Presentation at German DH-conference in Bern

I am currently in Bern, in order to participate in the German DH-conference, DhD2017 Bern Digitale Nachhaltigkeit. I will talk tomorrow and have just finished my presentation and slides. The topic are the ways in which we have 3D digitized Christopher Polhem’s mechanical alphabet within the research project, Digital Models. My talk has the title: “3D-Metamodeling Polhem’s Laboratorium mechanicum” – slides and written presentation can be dowloaded here: snickars_presentation_metamodeling_bern_17 and snickars_bern_2017.

Bildning 2.0

Journalisten Moa Larsson har gjort ett fint radioprogram om bildning som nu ligger på URPlay: Skolministeriet – Bildning 2.0. Jag medverkar och pratar en del om hur bildningsbegreppet kan tänkas förändras i en digital värld. Påannonseringen lyder som följer: “Vilken plats har den klassiska bildningen i en tid när arbetsmarknaden kräver spetskompetens och konsumtionen av kultur och medier individualiseras? Är bildningsbegreppets innebörd konstant eller behöver det uppdateras i takt med att samhället förändras? Vi träffar tre personer med tankar om bildning i vår tid: filosofiprofessorn Sharon Rider, professorn i medie- och kommunikationsvetenskap Pelle Snickars och Macarena de la Cerda från föreningen Megafonen.”

”Media Archaeology – Ruptures & Relations” workshop at Karlstad university

Today I am giving a talk at Karlstads university: “Swedish Media Theory?” at the workshop Media Archaeology – Ruptures & Relations. My talk will try to give a general overview of the ways in which the concept of media archaeology has been used and picked up within media historical works in Sweden, with a particular emphasis on the book series Mediehistoriskt arkiv. I am looking forward to a productive discussion, not the least since on the workshop flyer it is stated: “What is media archaeology (good for)? In recent years, the term has become something of a catch-phrase, being employed all the way from an expanded cinema history to techno-materialist hardware studies. We have invited international experts to debate the use and value of an approach that wants to investigate the epistemological basis of our current media situation. The aim of the workshop is to explore how the concept has transformed during the transfer between different countries and disciplines (film, media, literature, art, cultural studies) – and how it at the same time can be used to connect varying research contexts.” Flyer can be downloaded here: Flyer_A5_media-archaeology.

Google Docs, digital humaniora & akademiskt samarbete

Till en kommande svensk antologi om digital humaniora – redigerad av Julia Pennlert och PO Erixon – skriver jag för närvarande en text om akademiskt samarbete med utgångspunkt i programvaran Google Docs. Bokkapitlet ska ha en ingress, vilken lyder som följer: “Centralt för forskningsfältet digital humaniora (DH) är att digital teknik per definition främjar samarbete. Texter kan exempelvis numera enkelt skrivas fram tillsammans. En av den humanistiska forskningens kanske största utmaningar är därför uppgörelsen med det romantiska (och manliga) forskargeniet som i ensamhet läser, tänker, forskar – och själv skriver ner sina tankar. Att i nätverkens tidsålder bedriva humanvetenskapligt forskning i enskildhet i framstår därför som något av en anomali. Programvaran Google Docs är idag den kanske tydligaste och vanligaste symbolen för denna utveckling. Detta bokkapitel beskriver på DH-manér utvecklingen av och idéerna bakom denna mjukvara – liksom dess ökade popularitet och konkreta användning. Med utgångspunkt i några personliga erfarenheter av att använda Google Docs i forskningsprojekt, artikel- och ansökningsskrivande, resonerar kapitlet också om de sätt som denna vardaglig mjukvara förändrat det humanvetenskapliga (sam)arbetet.” Jag har kommit en bit på vägen med min text – och i nuvarande form ser de första sidorna ut så här:

I. Gödeltal
Det framstår som något av en ironi att den närmast oöverträffade nidbilden av den digitale humanisten uppträder redan före detta forskningsfälts egentliga existens. ”Jag har kodat båda böckerna nu, med optisk läsning”, heter det nämligen i Lars Gustafssons Tennisspelarna från 1977. Det är dataoperatören Chris som i en betongbunker långt under jorden i Fort Worth (Texas) sitter och matar in bland annat Strindbergs Inferno i ”computorn”. Han är uttråkad efter att i timmar ha spanat efter ”små vita prickar” på den ”självlysande kartan över Södra luftförsvarsområdet” – och istället kodar han Strindberg.


