited by Patrik Wikström and Robert DeFillippi which will be published by Edward Elgar next year. “During the past fifteen years”, the rationale for the book states, “the music industries experience a truly disruptive process of digital transformation. The process reshapes most aspects of the music industry and in 2014 the contours of a “new music economy” begin to emerge. The structure and mechanics of these evolutionary processes vary considerably between continents, countries and regions and this volume will examine these processes and present evidence of business innovation and disruption in national and regional music industries.” I have recently submitted an abstract of my article which I have called, “More Music is Better Music”. What I have in mind to write is the following:
From an audience perspective, one of the core motives underlying the disruption process within the music industry during the last decade, has been the establishment of vast online music archives. Streaming services wouldn’t have been able to gain global and rapid popularity if it hadn’t been for the swelling back catalogues of music providers. The number of tracks available at popular music streaming sites have, as a consequence, during the last years been constantly promoted as a market advantage—Xbox Music claims 30 million songs, Grooveshark 15, Deezer, Rdio and Spotify 20, Soundcloud 16 and Last.fm 12 (at least according to the latest figures). Most digital entertainment services are also grappling with the so called ”discovery challenge”, i.e how to make users consume more—all in order to make the service indispensable. As a consequence, the deep back catalogue of streaming sites market constant rediscovery; functionalities at Spotify as ”Discover”, ”Radio” or ”Browse” are all algorithmic archival modes based on its long-tail-catalogue.
However, digital technology also has the inherent ability to go berserk, undermining classical notions of archives and/or collections as trusted repositories of material or cultural objects. Spam is the obvious example. But there are other ways where aggregating musical content à la web 2.0 runs the risk of a technological back-fire, damaging the very notion of what a musical archive is—and should be. Machines pose the biggest threat. Still, humans can also subvert the archive. Take Matt Farley, for instance, who has apparently earned more than $20 000 from his music since he has written, recorded and released over 14 000 songs.
The purpose of my article is to discuss and elaborate around a kind of robot (or spam logic) currently in vogue online in various ways—from semi-automatic (positive) bought reviews on Amazon to robot writers as Philip M. Parker, who has developed a method to automatically generate books and claims to have written over 200 000 of them, to aggregation of spam-music or the ability to buy 10 000 new twitter followers (in the form of social bots) for a thousand dollars on Swenzy (or similar sites). Given the focus at music streaming sites on sheer quantity, what do digital developments as the ones described actually impose? Is more music always better music?
Den senaste tiden har jag tillsammans med kollegor i Lund (Marie Cronqvist och Patrik Lundell) ägnat åt att försöka sätta samman en introduktion till den forskningsantologi som vi arbetat med sedan i höstas. Utgångspunkt för den kommande boken – men arbetstiteln, Återkopplingar – är den kulturhistoriska mediekonferens vi anordnade i Lund för precis ett år sedan. Introduktionens första passager lyder nu som följer:
Hur skriver man inte mediehistoria? Den lätt provocerande frågan ställde den tyske mediearkeologen Wolfgang Ernst för ett par år sedan i artikeln, ”Von der Mediengeschichte zur Zeitkritik”. Förflutenhetens medieteknologier producerar nämligen tid, påpekade han – men på helt andra sätt än strikt mediehistoriskt. Att bokstavligen skriva fram mediehistoria med utgångspunkt i medier som ibland tekno-temporalt fungerar icke-linjärt kan leda till problem. För mediemaskiner har ofta en specifik temporalitet som inte med nödvändighet är densamma som mediehistoriens. Ibland pratar man om tidsbaserade medier, vilka exempelvis i strömmande skepnad blivit allt vanligare på webben. Tar man ett sådant begrepp på allvar stipulerar (vissa) medier en sorts inre temporalitet [Eigenzeit] som understundom skiljer sig från den historiska linjäritet vi är vana vid. I datalogiska mediesammanhang kan man exempelvis anföra att loopad algoritmisk, eller rekursivt återanropad, temporalitet avsevärt skiljer sig från kronologisk tidsföljd. Linjär kod bygger upp digitala medier, men den fungerar allt annat än linjärt. På en sorts mikroteknologisk nivå råder därför en annan tidsuppfattning – i mediet.
