Idag har SvD publicerat min understreckare om Anna-Maria Hällgrens utmärkta avhandling, Skåda all världens uselhet: Smutsig blick renade samhället. Noterbart är att jag i artikelns slut försökt lyfta fram hur det sena 1800-talets populärkultur utgör en viktig grund för det mediesamhälle vi idag lever i. Samtidens medialiseringstrend har en längre och äldre mediehistoria än många tror. Den medievetenskapliga forskningen har exempelvis haft en tendens att negligera den typen av icke-institutionaliserade och låga medieformer som Hällgren behandlat, och det är såtillvida symptomatiskt att hennes avhandling läggs fram i det mer historiskt orienterade ämnet konstvetenskap. Hursom, slutklämmen lyder så här:
Tidigare forskning kring olika former av reformism har ofta kretsat kring hur den så kallade sociala frågan skulle lösas, det vill säga de sociala problem som uppstod under 1800-talet på grund av industrialisering, urbanisering och gradvisa demokratisering. Sådan forskning har inte ägnat något större intresse åt hur populärkulturen förhöll sig till dessa samhällsomvälvningar. Men den illustrerade pressen visade till exempel inte bara upp bilder av sociala problem, den gjorde också sådana problem begripliga, hävdar Hällgren, och skapade därigenom nya handlingsutrymmen som främjade samhällsutvecklingen. Genom att lyfta fram samband mellan olika populärkulturella medieformer och deras grad av integration i samhällskroppen vitaliseras därför inte bara mediehistorien – och här har Hällgren med sin avhandling gett ett betydande bidrag. Sådana historiska medieanalyser blir också ett alternativ till att förklara samhällets utveckling på andra områden. En av de stora behållningarna med hennes bok är därför att den lägger ytterligare en byggsten till den forskning som uppmärksammat hur populärkulturen de facto utgör fundament för det moderna samhällets uppkomst.
Under lång tid avfärdades populärkulturen som undermålig, smak- och sedeslös. Upprörda tyckanden utvecklades till en skoningslös massmediekritik av kulturindustrins manipulationsförsök. Andra delar av exempelvis Frankfurtskolan var mer positivt inställda till mediemoderniteten, vilket ytterligare accentuerades inom den brittiska cultural studies-traditionen där kulturanalys tog en receptionsteoretisk vändning mot frågor kring mediebruk och hur populärkulturen faktiskt används på högst olika sätt. ”Skåda all världens uselhet” visar att den typen av forskningsperspektiv med fördel kan anläggas på ett betydligt äldre mediematerial. Gränsen mellan det aktiva åskådandet och det slappa tittandet, vilket en samtida observatör som Ellen Key menade sig urskilja, blir med en sådan optik alls inte så tydligt eller markant. Det slappa tittandet på underhållande bilder var inte förödande – tvärtom kunde det vara högst produktivt. Som Hällgren visat existerade det därför en sedeslöshetens åskådningspedagogik på vaxmuseets och i den illustrerade pressen. Sensationella tablåer eller bilder var där inte bara fasansfulla eller kittlande, den smutsiga blicken implicerade också sätt att se som kunde vara kulturellt danande.
