Idag startade jag en doktorandkurs i mediemetoder vid mitt universitet i Umeå. Medier kan ju studeras med de mest skiftande vetenskapliga metoder. Inom det medie- och kommunikationsvetenskapliga forskningsfältet sker det å ena sidan ofta kvalitativt med utgångspunkt i fokusgrupper, intervjuer eller historievetenskapligt där dåtidens reception fiskas upp ur arkivens eller bibliotekens gömmor. Å den andra sidan är kvantitativa metodologiska angreppssätt vanliga genom enkäter eller massintervjuer, och de har blivit än mer frekventa givet nätets överflöd av användargenererad data. Kursen syftar till att ge en övergripande introduktion till olika metoder och forskningspraktiker vanliga inom MKV – i såväl samhällsvetenskaplig som humanistisk tappning. De metodologiska perspektiv som kursen anlägger ska förstås brett – från metodologiska genusperspektiv där forskningsresultat inte sällan framträder i en annorlunda dager, över humanvetenskapligt färgade hermeneutiska utläggningar kring ”sanning och metod” (Gadamer), till ett radikalt ifrågasättande av huruvida vetenskaplig metod verkligen är kungsvägen till nytt vetande snarare än ”koncept i rörelse” (Bal). Det var också ämne för den första föreläsningen som kan laddas ned som PDF här: mkv_mediemetoder_1
Den bok jag och mina redaktörskollegor Per Vesterlund och Mats Hyvönen arbetat med under sommaren: Massmedieproblem – mediestudiets formering i Sverige, är nu i princip klar. Några sista vändor med efterordet kvarstår, sen skickas den till bokmakaren nu på fredag. Boken kommer sedermera att publiceras i oktober i bokserien Mediehistoriskt arkiv. Efterordet börjar i nuvarande version så här:
”Was waren Medien-Wissenschaften?”, frågade sig Claus Pias i en tysk forskningsantologi för några år sedan. Vad var egentligen medier för något – och hur studerades de? Frågan kan tyckas apart, men förefaller ha väckts genom digitaliseringens massiva förändring av medielandskapet, med den påföljande insikten om att mediehistoriens död de facto inträffat. I en tid när medier och deras specifika egenskaper alltmer försvann – för att återuppstå som datalogisk kod och innehåll – framstod titeln på Pias antologi som träffande: Was waren Medien? Genom att löst anspela på Francis Fukuyamas idé om historiens slut, föreföll själva mediebegreppet förlorat sin betydelse i den digitala reproduktionens tidsålder. På samma sätt som Berlinmurens fall och kalla krigets slut korade den liberala kapitalismen till segrare – och gjorde endast en ideologisk hållning gångbar – höll nätets mediala konvergenskultur på att eliminera 1900-talets prunkande medielandskap. Det singulära monomediet internet blev ensamt kvar; medier var något före internet – och blev till något annat därefter.
Den här tanken var visserligen knappast ny – i en tysk kontext hade den lanserats av Friedrich Kittler redan ett kvartssekel tidigare. Men från ett inom-akademiskt och medievetenskapligt perspektiv framstod det för Pias som alltmer uppenbart att eftersom studieobjektet för medievetenskaperna så fullständigt ändrat karaktär, så borde även de akademiska studiet av dem förändras. Frågan var bara hur – och i vilken riktning. Pias frågeställning är på flera sätt analog med den vi använt oss av i den här boken: vad var mediestudier, varför och på vilket sätt uppkom de i Sverige? Boken har behandlat mediestudiets framväxt mellan cirka 1960 och 1980, och tagit fasta på hur ett medielandskap i förändring årtiondet efter Andra världskriget genererade en omfattande diskursiv aktivitet inom medieoffentlighet, politik och akademi – där massmedier ofta framstod som problem att lösa – och vars utsagor inom dessa samhälleliga sfärer efter hand formerade grunden till en nationell medieforskning.
Kopplingen till vårt samtida (och än mer förändrade) medielandskap idag torde vara uppenbara för var och en. Men frågan är hur det egentligen är ställt med den samtida medieforskningen; är den i takt med sin tid? Det här efterordet kan ses som en appell att fundera i sådana banor. De två andra drivkrafterna för mediestudiets formering som diskuterats i denna bok har tveklöst förändrats – till det har de varit nödd och tvungna.
I skrivande stund håller jag och mina redaktörskollegor Per Vesterlund och Mats Hyvönen på att färdigställer den bok vi arbetat med en tid: Massmedieproblem – mediestudiets formering i Sverige. Det blir en ganska så omfattande bok med 13 kapitel, förord, introduktion och efterord. Boken är resultatet av ett workshopbetonat forkskningsprojekt där humanistiska och samhällsvetenskapliga forskare under ett års tid diskuterat olika slags ”massmedieproblem” inom de skiftande samhälleliga ramverk (mediebransch, akademi och politik) där studiet av medier tar form i Sverige mellan ungefär 1960 och 1980. Den nationella medieforskningens historia är ett forskningsområde som tidigare ägnats påfallande lite uppmärksamhet. I så måtto fyller boken en viktig kunskapslucka. Projektet har varit ett samarbete mellan Kungliga biblioteket, Högskolan i Gävle, Mittuniversitetet och Umeå universitet.