Men Ernst menade alltså att det även gäller medier i det förflutna. Man bör därför inte falla för frestelsen att skriva mediehistoria, påpekade han, utan med utgångspunkt i mediet kritiskt överväga, prova eller åtminstone potentiellt tänka (medie)tid cykliskt, repetitivt – eller rentav temporalt motvalls. Konkret kan man till exempel fråga sig vilken slags tidsuppfattning som elektromagnetiska vågor, det vill säga radio, egentligen genererar? Som framväxande disciplin har det mediearkeologiska forskningsfältet varit strikt materialitetsorienterat; det har främst ägnat sig åt artefakter eller speciellt teknologiskt präglade mediesituationer. Det vill säga, exakt vad händer när en radioapparat tar emot en utsändning? ”Regardless of whether this radio is an old or a recent model,” menade Ernst (i en engelsk översättning av sin artikel), ”the broadcast always takes place in the present. In contrast to media history … media archaeology tentatively adopts the temporal perspective of the apparatus itself – the aesthetics of micro-temporal processes.” I jämförelse med mer traditionella mediehistoriska analysmodeller handlar det därför om att uppmärksamma mediers alternativa temporaliteter. Inte sällan är de baserade på mikrotemporala processer som är annorlunda än traditionell narrativ logik. I Ernst tappning är mediearkeologi såtillvida en kritik av hur mediehistoria alltid skrivs på ett linjärt och berättande sätt. ”Media archaeology is a critique of media history in the narrative mode”, som han summerat i en intervju med medieteoretikern Geert Lovink.
Vi menar att mediehistoria kan – och bör – skrivas på många olika sätt. Om inte annat vittnar denna bok om det. Återkopplingar är alltså inte en kritik av hur mediehistoria skrivs – eller att den skrivs. Tvärtom. Vi menar att det (åtminstone i Sverige) skrivs och bedrivs alltför lite mediehistorisk forskning. Av den anledningen behöver man inte med nödvändighet bejaka tyskt teoridriven mediearkeologisk analys. Även om den stundtals framstår som högst originell. Kritiserad är den jämväl. Den mediearkeologiska optik som riggas har bland annat beskyllts för att vara teknikdeterministisk. Om, eller snarare när, (medie)tekniken driver samhällsutvecklingen blir människan – der sogenannte Mensch i kittlersk tappning – närmast överflödig. I alla fall står studier av mediebruk inte högt på agendan. I den meningen är alla mediearkeologer en sorts maskinfetischistiska reduktionister, vilka på det stora hela glömt att medier trots all behöver subjekt och användarpraktiker för att överhuvudtaget skapa mening. Med tidskritiska medieprocesser kan man möjligen få korn på diverse inherenta medieteknologiska egenheter. Men synsättet riskerar att dölja mer än det uppenbarar. Väl i mediet försvinner om inte annat precis all form av medieumgänge.
Jag har idag publicerat en kortare kommentar i SvD om sökmotorer – en text som också återfinns nedan på bloggen – under rubriken, Digital infrastruktur bygger inte sig själv. Har inte mycket mer att tillägga – men ingressen är bra tycker jag: “Sökmarknaden är ett misslyckande. Mer än 90 procent av alla sökningar i Europa görs med Google, ett företag som alltmer styrs av betalda svar på sökningar. Är det dags för ett public service-internet?, frågar sig Pelle Snickars.”
För en tid sedan skrev jag en kommentar till SvD apropå ett symposium om sökmotorer och Google som jag var med på i Lund i början av april. Jag vet inte riktigt var texten tagit vägen; kanhända kommer den att publiceras. Den är långt ifrån dagsaktuell – men värd att läsas åtminstone av någon. Artikeln lyder som följer:
Det händer att sökmotorer skriver dikt. På egen hand. På googlepoetics.com samlas poesifragment som sökmotorns så kallade auto-suggestion föreslagit. Dessa lyriska förslag kan ibland vara bedårande. Sök efter ”I expect” – och på basis av vad andra sökt föreslår den vita sökrutan:
I expect …
I expect death to be nothingness
I expect you to die
I expect a miracle
I expect nothing less
Men automatiska sökförslag kan också ha en mer sinister sida. Söker man på frasen ”women need to” får man till exempel allt annat än charmerande förslag. Här framstår sökmotorn snarare som misogyn. I slutet av förra året använde organisationen UN Women sådana sökresultat i en reklamkampanj, där sökrutan grafiskt tejpades över kvinnors munnar, för att illustrera behovet av jämställdhet. Även digital teknik har ett kön.
