Den bok som jag och Patrick Vonderau håller på och sammanställer, Moving Data. The iPhone and My Media, vilken kommer ut på Columbia University Press under 2011, håller på att växa till sig på ett tillfredställande sätt. Visserligen har Lev Manovich meddelat att han först måste flytta in i en ny bostad i San José innan han skickar sin text, men medievetaren Gerard Goggin, som skrivit om mobila kulturer i en rad olika sammanhang, bidrar till exempel med en text om iPhone som läsplatta (utan att Apple egentligen marknadsfört den på detta sätt), sociologen Dalton Conley, som skrivit den lysande boken, Elswhere U.S.A (läs den kongenialt betitlade recensionen “Sad Men” om boken i NYT) har skrivit om iPhone och “slutet på ensamheten”, filmvetaren Anne Balsamo om iPhone som pedagogiskt verktyg, och medievetaren Janey Gordon om “iPhone Journalism”. Vi hoppas på en 15-20 artiklar till slut. Själv har jag gjort intervjuer med ett flertal svenska apputvecklare, och avser att skriva en text om Apples förhållande till det “öppna” och det “slutna” med utgångspunkt i dessa samtal.
Vad kan vi lära oss av mediehistorien när det gäller utformandet av nätet? En hel del faktiskt. Det är åtminstone den tes som Tim Wu driver i sin bok, The master switch. The rise and fall of information empires. Wu är den som lär ha myntat begreppet nätneutralitet, och sin bok historiserar han mediebranschen och visar hur öppenhet och slutenhet cyklisk präglar medie- och teknikhistorien. Idag har jag publicerat en kommentar kring detta i SvD – läs artikeln, “Ta lärdom av mediehistorien” här.
Nu förefalller utforskningen av Googles enorma inskannade bokprojekt att ta fart. I en artikel i New York Times idag berättas det om en forskargrupp på Harvard som samarbetat med Google för att göra det möjligt att söka efter mönster bland de mer än fem miljoner böcker som nu finns fria för nedladdning. Uppskatningsvis handlar det om 500 miljarder ord. Artikeln är den tredje i en serie, Humanities 2.0, kring hur digitala verktyg håller på att förändra humaniora. Som vanligt hos Google är databasen öppen för vem som helst – den kan laddas ned här – och på Google Labs finns också ett enkelt applikationsverktyg där man själv kan göra sökningar. Skriver man in “Sweden” får man knappt några träffar före 1970 – men därefter tar det fart.
Alltför mycket har redan skrivits om Wikileaks och dess famöse frontfigur – inte minst i dessa dagar med sympatihack av kreditkortsfirmor et al. Men en sak som sällan uppmärksammas är att ”hacket” inte är organisationens grundprincip. Det handlar ju inte om intrång utifrån, snarare tvärtom. Wikileaks har möjliggjort att personer på insidan kan läcka data och med nätet som plattform placera information – eller rådata – i en bredare kulturell offentlighet. Denna grundprincip ligger helt i linje med föreställningen om nätet som arkiv. Genom sina samarbeten med större publicister har Wikileaks förvisso gjort sig till tolk av viss information. Och som Geert Lovink och Patrice Riemens skriver i en av de bättre texterna om ”Cablegate”, så är just en grundfråga huruvida Wikileaks egentligen ser sig själv som reell innehållsleverantör eller simpel förmedlingsinstans av data. Hur det än förhåller så nyttjar Wikileaks nätet som en depå för data. Data ur denna brunn distribueras och förädlas sedan på det mest uppseendeväckande sätt.
Programmet Tendens i P1 sänder den här veckan en intressant serie program om videorevolultionen på webben under de senaste åren. “Ett videoklipp hemma från någons kök kan få miljoner fler tittare än vad många tv-kanaler kan drömma om.” Det handlar bland annat om YouTube, den alltjämt överlägset största videosajten på webben. I onsdagens program den här veckan, “Demokratisk plattform eller skampåle”, samtalar jag och Christer Söderqvist om YouTube som medialt fenomen. Information om serien (och snart programmet) finns här.