En central tanke i boken är som sagt att det akademiska mediestudiet uppstår i ett tämligen diffust gränssnitt mellan bransch, politik och akademi. Vi betraktar därför mediestudiets formering, samt forskningen och diskussionen kring medier som del av en mediernas nationella historia – och inte enbart som en del av akademin. Manus håller nu på att slutredigeras; boken kommer att vara färdig i oktober. I nuvarande form ser delar av introduktionen ut som följer:
Om ordet massmedium redan kring 1960 var uttjatat (eller inte) ska vara osagt. Att begreppet då etablerats som nytt modeord i offentligheten står dock bortom allt tvivel. Så här i efterhand syns orsakerna varit högst manifesta. Aldrig förr hade så många plattformar, baserade på så många olika medietekniker, tävlat om människornas tid och uppmärksamhet. Det fanns ett uppenbart behov av ett språk som beskrev den moderna välfärdsstatens mångskiftande medielandskap – liksom av metoder genom vilka det bäst kunde studeras. En ny terminologi kom inte minst till användning i alla de häftiga debatter som fördes kring medierna; metoderna skulle i sin tur ge tillförlitligt underlag till politiker där mediepolitiska åtgärder föreföll behövas. De ledde i sin tur naturligtvis till ständigt nya debatter. Etermediemonopolet, presstödet eller den nya filmpolitiken hörde exempelvis till sakfrågor runt vilka osäkerheten kring det nya medielandskapet kretsade. Men i bakgrunden fanns också principfrågor av mer tidlöst slag – frågor kring demokrati, moral, frihet, konstnärliga värden, kvalitet eller jämlikhet – liksom ett högst tidsbundet maktspel om utrymmet i offentligheten.
Mediesamhällets politik tenderade ofta att ta fasta på kommunikationens formativa funktioner. Kultur och media kunde ”föra människan utöver de gränser hennes värderingar och erfarenheter tidigare satt”, som det hette i en offentlig utredning om ny kulturpolitik 1972. Och om konst, film eller litteratur kunde fungera som instrument för förändring av individers och gruppers åsikter och attityder, så var det massmediernas uppgift att förmedla dessa instrument på ett rättvist och effektivt sätt. Dessutom hade de till uppgift att förse medborgarna med den kunskap de behövde. Men massmedierna kunde också väcka och skapa opinion, i förlängningen rent av påverka hela samhällets utformning. De utgjorde därför ofta problem. Om de förmedlade fel kulturella instrument, eller fördelade kunskapen ojämnt bland befolkningen fanns fanns också ständigt potentiella problem – för samhället, för kulturen eller för demokratin; rentav för människan själv. Ställvis innebar de olika medierna till och med problem för varandra; de konkurrerade ju per definition om medborgarnas uppmärksamhet. I en offentlig utredning från 1977 – där den svenska massmedieforskningen inventerades, Forskning om massmedier – konstaterades just hur ”massmedieproblemen varit föremål för en allt större uppmärksamhet.” Faktum är att ordet ”problem” förekommer på nästan hälften av sidorna i utredningen. ”De problem som fått största uppmärksamheten har gällt mediernas innehåll och användning”, eller: ”Statens engagemang inom massmediesektorn har blivit omfattande. Detta har lett till att en lång rad utredningar har tillsatts for att behandla olika massmedieproblem.” Som utredningen konstaterade skrivs det ”mycket om olika massmedier och olika massmedieproblem” – men det handlade alltför ofta om löst tyckande. För att lösa dessa problem behövdes givetvis vetenskapliga undersökningar.
Massmedieproblemen definierade såtillvida den dåtida forskningen – men definierades inte av den. Framväxten av forskning om medier är snarare tätt sammanbunden med såväl politisk praktik som med mediebranschen i vid bemärkelse – framförallt med tidningarna och med etermediemonopolet. Forskningen var initialt knappast fri; den hade inte sin egen agenda och styrdes näppeligen av ett fritt sökande efter ny kunskap som följde sin egen logik. Mediestudier beställdes snarare; de kanaliserades efterhand i olika riktningar där medieforskningen över tid formerades i högst skillda sammanhang, framför allt i samhälleliga skärningspunkter mellan mediebransch, akademi och politik. I korthet, uppstår det kvalificerade studiet av medier – och i förlängningen akademisk medieforskning – ur ett samhälleligt (och socio-kulturellt) behov av att förstå massmedieproblemen som präglade dåtiden. Den nationella medieforskningen formering mellan 1960 och 1980 kan faktiskt delvis ses som en ren effekt av att politik och mediebransch vill ha bättre underlag om exempelvis mediepåverkan.