Det tog hela natten och jag är öm i fingrarna av allt bläddrandet. Nu på morgonen håller maskinen på att gödelnumrera alltihop. …
– Förlåt, vad menar du med gödelnumrera? …
– Va? Jaså. Vet du inte det? Man numrerar alla bokstäver i alfabetet, alla skiljetecken och skaffar ett särskilt nummer för ordmellanrum. Sen tar du produkten av det för varje sats. Och sen tar du primtalen och höjer dem till dom där produkterna så att dom blir potenser av primtalen. Eftersom varje heltal är entydigt bestämt av sina primfaktorer har du märkt varje sats på det sättet, så att den aldrig mera kan komma bort. Sen är det bara att multiplicera satsernas gödeltal med varandra, så får du bokens gödeltal.
– Det måste bli rätt stora tal?
– Det blir det …
– Kul. Och vad kommer ut?
– Jag har ingen aning. Jo, det blir en tredje bok förstås. Den tredje boken om Inferno
(Gustafsson 1977: xxx)


Är man kritiskt inställd till forskningsfältet digital humaniora (DH) – och det finns det många som är – uppfattar man det gärna på just detta sätt: “Kul. Och vad kommer ut?” Digital humaniora handlar nu visserligen sällan om ”böckers gödeltal”, men räknas görs det friskt. Det var fallet under sjuttiotalet, då under namnet ”humanities computing” – vilket Lars Gustafsson säkerligen kom i kontakt med under sin tid som gästlärare vid University of Texas – och så är fallet idag. Utan att darra på manschetten proklamerade exempelvis litteraturvetaren Andrew Piper för något år sedan att, ”there will be numbers”, vilket var titeln på hans programmatiska inledningstext till tidskriften, Journal of Cultural Analytics (Piper 2016). I jämförelse med traditionell humaniora handlar digital humaniora inte sällan om att med datorers hjälp gå från analys av det specifika mot det kulturellt mer omfattande och generella. För det behöver man i regel räkna, och digital humaniora kan åtminstone ställvis beskrivas som numerisk analys av kultur och kulturella uttryck. Det irriterar somliga och har gjort att den mest bryska kritiken av digital humaniora ofta tagit avstamp i en sorts numerisk aversion (Fish 2012; Fish 2015). Men lika viktigt som det är att räkna inom digital humaniora – är det att samarbeta.


II. ”A Good Without Qualification”
Organisationsforskaren Lynne Siemens har i flera artiklar undersökt hur och på vilka sätt som digitala humanister samarbetar. Bland annat har hon intervjuat flera DH-forskarteam från ett distinkt organisations- och beteendvetenskapligt perspektiv (Siemens 2009; Siemens et. al. 2011; Siemens 2012). Traditionellt, betonar hon, har forskning inom humaniora betraktats som en sort soloprestationer: ”solo efforts by academics involving little direct collaboration with others, a model reinforced through doctoral studies and beyond.” I traditionella humanvetenskapliga sammanhang framstår därför digital humaniora som en sorts undantag. ”Given that the nature of research work involves computers and a variety of skills and expertise, Digital Humanities researchers are working collaboratively within their institutions and with others nationally and internationally to undertake this research.” Den här typen av akademiskt samarbete, menar Siemens, har många fördelar. ”[A] larger network of individuals with a variety of skills and knowledge creates a richness of interaction and synergies that is often not found in solitary research. [In addition] team research ensures that knowledge gaps are addressed” (Siemens 2009).