Våra ministrar behöver skruva upp ambitionerna och se till att vårt kulturarv
blir tillgängligt för fler genom digitalisering och publicering där folk letar.
Idag är takten så låg att vi kommer att ha flygande bilar innan 10 procent
av kulturarvet finns på nätet. Idag på SvD opinion är jag en av undertecknarna som propagerar för att våra gemensamma kulturskatter bör läggas ut där användarna finns. Läs artiklen här.
New York Times frågade sig nyligen vilka aktuella teoritrender som gäller inom humaniora? Vad kommer egentligen efter post-strukturalismen eller post-kolonialism? “[What] is the next big idea in language, history and the arts?” Svaret är lika kort som koncist – “Data”. “Members of a new generation of digitally savvy humanists argue it is time to stop looking for inspiration in the next political or philosophical ‘ism’ and start exploring how technology is changing our understanding of the liberal arts.”
Forskningsfältet kring digital humaniora förefaller just nu expandera nästan i samma takt som minnesinstitutioner världen över digitaliserar sina samlingar. I Sverige går det ännu så länge ganska trögt på bägge fronter; USA dominerar som vanligt. Men en forskare som Patrik Svensson på HUMlab vid Umeå universitet är ett lysande undantag. För en tid sedan publicerade han en ytterst läsvärd artikel i Digital Humanities Quarterly, The Landscape of Digital Humanities där han gör ett slags rundmålning av det digitala forskningslandskapet. På en konferens som jag anordnade nyligen på KB om nya former av mediearkiv, gjorde Svenssons ämneskollega Tara McPherson liknande observationer. Digital humaniora kommer mer och mer, inte minst som ett slags svar på de utmaningar som webben och nätet ställer humanister inför. När det arkiv du arbetar med finns tillgängligt online, varför då inte bygga in allt ditt forskningsmaterial i den egna framställningen? McPherson är en av grundarna till tidskriften Vector som just uttryckligen vill uppdatera den humanistiska forskningen i en digital riktning, samt förnya hur den presenteras. Text är alltjämt central, och man säger sig inte vilja ersätta den; “instead, we encourage a fusion of old and new media in order to foster ways of knowing and seeing that expand the rigid text-based paradigms of traditional scholarship.”
Digital humaniora är ett forskningsfält som kommer att öka i omfattning. Inget tyder på motsatsen. Men frågan är i vilken takt det kommer att gå. På min egen institution, KB, är det exempelvis ingen direkt kö bland besökande forskare för att ta sig an de fåtal filer som produceras. Intresset är i princip noll. Institutionen digitaliserar, men ingen bryr sig – en paradox om något. En annan invändning, även den något av en paradox, är de nya sätt som forskning kan presenteras på i en digital miljö. I tidskriften Vector excellerar man i sofistikerade arkivariska montage som mer är konstinstallationer än vetenskap. Och här tror jag att digital humaniora kan stå inför ett större problem. Få humanistiska professorer idag vill till exempel beblanda sig med de “konstnärliga professorerna”; snarare skyr de dem som pesten. Humaniora är ett slags vetenskap – inte konst. Möjligen kan man tänka sig att traditionella publiceringsformer förändras, men att dra dem i en installationsriktning kommer tveklöst att stöta på patrull.