En central tanke i denna bok är såtillvida att det akademiska mediestudiet uppstår i ett tämligen diffust gränssnitt mellan bransch, politik och akademi. Som påtalats i bokens förord är den nationella medieforskningens historia emellertid ett forskningsområde som ägnats förvånansvärt lite uppmärksamhet. I den här boken, Massmedieproblem – mediestudiets formering i Sverige, avser vi därför att låta olika generationers medieforskare se tillbaka på några formativa skeenden för svensk medieforskning under 1960- och 1970-talen. Grundtanken med projektet är mediehistorisk; det handlar om att kartlägga medieforskningens bakgrund, som kanske inte är okänd men knappast karterats på ett mer fullödigt sätt och därför riskerar att glömmas bort. Dessutom ger en sådan mediehistorisk genomgång naturligtvis en ökad förståelse till varför den samtida medieforskningen ser ut som den gör.
Under senare år har bristen på medieveteskaplig historisering (i vid bemärkselse) påtalats från flera håll. Genom åren har det också förekommit en del nationella tillbakablickar. Många av dessa har (naturligt nog) utgått från disciplinen Medie- och kommunikationsvetenskaps interna ämnesutveckling, och i första hand hållit sig på ett slags inom-akademiskt plan. Medieforskningens konsolidering i Sverige under 1960- och 70-talen är dock långt ifrån någon inom-akademisk historia. Tvärtom, är bilden långt mer komplicerad – och fascinerande. Att reducera mediestudiets formering till en frågan om medie- och kommunikationsvetenskapens framväxt är därför att missa poängen med denna bok. De centrala frågorna riktas inte mot hur ett nytt universitetsämne och en ny forskningsdisciplin etableras, utan framför allt hur ett medielandskap i förändring uppbådar en bred samhällelig och diskursiv aktivitet – inom myndigheter, i politiken, i mediebransch och i den offentliga debatten och på universiteten. Som vi redaktörer skriver i bokens efterord är kopplingen till vårt eget samtida medielandskap bara alltför uppenbar.
Det är därför relevant att i lika hög grad betrakta forskningen och diskussionen kring medier som del av mediernas nationella historia – som att se den som en del av akademins. Det är ett långt mer sofistikerat sätt att bedriva mediehistoriska studier än de som vanligen präglat den traditionella medievetenskapen. Att medieundersökningar initialt inte sällan beställdes av en rad större eller mindre institutioner (utanför universiteten) – som arkiv, försvarsmakt, medieföretag eller opinionsinstitut – ligger i linje med ett sådant synsätt. Medieutvecklingen och studiet av denna var helt enkelt olika sidor av samma mynt. Adderar man att mediesituationen samtidigt kontinuerligt diskuteras i offentligheten av landets intellektuella, då framträder en än mer komplicerad mediehistoria där akademin inte sällan befann sig på marginalen. Anmälningarn av Göran Albinssons studie om svensk populärpress utgör bara ett axplock av synnerligen initierade inlägg i den dåtida mediediskussionen. Massmedieproblemen var dock lika genomgående som återkommande. I politiken blev pressens problem partiernas problem, deras språkrör hotades. I kulturlivet innebar skvalradion eller populärpressen problem för konsten och litteraturen vars attraktivitet hotades. Televisionen innebar i sin tur problem för folkbildningen, vars deltagare försvann och förvandlades till en (påstådd) passiv mediepublik. Här hade den nya medieforskningen en uppgift. Den skulle lösa dessa medieproblem. Frågan är emellertid vad den dåtida medieforskningen definierade som sina studieobjekt – det vill säga, som medier – samt vad som definierades som forskning?
Idag har jag i SvD publicerat en understreckare som handlar om olika sätt att underminera strömmande musiktjänster, Spotify fylls av motståndsmusik. I ingressen framgår det rättså väl vad texten handlar om: “Strömningstjänster har blivit en dominerande distributionsform för musik. Samtidigt protesterar allt fler artister mot den låga ersättningen. De listigaste gör motstånd med hjälp av bluffmusik som lurar systemet.”
I senaste numret av tidskriften Biblis har tidigare KB-medarbetaren Gunilla Jonsson på ett föredömligt ingående sätt recenserat den bok som jag förra året samredigerade, Information som problem. Det är en positiv anmälan – men inte utan viss kritisk udd. För egen del känns det bra att Jonsson utförligt diskuterat mitt eget bidrag – i vilket jag är starkt kritisk mot det sätt som den traditionella pliktexemplarslagen fungerar (eller snarare inte) i en digital kontext. Jonsson skriver:
Publiceringsbegreppet har i många år varit på glid även i den analoga världen, och pliktle- veranslagen tolkas sedan länge som gällande allt som gjorts offentligt tillgängligt (även det senare måste givetvis tolkas). Skall man tillämpa det publiceringsbegreppet på internet har man en enkel modell med ungefär samma förutsägbarhet som den hittillsvarande lagen. Men förutom att modellen skulle kräva andra insamlingsmetoder än den ensamma Kulturaw3-roboten, som krav- lar fram genom webben och åstadkommer vad Snickars träffande kallar ”frusna ögonblicksbil- der”, skulle den ha tydliga storebrorskomplika- tioner. Den digitala leveranspliktens begräns- ning till en traditionell publiceringsfigur, för att använda Snickars terminologi, är naturligtvis medveten, och kanske avspeglar den att man faktiskt inte vill samla in hela webben? Mer väl- villigt kan det förmodas att man gett upp inför de knepiga gränsdragningsfrågorna. Enkelt är det sannerligen inte, och jag är inte säker på var Snickars själv står – filter av något slag eller total insamling? Det lämnas öppet, men Snickars har på ett mycket klargörande sätt lyft fram det prin- cipiella problemet, grundläggande för den defi- nition av digital leveransplikt som fortsatt måste diskuteras.