Lynne Siemens är långt ifrån ensam att betrakta samarbete inom digital humaniora på detta sätt. Ny sätt att bedriva forskning – och för humaniora annorlunda former av kunskapsproduktion än gängse – är något som intar en framskjuten position när digital humaniora presenteras. På de första sidorna av den (symptomatiskt nog) samskrivna boken, Digital_Humanities påtalas exempelvis att i kontrast till humanvetenskapernas ”traditional forms of scholarship, digital approaches are conspicuously collaborative and generative, even as they remain grounded in the traditions of humanistic inquiry” (Burdick et. al. 2012: 3). Beträffande utvecklingen av nya former av humanvetenskapligt samarbete är digital humaniora därför på flera sätt en föregångare. Det har också visat sig vara svårt att avfärda DH-fältet om nya akademiska samarbetsformer betonas (snarare än exempelvis numerisk analys). Som forskningspraktik uppvisar DH-fältet flera likheter med medicinsk forskning eller den matematisk-naturvetenskapliga sektorn, vilka av tradition är starka vetenskapliga ämnesområden. Önskar man stärka humanioras roll gör man därför klokt i att fundera över hur dess forskarpraktik(er) kan uppdateras, exempelvis i linje med den sorts integrativ humaniora som just DH-fältet står för, där forskning ofta är projektbaserad, sker i kluster och involverar olika kompetenser.

De flesta humanister forskar dock i enskildhet. Det har inneburit att man ofta glömt bort, eller åtminstone negligerat, kunskapens och kunskapsbildandets kollektiva och sociala dimensioner. Även om forskningssamarbeten generellt ökat över tid, så består mer än hälften av alla projektansökningar till den humanistiskt orienterade forskningsfinansiären, Riksbankens jubileumsfond fortsatt av enskilda projekt. Många humanister är överens om att det är ett problem – och även här kan digital humanioras nya samarbetsformer tjäna som inspiration. Från mitt eget forskningsperspektiv – jag är verksam i skärningspunkten mellan medievetenskap och digital humaniora – är det just samarbeten med forskare i andra discipliner, med datavetare, utvecklare och programmerare, som gör digital humaniora till ett hyperintressant forskningsfält (Snickars 2016). Utveckling av nya digitala metoder för humanistisk forskning förutsätter i regel tvärvetenskapligt samarbete, liksom att programmerare tidigt kommer in i forskningsprocessen och driver den framåt i återkommande dialog. Den forskningsmiljö jag själv primärt varit verksam i ett par år, Humlab på Umeå universitet, kännetecknas just av sådana kontinuerliga samarbeten mellan forskare och utvecklare.

Naturligtvis kan vetenskapligt samarbete se ut på en mängd olika sätt. Inom forskningsfältet digital humaniora tar det sig förstås en rad olika uttryck, och DH-forskare har bland annat intresserat sig för hur kodbiblioteket GitHub alltmer kommit att fungera som en kunskapsplattform för digital humaniora (Spiro 2016), hur det humanistiska laboratoriet stödjer och underlättar samarbete (Svensson 2016), eller hur akademiskt skrivande kan anamma så kallad crowdsourcing som grundprincip – till boken, Hacking the Academy skickades initialt 300 bidrag till redaktörerna (Cohen & Scheinfeldt 2013). Som den digitale humanisten Willard McCarty påpekat i boken, Collaborative Research in the Digital Humanities, är det dock bara alltför lätt att se på akademiskt samarbete som ”a good without qualification” (2012: 2). Samarbete bör inte omtalas – utan snarare praktiseras och fyllas med innehåll, gärna ’bottom-up’: ”collaboration … must occur on level ground. It must be work (labor) done together … The technically focused researcher must work with not for the non-technically focused scholar” (McCarty 2012: 3–4).

Tanken med det här bokkapitlet är att med fokus på ordbehandlingsprogrammet Google Docs skissera hur digital humaniora – som en sorts akademisk samarbetspraktik – kommit att utmana den traditionella humanistiska synen på vetenskapligt arbete. Just alternativ och dynamisk textproduktion gör att digital publicering varit ett område där digital humaniora befunnit sig i framkant. När den digitala skrivakten blivit default finns det, som Kathleen Fitzpatrick framhållit i flera studier, all anledning att tro att nya (och skiftande) former av kolloborativt skrivande kommer att förändra humaniora (än mer): ”authors [will] focus more on the process of creating scholarly work, with a little less fixation on the end goals of the final product” (Fitzpatrick 2015: 459; Fitzpatrick 2011). Idag framstår programvaran Google Docs som den både tydligaste och vanligaste symbolen för denna utveckling.