Arbetet fortskrider så sakteliga med den digitaliseringsbok jag skriver på. Den är strukturerad utifrån en rättså bred och brokig begreppspalett, och just nu håller jag på med termen “delande”. Ett första utkast till en inledning på detta kapitel ser för närvarande ut så här:
I början av sommaren 2013 rapporterades det att 500 miljoner fotografier dagligen laddas upp och delas mellan användare på internet. Det är ofattbart många bilder, till och med fler än de uppskattningsvis 400 miljoner tweets som delas varje dag. För att sätta siffran i perspektiv beräknade Google Image Search att det året då den tjänsten lanserades 2001, så fanns det cirka 250 miljoner bilder som företaget indexerat på hela webben. Fyra år senare indexerade Google en miljard bilder på webben – en summa som nu alltså uppnås på två dagar. Det är en närmast ofattbar explosiv utveckling av bildmaterial online, och den beror inte på alltmer sofstikerade digitalkameror utan förstås på den mobila medieutvecklingen där alla smarta telefoner sedan länge har en inbyggd kamera, en uteckling som accentuerats sedan introduktionen av iPhone 2007 och de mobila kloner som kommit i dess efterföljd. Att dela 500 miljoner bilder varje dag kräver förstås en uppdaterad maskinpark, samtidigt är siffran naturligtvis ett resultat av en ungefärlig skattning. Det statistiska underlaget till denna uppgift utgjordes just av tentativa beräkningar framtagna av nätanalytikern (och riskkapitalisten) Mary Meeker och hennes konsultföretag, vilka presenterades på den elfte teknologikonferensen All Things Digital i Kalifornien. Meeker är förvisso en skarp och trovärdig nätanalytiker. Samtidigt framfördes hennes presentation på ett branschevenemang som mer än gärna hyllar digital tillväxt och framtidstro. Presentationer på All Things Digital har en tendens att accentuera positiva nättendenser, gärna med exponentiellt stigande siffertal och branta kurvor, detta snarare än att kritiskt granska avvikelser eller förlora sig i lika detaljerade som negativa utvecklingsscenarier. Med skeptiska förhållningssätt bygger man ju knappast några framgångsrika nättjänster. Meekers sifferexercis bör därför tas med en nypa salt, och kritiker hade faktiskt också en hel del invändningar mot hennes statistiska underlag. Exempelvis hävdade hon att amerikanen numera i genomsnitt sträcker sig efter sin mobil 150 gånger om dagen, vilket nog måste betraktas som ett långt mer spekulativt antagande än det påstått ymniga bilddelandet.
Meekers konstaterande att delande i snabba medier inte bara drivs av korta textmeddelanden utan också av nya former av bildbruk var det emellertid ingen som förnekade. Att fotografera mobilt, dela med sig av bilder och distribuera resultaten över nätverk är visserligen ingen nyhet, men det utgör fortsatt en synnerligen kraftfull och populär motor för digital utveckling. Den har emellertid onekligen pågått under en längre tid. Adobes lansering av redigeringsprogrammet Photoshop innebar till exempel rean 1990 starten för fotografiskt bildbruk i digital form, även om det främst var med uppdateringen till version 3.0 tre år senare som digitala fotografier på allvar kom att särskilja sig från analoga bilder (framför allt genom den revolutionerande möjligheten att i ett inskannat fotografi separera olika bildlager från varandra.) Om en bok som, The Rise of the Image, the Fall of the Word i slutet av nittiotalet prognosticerade precis det som den talande titeln beskrev, så är den visuellt orienterade nätkulturen numera livskraftigare än någonsin. Mobilt mediebruk är den främsta anledningen till denna tämligen långlivade popularitet. Text är förstås nätets ledmedium; Napster satte musikdelandet på den virtuella kartan och YouTube gav 2005 upphov till vad som då kallades world wide video web. Men digitalt bildbruk är branschledande när det gäller den delningslogik som präglar och ligger till grund för i princip alla sociala medier. Att Facebook våren 2012 köpte den då allra hetaste mobilapplikationen för fotodelning, Instagram, för en miljard dollar säger det mesta. Användandet av YouTube visar heller inga tecken på att avta, vilket 100 timmar rörlig bild uppladdad i minuten vittnar om. Tittandet på Youtube har snarare ökat, enligt vissa uppgifter så mycket som 30 gånger om under de senaste fem åren. En fjärdedel av bildkonsumtionen sker därtill numera i mobilen. På ett snarlikt sätt har Twitter integrerat bildbruk genom att införliva tjänsten Vine där små, korta videosnuttar loopas för att delas på samma sätt som textmeddelanden. Den mediala skillnaden mellan stillbild och rörlig bild håller följaktligen på att suddas ut, vilket förstås är uppenbart för de flesta mobilanvändare eftersom man med ett knapptryck enkelt kan ändra medieform.
