New York Times frågade sig nyligen vilka aktuella teoritrender som gäller inom humaniora? Vad kommer egentligen efter post-strukturalismen eller post-kolonialism? “[What] is the next big idea in language, history and the arts?” Svaret är lika kort som koncist – “Data”. “Members of a new generation of digitally savvy humanists argue it is time to stop looking for inspiration in the next political or philosophical ‘ism’ and start exploring how technology is changing our understanding of the liberal arts.”
Forskningsfältet kring digital humaniora förefaller just nu expandera nästan i samma takt som minnesinstitutioner världen över digitaliserar sina samlingar. I Sverige går det ännu så länge ganska trögt på bägge fronter; USA dominerar som vanligt. Men en forskare som Patrik Svensson på HUMlab vid Umeå universitet är ett lysande undantag. För en tid sedan publicerade han en ytterst läsvärd artikel i Digital Humanities Quarterly, The Landscape of Digital Humanities där han gör ett slags rundmålning av det digitala forskningslandskapet. På en konferens som jag anordnade nyligen på KB om nya former av mediearkiv, gjorde Svenssons ämneskollega Tara McPherson liknande observationer. Digital humaniora kommer mer och mer, inte minst som ett slags svar på de utmaningar som webben och nätet ställer humanister inför. När det arkiv du arbetar med finns tillgängligt online, varför då inte bygga in allt ditt forskningsmaterial i den egna framställningen? McPherson är en av grundarna till tidskriften Vector som just uttryckligen vill uppdatera den humanistiska forskningen i en digital riktning, samt förnya hur den presenteras. Text är alltjämt central, och man säger sig inte vilja ersätta den; “instead, we encourage a fusion of old and new media in order to foster ways of knowing and seeing that expand the rigid text-based paradigms of traditional scholarship.”
Digital humaniora är ett forskningsfält som kommer att öka i omfattning. Inget tyder på motsatsen. Men frågan är i vilken takt det kommer att gå. På min egen institution, KB, är det exempelvis ingen direkt kö bland besökande forskare för att ta sig an de fåtal filer som produceras. Intresset är i princip noll. Institutionen digitaliserar, men ingen bryr sig – en paradox om något. En annan invändning, även den något av en paradox, är de nya sätt som forskning kan presenteras på i en digital miljö. I tidskriften Vector excellerar man i sofistikerade arkivariska montage som mer är konstinstallationer än vetenskap. Och här tror jag att digital humaniora kan stå inför ett större problem. Få humanistiska professorer idag vill till exempel beblanda sig med de “konstnärliga professorerna”; snarare skyr de dem som pesten. Humaniora är ett slags vetenskap – inte konst. Möjligen kan man tänka sig att traditionella publiceringsformer förändras, men att dra dem i en installationsriktning kommer tveklöst att stöta på patrull.
Europeana är ett fantastiskt exempel på hur samarbete på europeisk nivå kan berika allas våra liv, påpekade kommissionären Neelie Kroes för en tid sedan. Hon är ansavrig för EU:s så kallade digitala agenda, för vilken just kulturarvsportalen Europeana är central. Målet för 2010 var att presentera tio miljoner objekt, eller “items” som de kallas på engelska – och de har man nu alltså med råge klarat av. Att ett “item” kan vara allt från en bok till en sida i en bok, ett tv-program eller en del av et tv-program är inte så noga. Kvantitet är måttstock i den digitala domänen. Hur som helst, Europeana skulle kunna bli ännu bättre, påpekar Kroes i ett pressmedelande, “om fler kulturinstitutioner digitaliserade sina samlingar och gjorde dem tillgängliga genom denna europeiska portal.” Sverige har glädjande nog bidragt med nästan tio procent av alt material, men många länder kommer inte ens upp i någon procent.
Frågan som inställer sig är förstås vad EU vill med detta digitaliserade material. Ett svar lär presenteras snart av “De vises kommitté” (Maurice Lévy, Elisabeth Niggemann & Jacques de Decker), en grupp som upprättats för att ge råd till kommissionen kring nya sätt att utforska och presentera Europas kulturarv på nätet. Visserligen har två virtuella utställningar ställts samman, en om bokhistoria och en om “art nouveau/jugend”, utställningar som sägs visa att “att sammanförandet av kulturellt innehåll från olika länder har stor potential.” Fint så. Men annars handlar det om att på traditionellt manér söka sig fram i materialet.