Texters dynamiska digitalitet utmanar alltså på flera sätt humanioras traditionella framställningsform: skrivandet. Den inom-akademiska uppgörelsen med det romantiska (och manliga) forskargeniet som i ensamhet på sitt rum – alternativt i biblioteket eller i arkivet – läser, tänker, forskar och själv skriver ner sina tankar, borde i så måtto utgöra en provokation när det gäller humanioras framtida praktiker. Betraktat från ett mediehistoriskt perspektiv var både läsande och skrivande under mycket lång tid, och därför i förlängningen även det humanvetenskapliga utforskandet av människan som kulturell varelse, en singulär akt. Det är knappast förvånande. Den individuella rösten och den auktoritativa texten har i mycket definierat humaniora – ”establishing authoritative texts is practically at the core of the humanities”, som kulturteoretikern Johanna Drucker påpekat (2015: 83). Men en av utgångspunkterna för forskningsfältet digital humaniora är att digital teknik per definition främjar samarbete. Textskrivande som en sorts singulär akt framstår därför som lätt besynnerligt eftersom all text som skrivs på en dator idag i princip är läs- och skrivbar för vem som helst (förutsatt att man inte aktivt kopplat ned sig eller nyttjar, säg, distraktionsfria retro-program som WriteRoom). Att bedriva humanvetenskapligt forskning i sin enskildhet i nätverkens tidsålder framstår därför – åtminstone från ett digitalt humaniora-perspektiv – som något av en anomali.

Temanummer av tidskriften Nordicom Information om digitala metoder

Min kollega Johan Jarlbrink har tillsammans med Ingela Wadbring på JMG satt ihop ett temanummer i tidskriften Nordicom Information om digitala metoder. “I en tid när det mesta medieinnehåll föds digitalt och när historiska samlingar samtidigt digitaliseras skapas möjligheter att utforska medier med hjälp av digitala metoder”, kan man läsa. Specialnumret handlar “om information, som lösning och som problem, om kontextförlust och kontextkollaps, om massdigitalisering, och om utveckling av digitala metoder.” Jag har tillsammans med Jarlbrink och bibliometrikern Christian Colliander skrivit en artikel med titeln, “Maskinläsning. Om massdigitalisering, digitala metoder och svensk dagspress”. Den kan laddas ned här liksom temanumret i sin helhet.

Metamodeling Polhem

I am currently writing a first article within the research project Digital Models. It is a book chapter for a joint German-English publication, Der Modelle Tugend, published by the German “Digital Reconstruction Working Group”, and (following the description) “intended to cover digital 3D reconstruction as an aspect of interdisciplinary research in the context of over three decades of experience and the challenges of scientific 3D information modelling”. My article is entitled, “Metamodeling — 3D-scanning Christopher Polhem’s Laboratorium mechanicum” – and the first pages currently reads as follows:

During the summer of 1765 a young German scholar, Johann Beckmann (1739-1811), embarked upon a trip to Sweden and Uppsala University. Educated at the University of Göttingen, Beckmann had previously made similar study tours through Europe during the early 1760s. In the Netherlands he had, for example, examined mines and natural history museums, and in St Petersburg he had even been invited to teach natural history at the local Lutheran gymnasium—where he also studied statistical methods of geography. Beckmann was a man of enlightenment, and in the mid 1760s he wanted to learn more about underground mining and minerals, especially at the Falun Mine (in mid Sweden) which at the time was the biggest copper mine in Europe (and hence known as the nation’s treasure chest). In addition, at Uppsala, Beckmann desired to meet and eventually be taught by Carl Linnaeus, the Swedish botanist whose claim to fame was on the immediate rise.