Vad Meekers siffror (liksom andra snarlika undersökningar) dock framför allt visade var att smarta mobiler med kameror på mycket kort tid förändrat själva fotografiet som medieform. Inte bara är gränsen till videomediet mer eller mindre utsuddad. 180 år efter Niépce och Daguerre handlar fotograferingskonsten numera inte längre om att föreviga ögonblick, utan snarare om att dela med sig av händelser, information och upplevelser i visuell form. Bilder är distribuerad information – eller data om man så vill. Att medieteoretikern Lev Manovich i ett projekt, ”Instagram Cities” analyserat urbana mönster utifrån 2,3 miljoner publikt delade Instagrambilder kommer inte som någon överrasknig. Detta nya bildbruk har inte ersatt fotograferande för hågkomst eller bilder som minnen, men väl kompletterat ett äldre förhållningssätt. Numera är det därför nästan lika vanligt att dela med sig av en bild – som att spara den. Visserligen kan distribution och delande av en bild just vara ett sätt att lagra den; allt delande innebär alltid att information kopieras och flerfaldigas. Men det tänker folk i allmänhet naturligtvis inte på, även om de flesta nog är på det klara med att själva akten att fotografera ändrat karaktär, liksom anledningen till att man överhuvudtaget tar en bild. Det är faktiskt en rättså betydande samhällelig och socio-kulturell förändring som inträffat under en mycket kort tidsrymd. Läsare av Susan Sontags klassiska fotobok, On Photography från 1977 har idag till exempel ytterst lite att hämta där för att förstå samtidens digitala bildbruk. I fotografiskt hänseende utgör digitaliseringen därför ett mera radikalt brott än för de flesta andra medieformer. Samtidens digitala bildbruk tar på många sätt sin utgångspunkt i det slags delandets kultur som i somliga kretsar är (och varit) synonym med den användargenererade webbens framväxt under 00-talet, om man nu inte vill drista sig till att förlägga den än längre tillbaka i fildelningskulturens barndom under sent nittiotal; Allt mitt är ditt kallade Johan Söderberg träffande sin utmärkta bok i ämnet som kom ut för några år sedan. Men nätet (liksom fildelandet) verkar nu inte bara vertikalt med information som delas upp och ned. Även fildelande med Napster var faktiskt en social praktik. Den digitala utvecklingen har alltid skett lika mycket horisontellt, på tvärs med såväl användare som innehåll vilka oupphörligen länkas samman i en alltmer komplex informationsväv. En nästintill kolloborativ plattform som Facebook är därför närmast otänkbar utan fildelandets sociala utgångspunkter. Då var det nämligen inte bara innehåll som delades, utan lika mycket en sorts semi-personliga noder (låt gå att de var maskinärt anonyma). Digitalt (fil)delande i sin mest elementära form har därför varit både den tankefigur och praktik som drivit på framväxten av såväl den användargenererade webben liksom sociala medieformer.
Om en förskjutning från fotografiskt bevarande till delande av bilder är ett uttryck för en pågående digital förändring, är en snarlik utveckling den från lagring mot streaming (en omställning som beskrivs i detalj i ett senare kapitel i boken). Rörelsen mot så kallad software subscription – den senaste versionen av bildprogrammet Photoshop CC (Creative Cloud) kan exempelvis inte köpas utan enbart hyras – antyder liksom strömmande medier att den samtida lagringskulturen håller på att ändra karaktär. Digitaliseringen av medierna innebär i så motto att deras traditionella karakteristiska och egenheter – ja, rentav deras mediespecificitet – emellanåt förskjuts och förändras. Delande framstår sedan flertalet år som en allt tydligare medial särprägel för det samtida informationslandskapet. Den webbsajt eller applikation finns ju knappt numera som inte har en mer eller mindre sofistikerad delandefunktion. Den föränderliga digitala dynamik som ofta tillskrivits så kallade nya medier förefaller såtillvida även gälla medieformerna per se. Volymmässigt står numera det snabba delandet av bilder över webb och internet – framför allt genom olika bildappar – för merparten av den fotografiska tillväxten. Facebook är fortsatt den dominerande plattformen för delande av bilder; Flickr har minskat i betydelse (även om Yahoo nyligen bemödat sig om att skjuta till medel för att uppgradera plattformen), medan Instagrams räckvidd ökat liksom bildappen Snapchat. De senare är den bildtjänst som i USA växer allra snabbast; 200 miljoner ”snaps” delas där, åtminstone om man ska tro Snapchats företagsblogg. I Snapchats regi har digitala bilder på många sätt omformateras till ett lika snabbt som flyktigt visuellt kommunikationsmedium. Som namnet antyder snabbkommunicerar användare med fotografier som delas – vilka dock några sekunder senare försvinner. En bild kan ses i en till tio sekunder – därefter är den borta. För alltid. Med den företagsfilosofiska devisen (vilken återfinns på webben under rubriken ”Philosophy”) att det finns ”värde i det efemära”, så handlar Snapchat alltså enbart om dela med sig av intryck – inte att bevara ögonblick. ”Great conversations are magical. That’s because they are shared, enjoyed, but not saved” – det menar man åtminstone på Snapchat.