Europeana är ett fantastiskt exempel på hur samarbete på europeisk nivå kan berika allas våra liv, påpekade kommissionären Neelie Kroes för en tid sedan. Hon är ansavrig för EU:s så kallade digitala agenda, för vilken just kulturarvsportalen Europeana är central. Målet för 2010 var att presentera tio miljoner objekt, eller “items” som de kallas på engelska – och de har man nu alltså med råge klarat av. Att ett “item” kan vara allt från en bok till en sida i en bok, ett tv-program eller en del av et tv-program är inte så noga. Kvantitet är måttstock i den digitala domänen. Hur som helst, Europeana skulle kunna bli ännu bättre, påpekar Kroes i ett pressmedelande, “om fler kulturinstitutioner digitaliserade sina samlingar och gjorde dem tillgängliga genom denna europeiska portal.” Sverige har glädjande nog bidragt med nästan tio procent av alt material, men många länder kommer inte ens upp i någon procent.
Frågan som inställer sig är förstås vad EU vill med detta digitaliserade material. Ett svar lär presenteras snart av “De vises kommitté” (Maurice Lévy, Elisabeth Niggemann & Jacques de Decker), en grupp som upprättats för att ge råd till kommissionen kring nya sätt att utforska och presentera Europas kulturarv på nätet. Visserligen har två virtuella utställningar ställts samman, en om bokhistoria och en om “art nouveau/jugend”, utställningar som sägs visa att “att sammanförandet av kulturellt innehåll från olika länder har stor potential.” Fint så. Men annars handlar det om att på traditionellt manér söka sig fram i materialet.
Syftet med att digitalisera och tillgängliggöra måste dock göras tydligare; det är efter 1 & 0 som det roliga kommer. Nederländernas nationalbibliotek som sköter Europeana borde därför dels knyta an till den remixkultur som sprider sig på nätet – det vill säga tilllåta extensiv återanvändning av Europeanas material – dels koppla upp sig mot forskningsfältet kring digital humaniora där mycket spännande saker just nu sker – från Lev Manovichs cultural analytics till nya sätt att utforska och tänka digitala arkiv som hos tidskriften Vectors Journal. Nätet är en helt ny typ av arkivarisk minnesmaskin som möjliggör oanade analytiska perspektiv. Europeana borde alltså uppgraderas till att stödja och uppmuntra nya sätt att utforska vårt gemensamma kulturarv.
Ett av de mer intressanta medieprojekten den här hösten står Sveriges Radio för. De har inte bara under Hanna Stjärnes ledning snickrat ihop en omfattande Framtidsutredning, igår lanserade radiocheferna Cilla Benkös och Mats Svegfors sin lika beundransvärda som uppslagsrika webbok, Journalistik 3.0. Medieormen ömsar skinn. Det är ett interaktivt bokprojekt på SR:s webb kring samtidens och det förflutnas medieutveckling. Webboken innehåller mängder av initierade länkar, och givetvis finns massor av ljudklipp som fördjupar diskussionen. Som två ormtjusare rör sig Benkö och Svegfors genom en lika prunkande som ställvis farofylld medie-ekologi – och jag recenserar idag denna webbok för SR:s Kulturnytt. Lyssna på inslaget här.
Together with Jan Olsson I am organizing an upcoming conference on new forms of media archives at the National Library of Sweden in mid November. Some students of film today believe that “everything” is available on the Web and, thus, can be “googled”. If not “there”—it doesn’t exist. In such an ideal world, cultural heritage and contemporary mass culture are well co-mingled and one can merrily shop around on the laptop, iPhone or Blackbery, save time, download primary and secondary material (legally or otherwise), and leave archives and libraries behind. Or can we?
Is Web-archivism merely a publicity stunt which does a disservice to new media cinema studies if it encourages scholars to bypass “real” archives? Or does digital archiving, as an appetizer of sorts, prompt students to explore material in old-school archives? And does a focus on the Web within archives divert funding from urgent, but less glamorous needs, such as preserving cellulose nitrate film?
There is no dearth of reasons why heritage institutions have gone digital. The implications for archivism and scholarship are indeed complex and important to discuss – and will, hence, serve as points of departure for this workshop. A select group of scholars—well-versed in the world of archivism—have been invited as keynote speakers to take stock of the past, present, and future media scholarship and its interfaces to archivism.
Learn more about the conference here.