Today, Johann Beckmann is a well-known figure within the history of science and technology. He is regularly perceived as one of the founding fathers of science in general—der technologischen Wissenschaft—as well as the study of the history of technology. Apparently, his trip to Sweden in the mid 1760s, and meeting Linnaeus made a lasting impression: “Ohne Zweifel sind die Anregungen, die er während seines Aufenthaltes in Upsala von Linné erhielt, für seine Lebensarbeit bestimmend geworden”, it was claimed in 1911 by botanist Thedor Magnus Fries in an introduction to Beckmann’s travel diary (which Uppsala University published the same year as a centenary tribute): Johann Beckmanns schwedische Reise in den Jahren 1765-1766: Tagebuch. In his diary Beckmann described his Swedish whereabouts; his rendezvous with Linnaeus, his impressions of the small university town of Uppsala, as well as notes from his travels throughout the country where Beckmann displayed a particular interest with contemporary technological improvements at various mines: “14. Sept. fuhren wir … in das berühmte Fahlun, welche Stadt nicht anders aussieht, als wenn sie die Residenz des Vulcans wäre.” In Falun, Beckmann inspected mining techniques and machines. One water-powered mine hoist, designed by “der ehemalige Kunstmeister Rundin, ein Schüler des grossen Polhems” was particularly impressive. In addition, Beckmann made a visit to the Sala silvermine. “Abends um 5 Uhr kamen wir wieder in Stockholm”, he confessed after one of his mining tourist trips. “Überhaupt muss ich noch von dieser Reise anmerken, dass fast alle wohlhabende Schweden, ehe sie aus ihrem Vaterlande reisen, diese Bergwerke besehn, so wie auch die mehrsten Ausländer.”

It might come as a surprise, but in his Swedish travel diary, Beckmann made no particular remarks to the nation’s finest and most important predecessor within the mining-invention-trade: the scientist and pre-industrial inventor, Christopher Polhem (1661-1751). Polhem had passed away some 15 years earlier when Beckmann visited Sweden, yet his reputation and memory was still kept in high esteem. During the early 1700s Polhem had redesigned and made a number of mechanical improvements at the Falu Mine; in addition—at the nearby village of Stjärnsund—he had set up a preindustrial community with a semi-automated factory powered entirely by water. Nevertheless, Polhem was only mentioned by Beckmann when he vividly describes the so called, Royal Model Chamber [Kongl. Modellkammaren] in Stockholm in his diary. “Die Modelkammer ist auf dem alten Schlosse und verdienet von einem jeden Liebhaber der Physik und Mathematik besehn zu werden”, Beckmann avidly stated. “Sie wurde zuerst von Polhem angelegt, dessen Maschinen doch nicht alle hier sind, weil sie im Brand verlohren gegangen.” The Royal Swedish Model Chamber was precursor to Polhem’s so called, Laboratorium mechanicum, a collection of educational models of wood of contemporary equipment, machines and building structures, water gates, hoistings and locks, invented (mostly) by Polhem between roughly 1690 and 1730. Basically, the Laboratorium mechanicum was a facility for training Swedish engineers, as well as a laboratory for testing and exhibiting Polhem’s models and designs. Initially it was located at Stjärnsund, but later Polhem’s models (and others) were assembled in Stockholm to form a Swedish institution (funded by the king) for information and dissemination of technology set up in central Stockholm.

The Laboratorium mechanicum was established in 1756 at the fashionable Wrangels Palace on Riddarholmen in Stockholm. Later the name was altered into, Kongl. Modellkammaren (hereafter The Royal Swedish Model Chamber.) The institution was open to the public—and hence to Beckmann as well—and counted as one of the finest physical model collections in Europe. When Beckmann made his visit during autumn 1765, the model chamber had been in operation for a decade: “Es ist ein sehr grosser Saal, auf welchem mehr als 100 Modelle stehn”, he asserted. “Die mehrsten sind mechanische, einige gehören zur Experimental Physik, und einige wenige sind Modelle von Kirchen und Pallasten.” Following Beckmann, a few people were employed at the model chamber to serve as some kind of guides—“es sind beständige und geschickte Arbeiter da”—but they were also working and crafting new models as well. During his visit, Beckmann seems to have been introduced to the collection by a certain, “H. Prof. Wilke”, who apparently used some of the models in his lectures. Johan Wilcke (1732-1796)—a German-Swedish experimental physics working at the Royal Swedish Academy of Sciences—also told Beckmann that the existence (and most likely funding) of the model chamber had recently been harshly debated: “Man hatte vor einigen Wochen auf dem Reichstage die Modellkammer als eine unnütze Geldverschwendung abschaffen wollen, bis einer sich die Mühe genommen, einige der vor­ nehmsten votirenden dahin zu führen und ihnen den Nutzen ad oculum zu demonstriren.” Funding was hence secured, and Wilcke continued by presenting Beckmann with some of the real treasures of the model chamber, Polhem’s mechanical alphabet [mekaniska alfabetet]. These small wooden models were built to illustrate different mechanical principles. Initially, Polhem’s alphabet consisted of some 80 models of machine elements like the lever, the wheel and the screw. Some had gone astray, but Beckmann seems to have understood the basic ideas behind these wooden models immediately: “Das so genante mecha­nische ABC war artig, es waren nämlich kleine Modelle von allen Arten der Bewegungen und einfachen Maschinen, die die Anfangsgründe der ganzen Mechanik enthielten.”