Man kan med rätta fråga sig vad den här formen av återkommande begränsning och reglering egentligen innebär för de sociala medieformer som valt att nischa sig i enlighet med denna knapphetens logik. Internet präglas ju knappast av brist på utrymme, men för en ny sorts delningslogik som det här kapitlet kommer att handla om förefaller det korta och begränsade formatet att utgöra en närmast nödvändig förutsättning – åtminstone i vissa sammanhang. På Twitter kan ett meddelande som bekant vara maximalt 140 tecken, på den integrerade videotjänsten Vine får de delade videosnuttarna bara vara sex sekunder långa, och på Snapchat försvinner fotografier som sagt ibland efter en enda flyktig anblick. Ett sätt att får korn på denna lika snabba som korta, kommunikativa delningslogik är att sätta dagens situation i mediehistorisk relief. Då framstår den nämligen inte som väsenskilt annorlunda. För mer än hundra år sedan var det exempelvis inte tekniskt möjligt att spela in filmer som var mer än cirka 50 sekunder långa. Bröderna Lumières upptagningar är därför alla mindre än en minut. Ett senare exempel ur mediehistoriens brokiga fatabur är det korta nyhetsinslaget i de tio minuter långa journalsprogrammen, för att nu inte om tre-minuters-poplåten. Inte sällan lyfts det korta formatet fram som speciellt lämpligt för lika kraftfulla som kreativa uttryck. Det ligger därtill i sakens natur att det korta och avgränsade fragmentet i regel är som allra enklast att kommunicera – inte minst digitalt. Uppmärksamhet är en bristvara på internet, och somliga hävdar att ju kortare attention span ett budskap har desto större är sannolikheten att det plockas upp ur informationsbruset. Men delande behöver inte med nödvändighet ske i korthet – giganten på den sociala mediearenan, Facebook, har till exempel ytterst få restriktioner kring vad (eller hur långt) det som delas kan eller får vara. Inte desto mindre står delandet på Facebook alltid i centrum. För grundaren Mark Zuckerberg är sharing en närmast filosofisk, för att inte säga politisk handling. ”By giving people the power to share, we’re making the world more transparent”, är ett av hans mer bevingade citat. Varje bild eller textmeddelande på Facebook kan därför som bekant struktureras i tre kategorier: gilla, kommentera eller dela. Hur många gånger de skett listas också i en ruta strax under med kommentarer, där de som tyckt om ett meddalande även visas i ett pop-upp-fönster. Kategorin ”dela” är i sin tur klickbar och presenterar de personer som delat meddelandet i fråga. Alternativt finns en personlig länk till Twitter om meddelandet skickats från denna sociala mediesajt – vilket enkelt kan ske per automatik om man så önskar – och till vilken man sedan lätt klickar sig tillbaka.
Delande är såtillvida strukturellt inbyggt i Facebook och det gäller också andra sociala medieformer, framför allt Twitter. Ibland har det hävdats att alla medier är sociala medier – nu liksom tidigare i mediehistorien. Men det är en sanning med modifikation. Sociala medier i digital tappning är nämligen långt mer sociala än de är mediala. De utgör inte bara nya sätt och möjligheter att sprida personliga meddelande, de är till sin natur strukturerade och kodade för att underbygga en tidigare ännu ej existerande delningslogik av och för information. Framför allt Twitter baserar sig på ett slags delande som på många sätt förutsätter externt länkad information. Ett meddelande som delas med andra kan förstås enbart bestå av text utan någon som helst koppling till något annat innehåll. Intressant nog har externt länkad information på Twitter minskat. 2010 rapporterades det att ungefär 25 procent av alla tweets innehöll länkar till externa sajter på webben, en siffra som 2013 är nere i 16 procent. Det är en något förvånande utveckling som man kan fråga sig vad den beror på. Har Twitter möjligen mognat som kommunikationsform, eller innebär den ökande mängden användare som nu är uppe i en halv miljard att tweets alltmer används som personligt hållna mikroblogginlägg? Annan statistik för Facebook gör emellertid gällande att ungefär var fjärde uppdatering där innehåller en extern länk, till en låt på Spotify, till en debattartikel i en tidning eller till en extern sajt på webben. Hur man än väljer att se på saken handlar det på många sätt om en sorts delningslogik i två led – såväl socialt som medialt. För det första utgör användarna själva mediet som sådant. Utan dem finns inget innehåll – och heller ingen egentlig medial struktur. För det andra (och i mera innehållsmässig bemärkelse) så länkar sociala medier i allmänhet och Facebook i synnerhet, till externt material online. Twitter är här mer att betrakta som ett raffinerat RSS-flöde, en sorts personligt trimmad digital sökmotor och utpekare av subjektiva rekommendationer vilken man som användare själv finjusterat och ständigt kan omkalibrera vid behov. Det låter kanhända banalt, men utan användare skulle sociala medieplattformar som Snapchat eller Instagram, Facebook eller Twitter överhuvud taget inte fungera. Spridning och delande av information i visuell eller textuell form är helt enkelt sociala mediers raison d’être.