Recensionen kan i sin helhet läsas här: biblis_recension.
Det är nu ungefär ett år sedan jag publicerade boken, Digitalism – när allting är internet på Volante förlag. Genom en överenskommelse med förlaget finns boken nu att ladda ned gratis här från min sajt. Somligt i boken är väl redan daterat – men vissa principiella resonemang står sig. Hursom – boken finns att ladda ned här: digitalism_snickars_2014.
Sedan en tid tillbaka är det nu klart att jag till hösten kommer att arbeta som gästprofessor vid Södertörns högskola. Närmare bestämt handlar det om fyra månaders halvtidsmedverkan i ett KK-stiftelseprojekt kring nya former av omvärldsbevakning inom så kallad social IT. Forskningsprojektet heter, “Omvärldsbevakning och affärsanalys: social IT i kunskapsintensiva företag” (förkortat CIBAS). Det leds av Lars Degerstedt vid avdelningen för medieteknik på Södertörn, och undersöker hur tjänster och verktyg för omvärldsbevakning bör utformas för alltmer mediesocialt organiserade verksamheter. Här finns en rad kopplingar till frågor om informationsöverflöd som jag tidigare ägnat mig åt. Men jag intresserar mig främst för de digitalt metodmässiga aspekterna av projektet, och hoppas att kunna fördjupa mina kunskaper inom detta forskningsfält – detta i återkommande dialog med bransch. Det som är speciellt med forskningsprojektet CIBAS är nämligen att ett antal företag är knutna till det – som brukligt när det gäller KK-projekt – bland annat omvärldsbevakningsföretaget M-brain, vilket ger projektet analytiska insikter liksom tillgång till mer praktisk hantering av information. Jag ser mycket fram emot detta samarbete som ska resultera i en (eller flera) artiklar.
I det senaste numret av tidskriften Respons har Ester Pollack recenserat forskningsantologin, Återkopplingar, som jag delredigerat och som publicerades i höstas. Hon är överlag positiv till bokens artiklar och de oväntade perspektiv på mediehistoria som de erbjuder. Som medie- och kommunikationsvetare är hon mer kritisk till vår kritik av just denna disciplin – och de mycket traditionella sätt som MKV i regel bedriver mediehistorisk forskning på. Det har hon rätt att vara – men kritiken av den mediehistoriska enögdhet som präglar medie- och kommunikationsvetenskapen ligger jämväl bergfast. Recensionen finns ännu inte online – men jag tar mig friheten att länka upp en ful-PDF avd den: respons_recension.
Idag meddelades det att den ansökan jag i våras skrev tillsammans med avdelningschef Sofia Seifahrt på Tekniska museet (projektledare) och industrihistorikern Anders Houltz på Centrum för näringslivshistoria beviljats 7,7 miljoner från Vitterhetsakademin och Riksbankens jubileumsfond. Det var verkligen glädjande. Ansökan, ““Digitala Modeller. Teknikhistoriens samlingar, digital humaniora & industrialismens berättelser” är ett samarbete mellan Tekniska museet och HUMlab vid mitt universitet i Umeå. Uppenbarligen beviljades fem ansökningar – bland dem min tidigare kollega Jonas Nordin på Kungliga biblioteket för ansökan, “TTT: Text till tiden! Medeltida texter i kontext – då och nu”, liksom Mats Malm vid Götbeorgs universitet (som även han intresserar sig för digital humaniora), för ansökan “Hur frammanas konstnären ur arkiven? Exemplet Arosenius”. Mer information om dessa projekt lär väl presenteras på Vitterhetsakademins och RJ:s hemsidor framöver. Vår projektansökan löd (i princip i sin helhet) som följer:
Digital teknik öppnar nya ingångar till gamla samlingar, väcker nya frågor och kritiska perspektiv. Detta metodutvecklande forskningsprojekt är ett samarbete mellan Tekniska museet, med nationellt ansvar för det tekniska och industrihistoriska kulturarvet, och HUMlab vid Umeå universitet, landets främsta kunskapscentrum för forskning inom digital humaniora. Med utgångspunkt från valda delar av museets samlingar vill projektet både utforska den digitala teknikens möjligheter och industrialismens berättelser om samhälle, människor och miljöer. På senare år har Tekniska museet tematiserat den digitala utvecklingen genom exempelvis 4D-film, Ateljé dataspel och utställningar som Game On 2.0 och Digital Revolution. Föreliggande ansökan bygger vidare på dessa publika undersökningar av ”det digitala”, framför allt med fokus på digitala metoder och möjligheter att ”spela samlingarna”.