Digital Models
According to Christopher Polhem, mechanics was the foundation of all knowledge: “mechaniken är en grund och fundament til heela philosophien”, as he stated in one of his many unpublished manuscripts. As a pre-industrial inventor working during the early 1700s, he sincerely believed that physical models were always superior to drawings and abstract representations. Since a writer naturally had to know the alphabet in order to create words and sentences, Polhem argued that a contemporary mechanicus had to grasp his mechanical alphabet to be able to construct and understand machines. In a few short words, these were Polhem’s main ideas for constructing and establishing the different wooden models in his alphabet.

Swedish historians of science, however, have had a hard time to figure out exactly what kind of letters (or sentences) that Polhem’s mechanical alphabet actually referred to. Without a doubt, the small wooden models physical concreteness and enigmatic character have contributed to the fame of the collection. During the latter half of the 18th century the models attracted increasing attention—as apparent, even from foreign visitors as Beckmann. At first, Polhem’s mechanical alphabet was exhibited at the Royal Swedish Model Chamber. In 1802, however, a fire devastated part of Wrangels Palace. Most models were saved and transferred to a newly established pedagogical institution of science, Mekaniska skolan [School of Mechanics] located in central Stockholm—which eventually in 1827 became, Teknologiska Institutet (an institution which today is better known as KTH Royal Institute of Technology). During the 19th century both the model chamber and Polhem’s mechanical alphabet were hence used as pedagogical equipment during the establishment of KTH, Sweden’s first polytechnic and prime institution of higher education in technology. Eventually, all models became dated. Around 1930, Polhem’s mechanical alphabet—and other remaining artefacts from the model chamber—were transferred to the Swedish National Museum of Science and Technology.

The Museum of Science and Technology in Stockholm was founded in 1924; it opened to the public i 1936, and ever since the late 1930s, Polhem’s models were exhibited as a kind of meta-museological artifacts. Polhem’s alphabet, in short, fitted neatly in different exhibitions—both in Stockholm and at the Mining Museum in Falun (where some models were located)—since they were small and displayable, and could easily be framed as pedagogical museological objects avant la lettre. The cultural-historical and pedagogical significance of Polhem’s mechanical alphabet has, thus, been important as a prime model collection concerning the history of technology and science, both as a pedagogical tool and as a way of displaying and visualising principles of technology. At a time today, when heritage institutions are exploring how 3D technologies can broaden access to their collections—in a similar way that physical models did before—it hence seemed appropriate to use Polhem’s alphabet as a case in point. As is well known, the technologies “needed to digitize, publish, and print cultural heritage resources in three dimensions (3D) are increasingly within reach of memory institutions.” By and large, 3D digitisation activities within the heritage sector are still in their infancy (and this is particularly the case with Sweden). Yet, if previously the costs of 3D technologies created barriers for adoption, as of recent “the combination of low-cost digital cameras, new laser-based scanning systems, and the computational power needed to process large quantities of capture data” has brought them within reach of the heritage domain.