Det har nu gått ungefär ett år sedan som jag och Patrick Vonderau publicerade forskningsantologin, Moving Data. The iPhone and the Future of Media på Columbia UP. Det har inte direkt drällt med recensioner – vilket visserligen inte är speciellt ovanligt i den akademiska världen. Nu har dock två recensioner dykt upp: dels i mer psykologiskt orienterad todksrift och sajt, PsycCritiques där Vincent W. Hevern skrivit en rättså uppskattande recension, Living Connected Lives in the Media Sphere. Därtill publicerade sajten Digital Icons för en tid sedan en något mera kritisk recension, signerad Vlad Strukov, som också återfinns online här. Hursom helst är det roligt att boken uppmärksammats – åtminstone i viss utsträckning.
På måndag 8/7 sänder P1 ett program av kulturjournalisten Morris Wikström, “Felkod 404 – de förlorade internetdrömmarna”. Det ska uppenbarligen handla om hur det under åren kring millennieskiftet formulerades flera visioner om “vad internet skulle betyda för samhället och kulturen. Det handlade om ett levande kulturarv, om en ny avantgardelitteratur och om platta och demokratiska samtalsforum. Men hur blev det egentligen?” Wikström har intervjuat några personer – bland annat mig tidigare i våras – och enligt tablån talar jag om vad som “händer med kulturarvet när informationsmängden exploderar”.
Uppdatering: programmet (riktigt bra faktiskt) finns att lyssna på här.
Den konferens som jag och Jonas Andersson Schwarz anordnade för en tid sedan om den postdigitala medie-ekonomin – finansierad av RJ – har nu fått en lite längre redogörelse, Ökad digitalisering ritar om mediekartan på rj.se. “Kungliga bibliotekets hörsal var fullsatt den 5 juni när Flexit-forskaren Jonas Andersson Schwarz – i samarbete med Pelle Snickars, forskningschef på KB – anordnade konferens om den postdigitala medieekonomin”, kan man bland annat läsa. “Medieforskare och företrädare för medieföretag beskrev hur övergången till digitala medier förändrar medielandskapet.” Konferensen genomfördes just inom ramen för Flexit – RJ:s program för disputerade forskare och möten mellan akademi och näringsliv. Det är lika roligt som tillfredsställande att RJ förefaller nöjda med resultatet.