Projektidé
Ansökan syftar till att från tre olika kulturarvsperspektiv undersöka digitaliseringens specificitet och potential som brygga mellan forskning, minnesinstitution och besökare. De materialkategorier ur samlingarna som valts ut för att digitaliseras och beforskas är alla relaterade till industrialismens olika faser och berättelser. Men ansökan tar också fasta på att finansiärerna efterlyser projekt med ”betoning på digitaliseringens möjligheter och effekter för forskningen och arbetet vid minnesinstitutionerna”. Den underliggande projektidén är att ABM-institutioner inte bara bör ägna sig åt att digitalisera sina samlingar, utan också göra det möjligt för forskare och besökare att använda – till och med spela – digitalt kulturarv genom olika slags applikationer, verktyg och programvaror. Utgångspunkten är tre valda materialkategorier i museets samlingar vilka på olika sätt speglar industrialiseringens tre faser. Projektet tillämpar härvidlag tre metodologiska infallsvinklar: traditionell digitalisering (A.), massdigitalisering (B.) och kritisk digitalisering (C.). Digitaliseringssätten korresponderar dels med skilda teknikhistoriska perioder (med specifika frågeställningar), dels med olika digitala metoder för att arbeta med det inskannade materialet. De olika metodmässiga ingångarna kommer att resultera i tre uppsättningar av digitala redskap och spelprototyper presenterade på Tekniska museets hemsida – och i förlängningen även i en utställning – för att berätta om industrialismens olika faser.
Teori & Metod
I takt med att allt mer historiskt material digitaliseras på minnesinstitutioner har insikten vuxit fram att all data som digitaliseringen resulterar i inte längre kan (eller bör) beforskas på traditionella humanistiska sätt. Som forskningspraktik innefattar digital humaniora ofta utveckling av nya digitala metoder, vilka förutsätter programmeringskunskaper och tvärvetenskapligt samarbete. De arkiv som digitalisering resulterar i är dessutom fundamentalt annorlunda än traditionella arkiv, eftersom alla filer besitter inherent data som kan analyseras på nya och annorlunda sätt.
Projektet är metodmässigt originellt. Dels är syftet att digitalisera tre materialkategorier på Tekniska museet av intresse för den teknikhistoriska forskningen: (A.) delar av företagsledaren och industrihistorikern Carl Sahlins (1861-1943) omfattande (och för museet centrala) samling, (B.) samtliga årgångar av årsboken, Dædalus (1931-2014) som museet har rättigheterna till, samt 31 modeller ur Christopher Polhems mekaniska alfabet från 1700-talets början (C.). Dessa tre materialkategorier korresponderar på ett generellt plan mot industrialismens tre faser (Isacson, 2002): industrialismens genombrott (Sahlin), massproduktion (Dædalus) samt datorisering (Polhem skannad/printad i 3D). Digitala metoder innebär att tänka med och förstå den mjukvara, och de applikationer och protokoll som idag hanterar nya (och äldre) medier, t ex de sätt som analoga medier digitaliseras på och vilka forskningsmöjligheter som då uppstår (Rogers, 2013). Ansökan är därför inskriven i en metodmässig kappa som på ett metaplan tematiserar vad samlingarna och forskningen har för olika relationer i takt med att kulturarvet digitaliseras.
Digitaliseringen av Sahlins samling (A.) innebär att delar av materialet görs sökbart genom indexering, katalogisering och inmatning av metadata. Urvalet koncentreras till topografiskt material (gruvkartor, industriföremål, skisser av hyttor etcetera) och kommer att presenteras på nätet. Delar av Sahlins fotografisamling är därtill tänkt att analyseras med hjälp av programvara hämtad från ”cultural analytics” (Manovich, 2011) där bildmaterial betraktas som ett stort kulturellt dataset. Ansökans andra teknikhistoriska inriktning görs i massdigitaliseringens tecken (B.); samtliga nummer av årsboken Dædalus mellan 1931 och 2014 kommer att skannas och OCR-läsas, inalles c:a 15 000 sidor. Kritisk digitalisering utgör en tredje teknikhistorisk ingång (C.) med fokus på Christopher Polhems mekaniska alfabet. 31 bevarade originalmodeller kommer att 3D-skannas och 3D-printas. Kritisk digitalisering är ett textorienterat begrepp lanserat av Dahlström (2009), med släktskap till filologisk och historisk-kritisk textutgivning. Här används begreppet metodologiskt för att särskilja olika digitaliseringsstrategier. Ambitionen är att med hjälp av 3D-visualisering/print bygga detaljerade digitala modeller av Polhems original. Dess rörelseomvandlingar kan därefter ingående studeras och återuppbyggas digitalt – eller skrivas ut.
