Google publicerade häromdagen en undersökning, en Tablet survey, där nästan femtonhundra personer svarat på frågor hur de använder sina läsplattor. Eftersom iPad dominerar handlar det om ett slags första och tämligen omfattande analys hur denna apparat så sakteliga håller på att förändra västvärldens mer generella mediekonsumtionsmönster. Rapportens mest intressanta aspekt är att en av tre respondenter använder läsplattan mer än de ser på tv. 38 procent nyttjar plattan mer än två timmar per dag, och föga förvånande är spel en favoritsysselsättning. Medier som kod är på väg att ta över marknaden.
Ryktet gör gällande att Larry Page, för sådär en tio år sedan, på egen hand försöka skanna så många böcker som möjligt på en timme. Han lyckades ganska bra, och efter det tog Googles bokskanningsprojekt sakta form – och senare blixtrande fart. Mer än 15 miljoner böcker finns nu inskannade, och av dem är kanske så många som tre miljoner fritt tillgängliga för vem som helst. Förra veckan beslöt sig emellertid den amerikanska justisen att Google inte har rätt att fortsätta med detta projekt, framför allt eftersom upphovsrätten ställs på huvudet. I korthet, får Google inte tjäna pengar på böcker som tillhör den kulturella allmänningen och inte heller på herrelösa verk, där rättigheter kvarstår men ingen vet vem som äger dem. Bättre då att låta böckerna stå kvar på sina hyllor och samla damm – och tillsätta en utredning. Om inte upphovsrätten fungerar som den ska låser vi under tiden in kulturarvet.
Några inom biblioteksbranschen har välkomnat detta beslut; Google har redan för stor makt och det är förstås staten och det allmänna som skall bygga ett digitalt bibliotek, om man nu ska tro en artikel i dagens _New York Times_. Naturligtvis borde det vara så, men problemet är att den inte fungerar och heller inte kommer att funka. Den teknologiska kompetensen är för det första alldeles för låg inom bibliotekssektorn, och för det andra kommer ingen regeringen någonsin att skjuta till de medel som behövs för en synnerligen omfattande teknisk såväl som juridisk infrastruktur. Robert Darnton, chef för Harvads universitetsbibliotek och en återkommande kritiker av Google, har tagit initiativet till en nationellt digitalt bibliotek i USA - om 18 månader skall man ha något att visa upp. Med biblioteksmått är det rasande snabbt, men under samma tid har (eller hade) Google skannat in ytterligare fem miljoner böcker; ingen bibliotekschef har någonsin skannat en bok.
Allt som Google gör är inte bra; företaget har enorm makt, men kritiken av deras bokprojekt påminner lite om diskussionen huruvida kommersialism, eller rentav kapatalism, egentligen är något att ha. Väldigt många av oss använder Googles sökmotor, YouTube eller Gmail trots annonser och reklam. Att på samma sätt få tillgång till pdf:er av allsköns böcker genom Goole Books är inte heller så dumt, om man nu inte förfasar sig över att någon samtidigt annonserar för något som alluderar på bokens titel. I den bästa av världar vore det givetvis bäst om det fanns offentliga medel och system som skötte den digitala tillgången till kulturarvet, men de finns inte – och kommer heller inte att existera på många år. Under tiden vore det därför bra om andra mer snabbfotade aktörer fick tillfälle att fortsätta sin verksamhet. Det skulle både bokälskare och nätanvändare tjäna på.
Den svenska filmhistorien vimlar inte direkt av rörlig bild kring informationssamhällets framväxt. Ett lika lysande som informativt undantag utgörs dock av kortfilmen Datasaab D21 (OK-produktion, troligen 1964/65) i regi av Olle Kinch. Filmen (som kan ses här) har laddats upp av vänföreningen kring Datasaab, en avdelning inom Saab (som senare blev ett eget företag) som utvecklade och konstruerade datorer – till en början för flygindustrin och senare för bredare tillämpningsområden. Datasaabs insatser inom datorutvecklingen kan på många sätt faktiskt mäta sig med framväxten av en digital informationsindusti i USA, och filmen visar övertygande hur en datamaskin som D21 redan i mitten av 1960-talet användes inom en mängd områden i det svenska samhället. Även om det framstår som en trusim, vittnar filmen just om att redan för (nästan) femtio år sedan så började datorer bli samtidens viktigaste redskap. Eller som det välfärdsoptimsitiskt heter mot slutet av filmen: “Utvecklingen går ständigt framåt. Nu låter Datasaab D21 skapa nästa maskin. Datamaskin gör datamaskin. De system som tar de gamla programmen; man bygger vidare för att skapa morgondagens integrerade informationssystem”.