Syftet med att digitalisera och tillgängliggöra måste dock göras tydligare; det är efter 1 & 0 som det roliga kommer. Nederländernas nationalbibliotek som sköter Europeana borde därför dels knyta an till den remixkultur som sprider sig på nätet – det vill säga tilllåta extensiv återanvändning av Europeanas material – dels koppla upp sig mot forskningsfältet kring digital humaniora där mycket spännande saker just nu sker – från Lev Manovichs cultural analytics till nya sätt att utforska och tänka digitala arkiv som hos tidskriften Vectors Journal. Nätet är en helt ny typ av arkivarisk minnesmaskin som möjliggör oanade analytiska perspektiv. Europeana borde alltså uppgraderas till att stödja och uppmuntra nya sätt att utforska vårt gemensamma kulturarv.
Ett av de mer intressanta medieprojekten den här hösten står Sveriges Radio för. De har inte bara under Hanna Stjärnes ledning snickrat ihop en omfattande Framtidsutredning, igår lanserade radiocheferna Cilla Benkös och Mats Svegfors sin lika beundransvärda som uppslagsrika webbok, Journalistik 3.0. Medieormen ömsar skinn. Det är ett interaktivt bokprojekt på SR:s webb kring samtidens och det förflutnas medieutveckling. Webboken innehåller mängder av initierade länkar, och givetvis finns massor av ljudklipp som fördjupar diskussionen. Som två ormtjusare rör sig Benkö och Svegfors genom en lika prunkande som ställvis farofylld medie-ekologi – och jag recenserar idag denna webbok för SR:s Kulturnytt. Lyssna på inslaget här.
Together with Jan Olsson I am organizing an upcoming conference on new forms of media archives at the National Library of Sweden in mid November. Some students of film today believe that “everything” is available on the Web and, thus, can be “googled”. If not “there”—it doesn’t exist. In such an ideal world, cultural heritage and contemporary mass culture are well co-mingled and one can merrily shop around on the laptop, iPhone or Blackbery, save time, download primary and secondary material (legally or otherwise), and leave archives and libraries behind. Or can we?
Is Web-archivism merely a publicity stunt which does a disservice to new media cinema studies if it encourages scholars to bypass “real” archives? Or does digital archiving, as an appetizer of sorts, prompt students to explore material in old-school archives? And does a focus on the Web within archives divert funding from urgent, but less glamorous needs, such as preserving cellulose nitrate film?
There is no dearth of reasons why heritage institutions have gone digital. The implications for archivism and scholarship are indeed complex and important to discuss – and will, hence, serve as points of departure for this workshop. A select group of scholars—well-versed in the world of archivism—have been invited as keynote speakers to take stock of the past, present, and future media scholarship and its interfaces to archivism.
Learn more about the conference here.
In mid-July 2009 Wikinews published an article claiming that the National Portrait Gallery in London threatened a U.S. citizen with legal action since he had allegedly breached the museum’s copyright of several thousands of photographs of works of art. Apparently, the young American Derrick Coetzee had come up with a program that automatically would download high resolution imagery from the National Portrait Gallery’s website, images that Coetzee as a regular contributor to Wikimedia Commons uploaded to the site. Wikimedia Commons is the database of free-to-use media that Wikipedia writers use for illustrations; today the database contains some five million photographs. The digital images that Coetzee uploaded were exact digitized reproductions of artworks, drawings and older photographs. Since the holdings of the National Portrait Gallery consisted of mostly older material, Coetzee considered the digital reproductions to belong to the public domain and thus free for public use under United States law (where he and Wikimedia Commons were based). The crux of the matter was that copyright to digital reproductions was claimed to exist in the U.K. where the museum was situated. Hence, in “a letter from [the museum’s] solicitors sent to Coetzee via electronic mail, the National Portrait Gallery asserted that it holds copyright in the photographs under U.K. law.” They demanded that Coetzee provided undertakings to remove all of the images from Wikimedia Commons.