I det senaste numret av den historievetenskapliga tidskriften Scandia har (medie)historikern Marie Cronkvist skrivit en fin introduktion till forskningsfältet kring medier och minne. De senaste årens teknologiska utveckling har medfört flera olika utmaningar för minnesforskningen, påtalar hon. Det finns därför “all anledning att studera på vilka sätt och med hjälp av vilka digitala system och teknologier som minnen – inbegripet dokument och annan sparad information på våra minnesinstitutioner – i dag lagras, kopieras, decentraliseras och görs tillgängliga för allt fler människor. Digitala medier kännetecknas av en betydande ‘minneshunger’ och erbjuder en såväl mer omfattande som friare och öppnare ingång till det förflutna.” Den pågående digitaliseringen av minnessektorn är naturligtvis en anledning till detta nymornade intresse. Alla som bedriver någon form av historiskt orienterad forskning idag måste helt enkelt förhålla sig till den form av medietransfer som all digitalisering innebär – eller som Cronkvist träffande skriver:
Medan kulturella artefakter, bilder och dokument under tidigare epoker har varit en angelägenhet uteslutande för bibliotek, arkiv och muséer, görs de nu i allt högre grad och i allt snabbare takt tillgängliga på nätet. Många är i dag frågorna kring medier, digitalisering av kulturarv och hur man bäst organiserar digitala arkiv. Det breda tillgängliggörandet av historiska källor på nätet kan man ju som forskare bara välkomna. Samtidigt ger utvecklingen upphov till intressanta reflektioner, eftersom den har potential att förändra inte bara vår föreställning om vad ett arkiv kan vara, utan kanske också vår syn på det förflutnas närvaro i våra liv. Hur skall vi egentligen förstå sådana begrepp som ”arkiv” eller ”databas” i en tid när minnenas pluralism tenderar ta över den roll som auktoritetsgiven historieskrivning eller traditionell arkiveringspraktik haft under 1800-talet och större delen av 1900-talet? Vilken är relationen mellan medier, minnen, historia och arkiv? Länge var arkivet en särskild plats där arkivarier administrerade och upprätthöll vårt gemensamma minne. Men dagens strömmande, digitala arkiv – vad är det för ett slags arkiv och vilka villkor lyder det under?
Marie Cronkvist artikel “Medier och minnen” finns att ladda ned som pdf här.
DN har idag publicerat ett lysande reportage om Spotify, Så erövrade Spotify musikvärlden av Hans Rosén och Pia Gripenberg. Jag ägnade en del av våren åt detta företag eftersom jag ansvarat för en VR-ansökan med fokus på Spotify. En sak som återigen är slående är hur (fil)delningskulturen framstår som helt central för förståelsen av vår samtid – och den nya nätekonomin. Spotify och sociala medier är båda sprugna ur samma fildelningserfarenhet. Här finns dock också en sorts kodens paradox: när somliga skickliga programmerare blev pirater och hackers, blev andra miljonärer genom lagliga tjänster. Utgångspunkten är densamma, livsvägarna emellertid radikalt annorlunda.
Idag har jag publicerat en kommentar i SvD apropå den så kallade Prismaffären där det avslöjats att National Security Agency samarbetat med ett antal amerikanska teknik- och webbföretag. Artikeln, En datalogisk ond cirkel har slutits ger en kort historik över det som inträffat. En något längre version av texten lyder så här:
Precis samtidigt som Prismaffären briserade och det avslöjades att National Security Agency samarbetet med ett antal amerikanska teknik- och webbföretag, lanserade ett av dem, Apple, en helt ny produktlinje och ett kommande mobilt operativsystem, iOS7. En tillfällighet kanhända. Ändå finns här flera kopplingar som delvis kastar ett nytt ljus på människors nätbeteende och allas vårt förhållande till datorer och mobila kloner. En sorts datalogisk ond cirkel verkar nämligen att ha slutits. Hårddraget är datorn en produkt av kalla kriget. Dess militära potential att beräkna och övervaka var anledningen till att USA under efterkrigstiden satsade miljarder dollar i ett militär-industriellt komplex med numeriska förtecken. Övervakning var här ingen anomali – snarare default. Efterkrigstidens kulturella föreställningar om det framväxande datorsamhället är därför knappast speciellt insmickrande. I tidens science fiction vimlar det exempelvis av pessimistiska datadystopier, från George Orwell till Philip K. Dick eller Hannes Alféns satir, Sagan om den stora datamaskinen (1966) – som vet allt om alla och där människorna till slut frivilligt lämnar ifrån sig förmågan att tänka till datorna. Mest känd är förstås den lika elaka som suggestiva superdatorn HAL i boken och filmen 2001. Trots en bokstavskombination som gjorde att den alltid skulle ligga ett steg före IBM, löper ju HAL amok och tar kål på hela rymdskeppets besättning.