Materialkategorier & forskningsfrågor
Bilden av industrialismen är fast cementerad i berättelser om framsteg, materiell utveckling och manliga bedrifter. Historiskt har aktörer som företagsledaren och storsamlaren Carl Sahlin – och institutioner som Tekniska museet – bidragit till skapandet av denna bild. Frågan är hur digital teknik kan hjälpa oss att finna nya ingångar till befintliga samlingar, samt att nyansera och problematisera bilden av industrialismen genom att synliggöra grupper, teman och mönster som tidigare stått i skuggan av de dominerande berättelserna? Vad kan exempelvis Sahlins samling (A.) berätta om kvinnors liv och arbete under den industriella epoken? Vilken information kan utvinnas om industrialiseringens miljökonsekvenser på olika platser i landet? Just dessa frågor står i fokus för två av projektets delstudier vilka med hjälp av metoder kring s k ”gamification” (”spelifiering”) undersöker möjligheterna att spela Sahlins samling – dels med fokus på genus, dels med miljöhistoriskt fokus på gruvnäringen. Nedsänkt i en spelstruktur uppenbaras andra aspekter än de sedvanliga av industrialiseringen. Den var ett manligt projekt, men Sahlins beskrivningar av arbetsprocesser kring exempelvis hyttor kan med en genus- och spelvetenskaplig blick få en helt annan innebörd. Vaga nyanser kring maskulinitet och femininitet, sociala klass- och maktstrukturer kan snarare tydligt kodas fram med hjälp av en spel-kritisk undersökning kring vem som har kunskap – och vem som äger makten att definiera denna (Reeves & Read, 2009). Valda delar av Sahlins samling kommer därtill att i digital form (re)presenteras i spelsuccén Minecrafts interaktiva 3D-värld, framför allt den historiska miljön i och kring Falu koppargruva. Genom spelifiering är tanken att utforska och remixa Sahlins samlingar på helt nya sätt. Med inspiration från British Museums arbete med Minecraft kommer en gruvhistorisk miljö att konstrueras, som öppnar upp för multiplayer-världen att bygga vidare på svensk gruvhistoria (Miller, 2014).
Beträffande projektets andra materialkategori, massdigitaliseringen av Dædalus (B.), ligger forskningsfrågor paradoxalt nog latenta i materialet per se. Tanken är att OCR-koda materialet för textanalys och uppmärkning, främst genom ”topic modeling”, en metod för att analysera ords samförekomster (Jockers, 2013). Metodmässigt är grundidén att studera årsbokens totala textmängder i jakt efter lingvistiska och teknik-, miljö-, medie- och genushistoriskt signifikanta mönster, bl a genom s k ”distant reading” (Moretti, 2013). Hur framträdande är exempelvis begrepp som ”miljö” eller ”kön” i tidskriften? Vilka är mest frekvent förekommande teknikhistoriska teman? Årsboksmaterial är långt bättre att analysera än exempelvis dagspress eftersom satsytan är renare och underlättar OCR-tolkning för programvara som Teseract. Genom visualiseringsprogram som Gephi kommer forskningsresultat att presenteras på grafiskt interaktiva sätt.
Christopher Polhems mekaniska alfabet (C.) består av 31 modeller i trä som illustrerar fysikens och mekanikens grundprinciper. Samlingen skapades omkring 1700 som ett pedagogiskt hjälpmedel för att illustrera teknikens elementa i en förindustriell kontext, men blev också en resurs då teknisk utbildning formerades i takt med den första industriella revolutionen. Då samlingen deponerades till det nybildade Tekniska museet 1925 hade Sverige nåtts av den andra industriella revolutionen, med vetenskapsbaserad teknikutveckling och massproduktion. När alfabetet förpassades till museum fick det en annan pedagogisk funktion – det skulle inte längre primärt illustrera fysikens lagar utan snarare historiska förhållanden. Kan dessa båda pedagogiska uppgifter idag kombineras med hjälp av ny teknik? Kan vi utvinna ny historisk kunskap ur Polhems alfabet som digital modell, och samtidigt använda artefakterna för pedagogiska ändamål som svarar mot samtidens behov? Den digitala utveckling som följt med den tredje industriella revolutionen ger nya möjligheter att förstå äldre tiders teknikdidaktik. Men den väcker också behovet att undersöka materialitetens betydelse i den digitala världen. Att förstå genom att göra är lika relevant idag som på Polhems tid. ”Critical making” (Ratto, 2011) betonar just praktiskt skapande som ett frågeställningsgenererande led i forskningsprocessen som visar på samband mellan den digitala och den fysiska världen.