Within the new interdisciplinary research project, “Digital Models. Techno-historical collections, digital humanities & narratives of industrialisation” parts of Polhem’s mechanical alphabet is currently being both 3D scanned and 3D reconstructed by different software. The project is a collaboration between the Swedish National Museum of Science and Technology, with a national responsibility for technical and industrial heritage, and the digital humanities hub, Humlab at Umeå University. Based on selected parts of the museum’s collections the project aim is to explore the potential of digital technologies to reframe Swedish industrialisation and its stories about society, people and environments. Situated at the the intersection between digitising archives and visualising history, the project however mainly interrogates the specificity of digitisation—with the ultimate goal of developing a methodology of high relevance for the cultural heritage sector. In many ways, the research project “Digital Models” departs from William J. Turkel’s argument that “the process of digitization creates a representation that shares some of the attributes of an original”—but as he states: “not all of them.” Which attributes that are preserved or displayed, “is not an essential trait of digitization per se, only of a particular process.”

Ett akademiskt år – i artikelform

När nu snart 2016 lider mot sitt slut kan det vetenskapliga året sammanfattas. Om jag tidigare ägnat en hel del arbetstid åt att producera böcker (främst inom ramen för bokserien Mediehistoriskt arkiv), har 2016 mest handlat om att skriva artiklar. Vid sidan av diverse kortare och längre recensioner, artiklar och reportage, har jag under året har skrivit 11 vetenskapliga artiklar. Alla har inte publicerats än, men samtliga texter har skickats till tidskrifter som exempelvis Digital Humanities Quaterly, Media History och Culture Unbound. Fyra av artiklarna har jag skrivit på egen hand – och resterande tillsammans med bland annat medietekniker, litteraturvetare, systemutvecklare, medievetare och ekonomhistoriker. Det ökade samförfattandet (för egen del) tycker jag är en speciellt spännande utveckling. Noterbart är också att av “mina” elva texter, så är enbart tre skrivna på svenska. Att bedriva humanistisk forskning i artikelform (författat på engelska) är ju en allmän trend inom akademin – som även jag själv alltså numera är en del av. Jag är inte odelat positiv när det gäller den här utvecklingen. Den tenderar att premiera det kortfattade och avgränsade på bekostnad av det mer omfattande. Samtidigt kan det kontinuerliga artikelskrivandet också ses som en sorts produktiv arbetsmetod. Forskning skrivs här bokstavligen in i ett slags konstant produktionsorienterad verksamhet. Under 2017 lär det också bli arbete med en hel del artiklar – men lyckligtvis också med ett längre (samskrivet) bokmanus.

New Article out with some reflections from inside the Swedish Public Service Broadcasting Commission

The Danish media journal, Mediekultur. Journal of media and communication research recently published my article: Debunking public service? Meta-academic and personal reflections from inside the Swedish Public Service Broadcasting Commission. The abstracts reads as follows: “During the last half of 2015, a number of Swedish publishing and broadcasting companies—Bonnier, Schibsted Sweden, Mittmedia, Bauer Group—agreed to fund and establish a national Public Service Broadcasting Commission. The purpose was to initiate a public debate about the behaviour and operation of Swedish public service broadcasters—in particular, how they affected the commercial media market, and generally, to discuss the role of national public service broadcasting in a networked media environment. I was a Commission member, and this article describes the background, debates and proposals put forward by the Commission. On one hand, it focuses the work of the Commission with an emphasis on the different public debates the Commission stirred. On the other hand, the article will in a meta-scholarly fashion elaborate on the academic tradition of doing scholarly work focused on public service in Sweden. A recurrent notion in the article is hence meta-academic. Importantly, the article stresses the scholarly bias in favour of public service that is usually present within this tradition (primarily emanating from the field of political communication). Thus, the article is devoted to various debates surrounding the work of the Commission and the role of academics within these discussions (including myself). Finally, the article presents a few thoughts about what it might mean for academics to be (or become) lobbyists.”

Dag-Hammarskjöld-Vorlesung på Humboldt-Universität zu Berlin

Jag är gästprofessor en tid på Nordeuropa-Institut på Humboldt-Universität zu Berlin, och inleder min vistelse där imorgon med en Dag-Hammarskjöld-Vorlesung. Det hela kommer att handla om vårt VR-projekt om Spotify och olika slags digitala metoder för att undersöka strömmande medier. Föreläsningen är på flera sätt startskottet för ett mer intensivt arbete med detta VR-projekt, som under våren ska resultera i ett färdigt bokmanuskript till MIT Press.


Föreläsningens exakt 100 slides kan laddas ned här: snickars_hammarskjold_berlin.