Sakta men säkert börjar även politiker få upp ögonen för att olika slags åtgärder behövs för att “digitalisera kulturen” – förstått i vid bemärkelse. Senast i raden är en utmärkt debattartikel av Cecilia Magnusson och Eliza Roszkowska Öberg (båda M), Digitalisering inget hot mot kulturen. Glädjande nog lyfts även det digitala kulturarvet fram. “Kulturinstitutionernas arbete med att bevara och göra vårt kulturarv tillgängligt måste intensifieras”, skriver de. I artikeln resoneras också kring tillgänglighet och digitalt långtidsbevarande, men än viktigare är hur ett digitalt kulturarv de facto kan återinföras i det kulturella kretsloppet och därmed verkligen bli ett arv, det vill säga ett slags kulturell motor som (ånyo) kan generara innovation, fart och kreativitet. “En digitalisering av kulturarvet skapar … nya innovativa vägar för att föra ut kulturen. Den nya tekniken ger i sig upphov till nya idéer på kulturområdet. Innovativa kulturformer skapas som till exempel musikdelningstjänster, fotoutställningar på nätet och sajter med andras eller egna filmer”, som Magnusson och Roszkowska Öberg skriver. Den uppfodrande tankefiguren bör hela den svenska abm-sektorn ta till sig – och fundera några varv kring.
Den bok som jag och Patrick Vonderau arbetat med under ett halvår om Apples iPhone är nu äntligen klar – åtminstone är manuskriptet inskickat till Columbia University Press. Givetvis tycker vi att det blivit en mycket spännande bok, åtminstone om man följer den tentativa innehållsförteckningen. Vi lurar dock på att ändra titeln till, Moving Data. The iPhone & the Mobility of Media men vi får se vad förlaget säger. Vi hoppas bara att de sätter högsta fart, för naturligtvis är vi inte ensamma om denna bokidé; Routledge har nyligen också aviserat en bok om iPhone, men först i december.
Idag har jag publicerat en artikel i SvD om det mer eller mindre olösliga problemet med bibliotekslån av e-böcker, Bibliotekens moment 22. Som ofta påtalats i debatten här hemma är e-lån i dag en lika reglerad som dyr historia för bibliotek. Det är orimligt, i synnerhet när text på skärm snart är all läsnings default. Ändå är den digitala paradox som e-lån illustrerar minst sagt knepig. Utan en fungerande marknad för e-böcker – ingen förlagsmässig produktion av dem, och heller inga e-böcker för bibliotek att låna ut. Ett moment 22 om något.
Below are the first passages in the form of a primary draft, of the introdution to the fortcoming book, Moving Data, which will be published by Columbia University Press later during 2011.
Apparently, he did not wear a black mock turtleneck, nevertheless it was Steve Jobs walking the red carpet at the Oscars in 2010—handsomely dressed up in a tuxedo. Some bloggers spotted him, tweets were sent out and excitement echoed across Twitter. Eventually some pictures were taken, and even though Jobs might not (yet) be a celebrated actor, Apple’s CEO does definitively have star qualities. Together with media mogul Rupert Murdoch, he was all likely the richest person in the audience, and more importantly—at least for some—the most famous. Or as one blogger put it: “OMG it’s Steve Jobs! I’m the only one yelling at him.”
Jobs physical appearances in Hollywood may be rare, yet as the largest individual shareholder in Disney, his presence at the Oscars was fairly natural, not the least since the Pixar film Up was nominated for the Best Animated Feature and Best Picture category that very year (which it won). The link between computers and the film industry is perhaps still not that obvious. The blogosphere, however, vividly commented on the new iMogul. Finally, Hollywood had been taken over by the computer geeks. “His machines are everywhere,” as one commentator firmly stated; Jobs appearance at Hollywood’s “biggest party was his way of announcing that the nerds are driving the bus, and all you pretty people need to step to the rear”, as another one put it—fictiously quoting Jobs: “You make the content (or at least some of it), I’ll deliver it.”
At a first glance, Apple seems to be a company not bound to Hollywood’s (old) ways of doing business. Still, the similarities are striking. Even if Apple Inc. does not (yet) produce content, it has during the last couple of years developed into sort of an integrated media business, where the marketing of its desirable digital products resembles those of the film industry – not the least financially. During 2010 Apple’s advertisement costs rose to almost $700 million. Its products, in fact, appeared in ten of the 33 Hollywood films that were number one at the U.S. box office during the year, outstripping appearances by any other brand. Of course, product placements and TV-commercials are expensive, and Steve Jobs presence at the Academy Awards was no coincidence since the Oscar 2010 broadcast saw the debut of the first iPad commercials. Due to his increasing health problems Jobs did not appear at the 2011 Oscars, but perhaps he was watching anyway. Thanks to apps like the Oscar Backstage Pass this years ceremony was arguably the first where mobile devices like the iPhone and iPad truly changed the viewing experience.
During the last years there has been a number of negotiations—and some would indeed term them struggles (or even battles)—between Hollywood and Silicon Valley companies as Apple. By and large they have centered on various forms of digital distribution practices, with piracy and file sharing constantly looming over the shoulders of media executives. If Apple once managed to gain control over music distribution through its ingenious iTunes Music Store—which today has a market share of 70 percent of global online music sales, and already in 2008 became the largest music retailer in the U.S. surpassing Wal-Mart—Hollywood’s media conglomerates have naturally been quite hesitant in letting Apple assume a similar role regarding film and television.