Projektgrupp
Grundtanken bakom forskargruppens sammansättning har varit att med Tekniska museet som kunskapsplattform kombinera teknik-, miljö-, genus- och mediehistoriska perspektiv med forskningsfältet digital humaniora. Tekniska museet är en forskningsorienterad minnesinstitution med ett aktivt forskningsråd, fr o m 2014 nyrekryterat i linje med framtida satsningar. Två av de sökande (Houltz och Jørgensen) sitter i forskningsrådet. FD Anna Foka är bitr. universitetslektor i historia och informationsteknologi vid HUMlab, Umeå universitet. Anders Houltz är docent i teknik- och vetenskapshistoria och forskningssekreterare vid Centrum för näringslivshistoria. Finn Arne Jørgensen är docent och universitetslektor i teknik- och miljöhistoria vid Umeå Universitet och forskare vid HUMlab. FD Sofia Seifarth (projektledare) är avdelningschef för Samling, dokumentation och forskning vid Tekniska museet. Seifarth var tidigare verksam som forskningschef på Arbetets museum, och har som avdelningschef på Tekniska museet lett ett flertal forsknings- och infrastrukturprojekt. Forskargruppen består dels av forskare verksamma inom ABM-sektorn, dels av forskare vid HUMlab, Umeå universitet (av vilka flera tidigare samarbetat med minnesinstitutioner). Forskarna på HUMlab ingår i en tvärvetenskaplig miljö med fokus på digital humaniora och digitalt kulturarv. Miljön har starka internationella kopplingar och pågående samarbeten med bl a Stanford University.
I dagarna har jag precis skrivit klart en lång artikel om etableringen av Arkivet för ljud och bild, detta för en kommande bok om mediestudiets formering i Sverige – Massmedieproblem. Syftet med min text är att beskriva och diskutera en pusselbit i forskningens infrastruktur kring det nationella mediestudiets framväxt. Men kapitlet har också en arkivpolitisk dimension. Fokus ligger på förhistorien kring, diskussionen om och själva etableringen av Arkivet för ljud och bild. Det handlar inte om detta mediearkivs faktiska verksamhet, för min text slutar i princip när ALB öppnade 1979. Men genom en grundlig och omfattande mediehistorisk rundmålning redogör jag både för detta statliga mediearkivs långa förhistoria, om forskningsinitiativ och arkivariska debatter, om den så kallade Dataarkiveringskommitténs omfattande utredningsarbete, liksom om mediearkivariska och organisatoriska konfliktytor visavi Sveriges Radio, skiftande lagringsmässiga synsätt på moderna medier, samt om remissrundor, fyllda av intensiv diskussion kring vad medieforskning egentligen var för något – vilka alla sammantagna låg bakom ALB:s tillkomst. Boken kommer förmodligen att publiceras i oktober – och min egen text avslutas på följande sätt:
Lyssnare av Dagens Eko i P1 den femtonde oktober 1979 kunde höra att det radioinslag de just lyssnade på faktiskt skulle komma att bevaras för alltid.
“Vi har fått en statlig myndighet till, arkivet som ska spara alla filmer, skivor, och alla program i radio och teve. En ny myndighet kallad Arkivet för ljud och bild, invigdes idag i Stockholm. Allt som sänds i radio och teve skall arkiveras, liksom alla långfilmer som visas på biograferna. Också alla kassettband, grammofonskivor och videokassetter som sprids i fler än 50 exemplar ska sparas. Samlingarna blir endast tillgängliga för forskare.”
Nyheten var lika kortfattad som den var kärnfull. Det nya mediearkivets uppgift framgick väl, liksom vilka som skulle kunna ta del av det material som samlades in: forskare. Dagens Eko följde upp den korta nyhetsnoteringar med en längre intervju i kvart-i-fem-ekot, som gjorts av reportern Erik Fichtelius i samband med invigning och öppnandet av ALB på Kronobageriet i Stockholm. Han talade där med Leif Larsson, som var den nya myndighetens första chef. De diskuterade bland annat hur ALB:s referensbandning skulle komma SR till del och underlätta för programhantering. Men intressant nog fokuserade intervjun främst på samma sak som flera av remissvaren på DAK:s delbetänkande – nämligen hur arkivet skulle användas, och av vem.
”Leif Larsson, vad ska ni nu göra med alla de mängder av band, filmer och videokassetter som ni kommer att få in till det här arkivet?”, frågade Fichtelius. ”– Ja, vår huvuduppgift är ju att se till att de kommer forskningen till del. Att det får en meningsfull användning hos massmedieforskningen”, svarade Larsson. ”Men allmänheten då”, undrade Fichtelius, ”de vanliga radiolyssnarna, och teve-tittarna och biobesökarna, vad kommer de att ha för nytta av ert arkiv?” Larsson, som inte förefaller haft någon större medievana, tvekade och höll länge inne med sitt svar: ”– Ja, ingen direkt nytta. Upphovsrätten lägger hinder i vägen för ett bredare utnyttjande än just för forskningsändamål av vårt material. Men … det är alltså en forskningspolitisk reform det här. Och inte någon reform som allmänheten har glädje av i första hand.” Fichtelius, som redan då var en driven reporter, tvekade inte att ansätta Larsson med en elak följdfråga ”Men vad har forskningen för nytta av att man sparar på all melodiradio som har sänts?” ”– Ja, ääh”, svarade Larsson och stakade sig, ”det får du nästan fråga forskningen om … och inte mig. Men … men genom att samla på melodiradio får vi nu en unik möjlighet att studera hur musikutbudet har präglats, både utländska och svenska [låtar] som präglat allmänheten”. Att Leif Larsson skulle svara på vad forskningen skulle ha det material som ALB hade börjat att samla in, var möjligen för mycket att begära – även om han givet sin nya roll borde ha kunnat svara mer utförligt. Larsson gav dock tydligt besked om vem som kunde få access till de medier som sparades. Det handlade om ”massmedieforskning” – inget annat.