Jag söker – därför är jag. Möjligen är det vår tids digitala cogito. På ett symposium vid Lunds universitet behandlas för en tid sedan sökmotorers reglering av våra tankar, Googles dominans och behovet av alternativ sökregimer. Sökning efter information föregår ju det mesta på webben. Ändå är ”sök” inte den förhärskande användarform som många tror. I sociala medier söker vi exempelvis inte alls. Där råder en helt annan digital logik.
Under symposiet gav flera uttryck för en skepsis mot sökmotorer; vi litar inte riktig på att sökningar ger adekvata svar. Samtidigt fortsätter vi alla att använda främst Google varje dag. Det är en praktik som effektivt underminerar kritik mot felaktiga sökresultat. Sökmotorer måste därför framstår som relevanta för oss; för Google kommer användarna alltid först – därefter möjliga intäkter. Undersökningar där ögonrörelser registreras har exempelvis visat att klickfrekvens på sökresultat alltid påverkas av var information finns. Mest klickar vi högst upp i träfflistan, och det är också där som Google tjänar pengar genom att placera annonser. Genom nya satsningar som Google Shopping finns dock en alltmer grumlad gräns mellan information om produkter – och reklam för dem.
Mer än 90 procent av alla sökningar i Europa görs med Google. Den amerikanska nätdominansen är total, och mer mjuk makt än så går inte att köpa för pengar. Lägg därtill NSA-övervakning, och många frågar sig om det inte är dags för europeiska alternativ. Marknaden har faktiskt misslyckats med att lansera valmöjligheter. Microsofts sökmotor Bing är visserligen ett, men det är ett gigantiskt förlustföretag, dessutom finns marginella sökmotorer som DuckDuckGo eller ryska Yandex. Ett alternativt skulle vara ett gemensamt öppet index för webben, vilket kunde användas gratis i icke-kommersiella syften och mot en mindre kostnad i andra. Digital infrastruktur bygger inte sig själv och här kunde EU spela större roll. Frågan är dock större: för är det inte så att vi faktiskt börjar bli redo för ett public service internet?
Den samtida medieforskningen står mycket förenklat inför två betydande utmaningar. För det första är medier numera inte vad det en gång var, och de som producerar dem är i ökande omfattning också allt annat än traditionella medieproducenter. Naturligtvis finns de dominerande mediehusen kvar men de får mer och mer konkurrens av rena teknikföretag som Google, Facebook, Apple, Amazon, Twitter etcetera. På vilket sätt de senare är att betrakta som medieproducenter är emellertid inte det enklaste att svara på.
För det andra genererar dessa “nya” medieproducenter enorma mängder data som medieforskningen alls inte når och kan använda eftersom de inte sällan rör sig om företagshemligheter, där i synnerhet de dominerande nätjättarna vill behålla denna data för sig själv. Att få tillgång till denna nya mediala svarta låda utgör därför en betydande utmaning. Som kulturjournalisten Andreas Ekström påpekade igår i en krönika, Jättarna betalar – i data, finns det dock vissa tecken på att sådan eftersträvansvärd data ibland delas ut till exempelvis forskare. Mikrobloggtjänsten Twitter har bland annat bestämt sig för att öppna sina databaser för forskning. Under en tid har Twitter tagit emot ansökningar från universitet och forskargrupper med projektbeskrivningar, skriver Ekström. “Inom ett par veckor offentliggörs det vem som får tillgång till servrarnas guldgruvor, och exakt vad det är dessa utvalda forskare sedan vill ta reda på. Det kan handla om allt från sociologi till teknik och mediestudier.” Ekström menar att Twitters initiativ är synnerligen välkommet – och det är bara att hålla med. Själv brottas jag med snarlika frågeställningar i det VR-projekt kring strömmande medier vi håller på att starta upp, vilket i hög grad kommer att handla om Spotify. 10 000-kronorsfrågan är här just hur vi får tag i adekvat data. Med en sådan öppnar sig helt enkelt möjligheter för en ny sorts medieforskning
Igår arrangerades ett symposium vid Lunds universitet som jag deltog i, “Is Google enough?” Diskussionen kretsade kring hur Google blivit en så central del av människors vardag och hur man som forskare förhåller sig till detta – och vilken forskning som behövs för att bidra med ett kritiskt perspektiv. En kortare rapport finns att läsa på Institutionen för kulturvetenskapers hemsida, och själv är jag på gång med en artikel om frågeställningen för Svenska Dagbladet – där den möjligen publiceras under nästa vecka.