1984 lanserade Apple sin första Macdator – detta i en berömd reklamfilm där en kvinna på orwellskt manér slungade en slägga på den allerstädes närvarande storebror IBM som dominerat datamarknaden. Den kongeniala slutklämmen – ”And you’ll see why 1984 won’t be like ”1984” – aviserade att Apple med sina nya hemmadatorer skulle revolutionera datoranvändningen. Storebror skulle inte längre se dig, och såtillvida är det synnerligen ironiskt att just Apple samarbetat inom Prismprogrammet. Åttiotalet framstår som en period då synen på datorer förskjuts. Som Fred Turner påpekat i boken, From counterculture to cyberculture är en av datorhistoriens mest fascinerande omställningar hur föreställningen om den lika gigantiska som avhumaniserade mainframe-maskinen – symboliserad av ”Big Blue” (IBM) med kalla-krigs-teknokrater redo att när som helst trycka på domedagsknappen – gradvis ersätts av idén om att personliga, små Mac och PC-datorer är demokratins och det fria informationsutbytets stora hopp. Den datorisering av samhället som tidigare betraktats som ett hot hade alltså ett kvartssekel senare ersatts av närmast utopiska föreställningar där det inte längre verkade finnas någon gräns för vad de personliga små datorerna och deras mjukvara kunde åstadkomma. Det är föreställningar som accentueras närmast exponentiellt av internets och webbens publika framväxt under nittiotalet.
Men nu har alltså denna data- och cyberoptimism fått sig en rejäl knäck. Människor förändrar visserligen inte sina data- och nätbeteenden i första taget, men genom Prismaffärens mediala uppmärksamhet kommer nog ånyo föreställningar om det dystopiska datasamhället att växa fram. Medvetenheten ökar att kod faktiskt aldrig är (och har varit) något som man kan lita på.
Den debatt och diskussion som blossat upp apropå amerikanska NSA och deras Prism-program i samarbete med flera nätjättar har ånyo rest frågor om nätsamhällets mörka sidor. Samtidigt är det av vikt att komma ihåg att frågorna inte är nya; tvärtom har de under hela efterkrigstiden alltid funnits en rädsla för vad datorerna och samhällets datorisering möjligen för med sig. SR Minnen plockade till exempel framfusigt fram ett program på detta tema häromdagen, Vi lever i ett övervakningssamhälle från 1976.
Ett annat historiserande exempel återfinns i den bok som jag och Per Strömbäck gav ut för en tid sedan, Myten om internet, där Anders R. Olsson skrev en utmärkt artikel på samma tema, “Vem är storebror? Myten om Integriteten”. I inledningen av texten slog han bland annat fast: “Har man, som undertecknad, följt debatter och lagstiftning om personlig integritet sedan slutet av 1970-talet framstår mönstret tydligt. En lång rad reformer med ”personlig integritet” som nyckelord har resulterat i 1) att statens (den offentliga maktens) informationsövertag gentemot medborgarna har stärkts, och 2) att medborgarnas informationsfrihet har beskurits. Med informationsfrihet menas rätten att göra allt som överhuvudtaget kan göras med information: samla in den, lagra den, bearbeta, omdisponera, analysera, sprida.” Anders R. Olsson gick bort kort efter det att denna artikel publicerats, men jag tror att han gärna såg att den lästes i ljuset av de senaste dagarnas händelser. Artikeln kan därför laddas ned här.
Idag har jag publicerat en recension av Chris Andersons bok, Makers i SvD. Jag är ganska så kritisk; recensionen inleds så här: “Barnkammaren var länge något av teknik- och mediehistoriens skräphög. Där samlades mekaniska apparater och optiska leksaker som fenakistoskop och trollyktor vilka tidigare var attraktiva storsäljare på marknaden men som därefter tappade i värde och förpassades. Det var då. Numera är det som om historien ändrat riktning, för det är i lekrummet som framtiden verkar byggas. Utgångspunkten för ”Makers” är att Chris Anderson försökte få sina barn intresserade av att bygga robotar med legobitar, produkter lanserade under namnet Lego Mindstorm. De ledsnade snabbt, men inte Anderson. I stället inspirerades han och startade företaget 3D Robotics som i dag tillverkar enkla, luftburna drönare för privat bruk. Affärerna blomstrar. Anderson är i dag rentav den främsta talespersonen för den så kallade maker movement, en sorts sammansmältning av ny digital teknik och traditionellt hantverk där folk konstruerar produkter, inte sällan med hjälp av 3D-skrivare vilka av flytande plast printar reella objekt.
Recensionen kan laddas ned här.