Mellan dessa (bevarade) radioinslag och de remissvar som inkom till Utbildningsdepartementet sommaren 1975 hade det förflutit ytterligare ett par år. Det var i februari 1978 som regeringen beslutade att bifalla ”proposition 1977/78:97 om åtgärder för att bevara skrifter och ljud- och bildupptagningar”. Föredragande var dåvarande utbildningsminister Jan-Erik Wikström. Det var tveklöst något som underlättade etableringen av ALB – Wikström hade ju redan 1972 motionerat i ärendet. Till grund för propositionen låg emellertid tre helt olika utredningsförslag, utarbetade av såväl Datarkiveringskommittén, Tidningsfilmningskommittén och ”en särskild utredare i betänkandet (Ds U 1977:12) Pliktexemplar av skrift”. Propositionen var därför bred och handlade dels om vidgad leveransskyldighet av skrifter (framför allt till landets universitetsbibliotek), dels om mikrofilmning av svensk dagspress, men framför allt om en utvidgad pliktexemplarslag som skulle omfatta ”ljud- och bildupptagningar”.
Det var med andra ord en omfattande proposition. Det framstår dock som anmärkningsvärt att även om flera medier diskuterades parallellt – det handlade som sagt om både pliktexemplar av skrift, om mikrofilmande av dagspress och om bevarande av etermedia – så förblev den organisatoriska struktur som skulle ta hand om dessa medieformer intakt (med tillägget av ny myndighet för audiovisuella medier). Till sist kan därför två avslutande anmärkningar därför göras om den proposition som lade grunden för Arkivet för ljud och bild. Den ena handlar om hur propositionen och utbildningsminister Wikström kom att förhandla, och förhålla sig till viken slags forskning och forskningsbegrepp som tillhandahållandet av medier på ALB skulle regleras av. Den andra iakttagelsen behandlar den stuprörsmentalitet som präglade såväl statsförvaltningen som forskningens- och mediepolitikens infrastruktur
[…]
Etableringen av ALB var därför både framsynt – och förhastad. Ur ett medieforskningsperspektiv var fokus på audiovisuellt material nödvändigt; här fanns ett uttalat behov. Men genom att enbart ägna sig åt insamling, katalogisering och tillhandahållande av tidsbaserade medier blev ALB också delvis marginaliserat. Den faktiska användningen av mediematerialet var aldrig speciellt imponerande – inte i början av verksamheten och heller inte senare. Brytpunkten 1979 var därtill helt godtycklig från ett forskningsperspektiv. Före fanns inget bevarat, efter fanns (nästan) allt. Redan under verksamhetens första år insåg (åtminstone myndighetschefen) att detta var ett problem. Det framstår därför som symptomatiskt att Leif Larsson senare tillsattes som utredare för en SOU som kom att kallas, Att följa medieutvecklingen. Uppdraget kom från dåvarande kulturminister Bengt Göransson, och uppgiften var ”att förbereda insatser för att förbättra underlaget för massmediepolitiska bedömningar och beslut.” I sin utredning påpekade Larsson att ”en satsning bör göras på [en] mer systematisk dokumentation av mediepolitik och debatten om medieutvecklingen” – och hans förslag var föga förvånande att bredda ALB:s uppdrag mot exempelvis dokumentation av samtida mediediskussioner.
Larssons utredning var ett initiativ att korrigera verksamheten och göra mediearkivet på ALB mer omfattande. Under årens lopp påbörjades därtill olika försök att retroaktivt rekonstruera de audiovisuella samlingarna, främst beträffande fonogram. Men dessa försök var tämligen tafatta, speciellt beträffande radio och teve. Anledningen var att den audiovisuella insamlingen på ALB var lagbunden – och möjligen var det just detta som Uno Willers hade fruktat. Den gick inte att påverka, och var helt enkelt omöjlig att dra sig undan eftersom den styrdes av bindande juridiska föreskrifter. En senare revidering av pliktexemplarslagen gav visserligen undantag för somliga medieformer som exempelvis närradio – men lagbunden insamling av pliktexemplar tog i princip alla resurser på ALB i anspråk. Den visade sig därför starkt begränsa ALB:s möjligheter att bygga andra sorters arkiv som medieforskare ställvis skulle haft större nytta av. Mediestudiets infrastruktur gavs därför under lång tid ingen samlad lösning.