Still, as technology has increasingly become an integral part of both creating and distributing content, deals and partnerships that get that very content onto different devices is today crusial for all media companies, as well as the device makers and the distribution companies that act as the go-betweens. Hence, the stakes in various negotians have been high, involving major issues pertaining to the future of media business in general. The ongoing debate between Apple in Hollywood, in particular, has revolved around everything from new business models to technical standards and changing online user patterns. Hollywood has, of course, reacted to ‘the digital’ in different ways. On the net film isn’t anymore automatically associated with Hollywood, rather YouTube has made online video into a completely different user experience. Some executives (as Disney CEO Robert Iger) have began to understand these changes, and been more progressive regarding a lesser control over ‘the windows’ through which consumers access moving image content. Others have fiercely tried to maintain traditional distribution models. In order to bring in revenue through online retail, as well as selling as many devices as possible, Apple, unsurprisingly, wants to provide the widest range of media possible. Apple has, for example, tried to promote cloud based media solutions, in analogy with the long-promised celestial jukebox, where users could store all their media content centrally and access it from pretty much any Internet-connected (Apple) device. But of course, as a laconic blogger stated: “neither Hollywood nor the music industry, wants a walled garden ecosystem that doesn’t play well (or at all) with non-Apple devices.”
More than ten months after the iPhone was introduced, Lev Grossman in Time Magazine, reflected upon the most valuable invention of 2007. At first he could not make up his mind. Admittedly, he argued, there had been a lot written about the iPhone—and if truth be told, a massive amount of articles, extensive media coverage, hype, “and a lot of guff too.” Grossman hesitated: he confessed that he could not type on the iPhone; it was too slow, too expensive, and even too big. “It doesn’t support my work e-mail. It’s locked to AT&T. Steve Jobs secretly hates puppies. And—all together now—we’re sick of hearing about it!”
Yet, when Grossman had finished with his litany of complains, the iPhone was nevertheless in his opinion, “the best thing invented this year.” He gave five reasons why this was the case. First of all, the iPhone had made design important for smartphones. At a time when most tech companies did not treat form seriously at all, Apple had made style a trademark of their seminal product. Of course, Apple had always knew that good design was as important as good technology, and the iPhone was therefore no exception. Still, it was something of a stylistic epitome, and to Grossman even “pretty”. Another of his reasons had to do with touch. Apple didn’t invent the touchscreen, but according to Grossman the company engineers had finally understood what to do with it. In short, Apple’s engineers used the touchscreen to sort of innovate past the GUI, which Apple once pioneered with the Mac, to create “a whole new kind of interface, a tactile one that gives users the illusion of actually physically manipulating data with their hands.”
Download a first draft of my article in our fortcoming book, Moving Data. the iPhone and My Media, which will be published by Columbia University Press later during 2011.
Nya numret av tidskriften Ord&Bild har tema dokumentation. “Är vi besatta av dokumentation? Och av att dokumentera?”, frågar man sig i introduktionen. Jag har skrivit en artikel i numret om nätet som arkiveringsteknologi, “Minns nätet allt”.
Håller vår tids intima förhållande till Internet på att förändra vårt sätt att tänka och minnas? Och hur kan den monstruösa mängden minnesspår vi lämnar efter oss på webben slå tillbaka mot oss själva? Pelle Snickars redogör för en rad funderingar som befinner sig i omlopp kring den digitala dokumentationens förhållande till minne och glömska, men diskuterar också varför det i arkivsammanhang skulle vara önskvärt att bevara ännu mer av det som bara kan hända på nätet, och ingen annanstans.
Läs artikeln här.
En av de (i mitt tycke) skarpaste kritikerna av nätet är medievetaren Geert Lovink. Han driver Institute of Network Cultures från Holland, och för något år sedan bjöd jag in honom att tala om nätet och kulturarv på en konferens i Lund med utgångspunkt i att han anser att EU investerar alldeles för mycket pengar i gammal kultur. Europa har alltid varit upptagen av sin egen historia, och även den digitala framtiden förefaller något paradoxalt vara lokaliserad i det förflutna, enligt honom. ”Ur ett perspektiv präglat av forskning kring nya medier använder Europa alldeles för mycket av sina resurser till digitalisering av sitt kulturarv”, har Lovink frankt påtalat. När pengarna slussas åt det hållet, innebär det samtidigt att ”debatten kring hur nätverkssamhället skall eller bör se ut lämnas därhän till hajpade IT-gurus eller företagsevangelister.” Det centrala för en kritiker som Lovink är därför ”hur Europa kan befrias från sin oro över ’arkivet’”, och istället mobilisera sin kreativa energi ”mot en ’framtida kultur’ som både är kritisk och innovativ.”
Nyligen aviserade Lovink på sin blogg att han snart kommer att publicera en ny bok, Unlike Us på Polity Press. Den kommer bland annat att handla om “Psychopathology of Information Overload”, “Media Studies – Diagnostics of a Failed Merger” och “Online Video Aesthetics or the Art of Watching Databases”. Givet Lovinks tidigare publikationer tror jag att det möjligen kommer att bli en av årets bättre diagnoser på vad nätet egentligen är – och möjligen vart det är på väg.