Continue reading my article, “Archival Transitions: Some Digital Propositions” – fortcoming in Media, Popular Culture, and the American Century (eds.) Kingsley Bolton & Jan Olsson (Stockholm: KB/John Libbey Press, 2011) – here.
Together with my colleague (and friend) Patrick Vonderau I am currently working with a book project devoted to Apple’s iPhone. The fortcoming book, Moving Data. The iPhone and My Media will be published by Columbia University Press early next year.
Less than two years after its release in 2007, the iPhone has become a significant symbol of change in media engagement worldwide. Integrating communication and location services with motion pictures, sound, music, text – and millions of software applications – Apple’s smartphone is fulfilling its promise as an all-expandable mobile media machine. As the world’s fastest growing innovation platform, with over 50 million customers worldwide and more than 10.5 million apps downloaded daily, this handheld invites one to constantly consume, produce and share binary code. The iPhone offers to connect and transmit, to talk and watch, to play and listen, to choose and buy, to search and organize, to measure and store – and by doing so, translating all these practices into media experiences.
Welding together urban cultures, social media and mobile connectivity, the iPhone attracts users with embodied experiences of movement through the everyday. Yet what do the dynamic personalization of media and their constant movement of data imply? At a time of rapid technological change, this is a question pervading industry boardrooms, university classrooms and popular culture alike. Our book will contain a mix of critical and conceptual papers exploring the iPhone as a techno-cultural prototype, a platform of media creativity, and a lifestyle gadget. Moving Data thus will contribute to salient debates in media and cultural studies by providing a survey of existing and fresh research. The idea is to confront prevalent claims of newness and usability with systematical and theoretically informed arguments. In addition, we will attempt to analyze the relationship between digital information accessible via the iPhone and the protocols governing its access and use. For instance, how does the design of participatory media relate to technological features and routines of sharing – such as the global availability of high-speed WiFi? To what extent are haptic pleasures of a gesture-based interface, and a 3.5-inch display with touch controls, challenging conventional notions of media usage and experience? Moreover, how are ideas about user-led innovation, collaborative mapping or creative empowerment to be understood and reconciled, if at all, with techniques of mobile surveillance, personal rights and prescriptive social software? What about the economy of the app store and the perceived ‘crisis of choice’ in the digital era? And finally, in what ways might studying the iPhone contribute to the analysis of digital media, the history or philosophy of media technology, or to a theoretical understanding of media as data?
YouTube is the very epitome of today’s digital media culture. The platform has rapidly developed into the world’s largest archive of moving images, promising endless opportunities for amateur video, entertainment formats and viral marketing. This is the first comprehensive book to study YouTube as an industry, an archive and a cultural form. Bringing together original contributions by renowned scholars from the US and Europe, The YouTube Reader critically discusses the potentials and pitfalls of “broadcasting yourself.”
The YouTube Reader was recently re-released with a cc-license. Download the book for free here (6mb).
When the book on YouTube was released, Giovanna Fossati curated an online exhibition on a dedicated site related to the publication, entitled YouTube as a Mirror Maze.
Please visit the site here.
I programmet “En bok, en författare” på Kunskapskanalen intervjuas jag idag om boken Citizen Schein. Den fick ett överväldigande mottagande när den publicerades i våras – här finns ett axplock med pressröster. Harry Schein förefaller fortsatt beröra folk, och i intervjun med John Chrispinson talar vi bland annat om just Scheins aktualitet idag.
Intervjun med mig kan ses i UR Play här.
I samband med boklanseringen gjorde vi också en spännande sajt, ett slags webbinstalation, som förtjänar lite mer uppmärksamhet. Sajten finns här.
Igår tilldelads den bok jag gav ut i våras om Harry Schein (tillsammans med Lars Ilshammar och Per Vesterlund) det Svenska designpriset i klassen redaktionell print bok. Motiveringen lyder: “En svunnen tidsepok som man vill veta mer om. Snygga bilder i en väl vald form väcker nyfikenhet och läslust.” Boken ingår i KB:s serie Mediehistoriskt arkiv som jag driver sedan några år, men priset är mest ett erkännande av det enorma arbete som KB:s projektledare Tomas Ehrnborg lagt ner på Scheinboken, men framför allt Bok & Forms Jens Anderssons lika flinka som eleganta design. Att Jens var bra visste jag – nu är han till och med bäst.